onsdag 23 juli 2014

#167. Folkmord pågår

”Det får aldrig hända igen!” Genom hela min skolgång repeterades detta med darrande stämmor så snart andra världskriget kom på tal. Härom veckan fick Raoul Wallenbergs syster ta emot ett postumt pris till sin brors ära. Många av oss fylldes säkert med en berättigad kollektiv stolthet över vår landsman. Vita bussar, handlingskraft och mannamod. Hjälten Wallenberg. Han som vågade se det som andra blundade för. Han som lärde oss en sak:

Det får aldrig hända igen.

Men det är exakt det som sker. Det händer igen. Just nu. Och därför tänker jag inte väga mina ord på guldvåg denna gång. Det finns nämligen inga omskrivningar, inga verbala försköningar, som kan dölja sanningen:

Det är ett folkmord på kristna som pågår. Framför våra ögon. Människor dör. Män, kvinnor, barn slaktas som djur. På riktigt. Och vi blundar. Hårt.

Men tyvärr måste jag berätta att verkligheten inte försvinner för att vi blundar för den. Verkligheten finns där likt förbaskat – och den är värre än vi någonsin kunnat föreställa oss. Den som känner för det kan ju gå in och söka lite på Youtube. Där finns mängder av filmer, upplagda av IS-terrorister (vissa talar svenska i klippen) där den som så önskar kan få se vad som händer medan vi handlar fredagsmys på ICA, uppdaterar facebookstatusen eller stressar upp oss över ett försenat tunnelbanetåg.

Det får aldrig hända igen, var det så vi sa?

Det händer just nu. Kyrkklockorna tystnar i stad efter stad. För första gången på 1800 år firas inga kristna mässor i den trakt som brukar betecknas som kristendomens vagga. Kristna ställs inför ultimatum: konvertera, betala straffskatt, fly – eller dö. Valet var fritt. Vid lunchtid den 19 juli gick tidsfristen ut för de kristna i Mosul.

Vad skulle du ha valt?

Vad skulle du välja, när någon har ristat ett ”N” på ditt hus, ”N” som i ”nasreya” (kristen)? Vad skulle du säga till dina barn? Vad skulle du ta med dig (inte för att det spelar någon roll, de flesta får ändå lämna ifrån sig alla ägodelar vid någon vägspärr)? Vart skulle du fly? Skulle du kunna lämna dem i din familj som inte orkar fly? Vad skulle du känna när du märker att ingen kommer till din hjälp? Att världens övriga kristna vänt dig och de dina ryggen? Att de röster som gärna talar om solidaritet, handlingskraft och kärlek inte talar om dig?

Påven ska ha en eloge. I söndags bad han för Iraks kristna. En annan jag tar av hatten för är Nuri Seyhan Kino, som har varit med om att starta gruppen A Demand For Action (sök upp dem på Facebook!). Där hittar du mycket information som är lika skrämmande som viktigt.

Visst finns det röster som vågar tala.

Men det finns onekligen röster jag saknar – röster som i anständighetens namn borde skrika högt.

Jag saknar Svenska kyrkans kraftfulla agerande i solidaritet med sina kristna syskon. Ett tips: Tänk Palestina. I det fallet går det ju snabbt och utmärkt att arrangera demonstrationer, bojkotter och nätkampanjer – så varför inte nu? Robert Hannah skrev om detta i SvD Opinion och adresserade där ärkebiskop Antje Jackelén:

Att det pågår en etnisk rensning av ett av världens äldsta kristna folk, Iraks assyrier, nonchalerar Svenska kyrkan. Medan en hel miljon assyrier har tvingats lämna sina hem och fly jihadistiskt våld satsar Svenska kyrkan istället sina pengar på att lobba för att israeliska apelsiner inte ska säljas på ICA eller Coop. Att assyriska familjer inte har något att äta för dagen är inget som Svenska kyrkan bekymrar sig över.

Av Svenska kyrkans hemsida framgår att man inte har några projekt för att stötta Iraks kristna. Det pågår heller ingen akutinsamling för Iraks kristna. Det är skamligt att Svenska kyrkan inte använder sitt bistånd för Mellanöstern till att återuppbygga krossade kristna församlingar och agerar för att assyrierna och andra kristna folk i Mellanöstern ska kunna överleva den korsfästelse som just nu pågår. Det handlar om kristendomens överlevnad i sitt ursprungsområde. Jag kräver att Jackelén och Svenska Kyrkan öppet redovisar till vilka grupper i Mellanöstern som deras bistånd går till och förklarar varför de kristna folken i Irak inte får någon del av biståndet.”

I vanlig ordning svarade inte ärkebiskopen själv utan någon annan skickades fram, i detta fall biskop Eva Brunne. Biskop Brunne menade i sitt svar att Svenska kyrkan visst agerar, men det faktum att ingen tycks ha lagt märke till det borde väl ändå vara en indikation på att det kan göras betydligt mer?

Ivar Arpi skrev härom dagen på SvD Opinion:

Det första offret i krig är sanningen. Men det andra offret är språket, som fort invaderas av omskrivningar och eufemismer. Som när Svenska kyrkan inte ens kan förmå att säga rakt ut att det är just kristna som förföljs, utan kallar dem ”troende” i stället för att få med alla möjliga grupper i beskrivningen. Överhuvudtaget har Svenska kyrkan en minst sagt märklig dagordning. Svenska kyrkan bojkottar hellre israeliska apelsiner än engagerar sig för förföljda kristna, som riksdagsledamoten Fredrik Malm (FP) påpekade tidigare i år (Kyrkans tidning 20/2). Svenska kyrkan väljer tystnad som strategi för att hantera den pågående utrensningen av kristna i Irak och Syrien, enligt både ärkebiskopen Anders Wejryd (DN Debatt 26/2) och biskopen Eva Brunne (SvD Brännpunkt 12/7). En tystnad som vittnar om skeva prioriteringar. Enligt Pew Research Center är kristna den mest förföljda religiösa gruppen i världen, i synnerhet i Irak och Syrien (jan 2014). Då räcker inte tystnad, för att uttrycka saken milt.”

Ärligt talat förstår jag inte Svenska kyrkans tystnad. Den enda rimliga förklaringen är att Svenska kyrkan har lagt så mycket prestige i att pränta in likheterna mellan våra religioner att all form av kritik mot något som kan associeras med islam nu har gjorts omöjlig? Hur berättigad kritiken än är?

Självfallet springer inte alla muslimer omkring och mördar kristna. Men det är ett obestridligt faktum att den nu aktuella förföljelsen av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern sker i islams namn. De som förföljer och slaktar rättfärdigar och motiverar sina handlingar utifrån islam. Det är inte islamofobi att påstå det – det är sanning.

Ett lika obestridligt faktum är att man i skrivande stund inte nämner de pågående förföljelserna i Irak på Svenska kyrkans hemsida. Inte med ett ord. Där har man i vanlig ordning valt att koncentrera sig på konflikten i Gaza. Men jag ska ge ett tips: Vill ni hitta människor som flyr för sina liv undan en fiende som verkligen vill slakta dem? Vill ni hitta människor som saknar vatten, mat, elektricitet, mångmiljardbistånd, och mediabevakning? Då ska ni inte stirra er blinda på Gaza. Då ska ni leta på Nineveslätten.

En mamma med tre barn under tio år vädjade till Nuri Kino:

Snälla, världen måste få veta, vi är fångna, vi har inget vatten eller elektricitet här i Aleppo men det är inget jämfört med den skräck vi känner för islamisterna. Låt våra röster bli hörda!”

Jag undrar hur hon skulle känna det om hon visste att vi vet. Vi i väst vet, men väljer att inget göra.

Har det gått så långt, att vi inte förmår inse att den vi så länge betraktat som offer även kan vara förövare? Har det gått så långt, att vi förlorat förmågan att se kristna som annat än förtryckande kolonisatörer? Har det gått så långt, att vi hellre väljer att blunda och titta bort när oskyldiga medmänniskor slaktas som djur än att vi yppar något som kan tolkas som kritik mot islam? I så fall är skillnaden mellan Sverige och Saudiarabien bara antalet bokstäver och Jesus har förkunnat för döva öron.

Ivar Arpi forsätter:

Fortfarande förknippar vi i Väst kristendomen med oss själva, trots att tre fjärdedelar av de kristna bor i andra delar av världen. Kristna i mellanöstern ligger nästan alltid i medieskugga. Det är något slags missriktat kolonialt dåligt samvete som spökar. Hade det varit omvända roller, med muslimer som fördrevs från en hel region, hade vi knappast ägnat oss åt omskrivningar. Men när förövarna är muslimer blir vi försiktiga, eftersom de är i minoritet i Europa. Det går dock att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Så låt oss tala klarspråk: Det som nu drabbar de kristna i Irak och Syrien är inget annat än ett brott mot mänskligheten.”

Jag saknar också ett massivt fördömande av den pågående förföljelsen och slakten av kristna från Sveriges muslimska organisationer. Varför är ni tysta när detta sker i namnet av er religion?

Jag saknar handlingskraften hos Migrationsverkets tjänstemän. Var är beslutet om automatiskt uppehållstillstånd för de förföljda kristna?

Var är de internationella trupperna?

Nej, det verkar inte som om Kofi Annans bror jobbar där heller. Någon Annan kommer inte att göra något den här gången heller. Återstår du och jag.

Därför har jag inte tid att skriva längre. Nu ska jag sätta igång och försöka kontakta folk för att arrangera en manifestation.

Det får nämligen aldrig hända igen. Eller får det det? Du och jag bestämmer. Det är, när allt kommer omkring, även ditt och mitt ansvar.

Inför våra kristna syskon som flyr för sina liv.
Inför mänskligheten.
Inför Gud.

En sak är i alla fall säker: Vi kommer aldrig, aldrig någonsin att kunna påstå att vi ingenting visste.


PS. Så kom det äntligen! Tack Svenska kyrkan! DS.



måndag 14 juli 2014

#166. Öppet om ett öppet brev

Det här var aldrig menat att bli ett blogginlägg. Jag började skriva det jag tänkte skulle bli ett alldeles privat mail till dig, biskop Åke. Jag tänkte att det jag ville skriva till dig inte var ämnat för andra ögon än dina. Sedan ändrade jag mig. Kanske behöver även andra läsa?

Du valde ju trots allt att skriva ett öppet brev till Marcus Birro? Nåväl. Det blev så här.

Jag hör till dem som, liksom du, gratulerar Marcus Birro åt att han har hittat ett hem i den katolska kyrkan. Men för mig rymmer hans beslut även en stark sorg över att ytterligare en kristen medmänniska upplever sig driven ut ur Svenska kyrkan med hatet som piska.

Du kallar Birros text i Expressen den 9 juli för ett ”generalangrepp på Svenska kyrkan”. Jag håller inte med dig. När jag läser hans ord så ser jag inget generalangrepp, utan en text som är genomsyrad av sorg, uppriktighet och besvikelse. En text som talar om en innerlig gudslängtan som funnit tomhet och världsliga floskler.

Å ena sidan är jag glad över att du tagit dig tid att bemöta honom. Å andra sidan hade jag gärna sett att du försökt ta hans upplevelser på allvar istället för att ogiltigförklara dem.

Den som känner sig så illa bemött, faktiskt så hatad, av representanter för Svenska kyrkan att han eller hon inte ser någon annan lösning än att lämna den, förtjänar bättre än att bemötas med en önskan om att personen i fråga ska få ”vila från sina frustrationer”. Den personen förtjänar att lyssnas till. På riktigt.

Det räcker liksom inte med att konstatera att allt är väl och att personen har fel.
Allt är nämligen inte väl.

Jag är inte Marcus Birro – men när jag har läst hans texter har jag ofta känt igen hans skildringar av förföljelse och glödande hat. Det innebär inte att Svenska kyrkan består av hatiska människor. Inte alls. Men hatet, härskarteknikerna och dreven mot dem som inte är – låt mig använda ditt uttryck – pk, finns där. Även om du inte blivit utsatt för det.

Du skriver att du inte har någon förståelse för Birros beskrivning av Svenska kyrkans präster och övriga som förkunnar i kyrkliga sammanhang. Det gör mig beklämd.

Vi har alla olika bilder av en och samma sak. Vem har inte hört berättelsen om de blinda männen som skulle beskriva en elefant? Eller, för att använda en liknelse jag tror du uppskattar: vi har alla olika bilder av Gud. Din bild är din. Min bild är min. Marcus Birros bild är, ja, Marcus Birros.

Jag betvivlar inte för en sekund att du har en mycket positiv bild av tillståndet inom Svenska kyrkan. Men jag skulle också önska att du hade förståelse för att det finns de som har en annan bild än din egen.

Nu tänker jag inte bemöta din text i detalj. Den ligger där för alla att ta del av och göra sina egna bedömningar av. Det finns mycket som skulle kunna sägas och människor som är bättre på att framföra det än jag. Tillåt mig bara att helt kort ta upp den del av ditt öppna brev som är min egentliga anledning till att jag just nu sitter och skriver.

Birro skriver bland annat:

Vill man möta sina demoner i ett själavårdande samtal riskerar man att möta livrädda präster som av rädsla för att bli smygfilmade inte vågar yppa en enda kontroversiell uppfattning i något enda ärende.

Tidsandan är ett hastigt andetag men dyrkas som en evig och helig sanning. När sanningar som styrt människor och samhällen i tusentals år ställs mot detta enda andetag segrar det korta perspektivet varje gång. Inte bara det. Om någon ifrågasätter tidsandan klubbas han ner som en galenpanna, en halvfascistisk bakåtsträvare som vill strypa människors frihet med sina bara händer...

Att ett samhälle betraktar framåtskridande som en dygd är väl en sak. Men att kyrkan följer efter är ett svek mot kärnan i kristen tro. Alla sociala medier har gjort många kristna ledare livrädda för att vara kristna och jag förstår dem. Man blir jagad, slagen, misskrediterad, felciterad, baktalad och hånad.”

Jag antar att det är den delen av texten som får dig att svara så här:

Din beskrivning av Svenska kyrkans präster och andra som förkunnar i våra kyrkliga sammanhang har jag ingen förståelse för. Svenska kyrkans prästerskap vigs till att förkunna evangelium om Gud treenig; om Skaparen, Försonaren och Livgivaren. (Nej, det gör vi inte. Vi vigs till att förkunna evangelium om Gud treenig – Fader, Son och Ande.) Men förkunnelsen i en reformatorisk kyrka måste också beröra det liv som gudstjänstfiraren känner väl; vardagslivet. Själavården bedrivs av kompetenta präster som knappast lider av den rädsla som Du tillskriver dem, antagligen som en konsekvens av det omdebatterade tv-programmet. Svenska kyrkans präster ska bedriva själavård enligt den undervisning de fått under sin utbildning och enligt den undervisning de fått genom kompletteringar av olika slag. Det finns inget att vara rädd för som präst i det fallet.”

Men vet du vad? Jag har förståelse för Marcus Birros beskrivning. Det finns mycket att vara rädd för som präst, särskilt för den präst som håller den Ande som talar genom Bibel och tradition högre än den ande som talar i tiden. Eller, om du så vill, för den präst som inte är pk.

Jag har förståelse. Jag är nämligen rädd. Jag har varit rädd i mer än två år och jag tänker tala om varför.

Jag är rädd eftersom jag har fått uppleva hur det känns att bli just jagad, slagen, misskrediterad, felciterad, baktalad och hånad – förklarad som lagligt villebråd enbart på grund av att jag förespråkar den kristna trosbekännelsen och Bibelns unika ställning i en kristen kontext. Jag är, till skillnad från dig, inte särskilt pk.

Vad har det lett till?

Jag har fått känna kraften i det inomkyrkliga hatet.
Jag har utmålas som just en sådan halvfascistisk bakåtsträvare som Birro skriver om.
Jag har under snart tre års tid tvingat slåss för min kyrkliga existens – och förlorat.
Jag har tvingats erfara att det inte finns någon nåd, ingen förlåtelse, ingen vilja till försoning hos de som hatar i kyrkans namn.
Jag har fått uppleva hur jag gång på gång vädjat om upprättelse – och mötts av uppmaningen att ringa själavårdscentrum (kanske för att få vila från mina frustrationer?)...

Hatet och lögnerna har slagit mitt liv i spillror – mitt arbete, mina kollegor, min familj, mitt boende, mina vänner, mitt sammanhang finns inte längre. Så även om du inte har förståelse för det, så finns det massor att vara rädd för som präst i Svenska kyrkan.

Om du inte tror mig, så lyssna omkring dig. Du skriver att vi tillsammans utgör en mångstämmig kör som lovsjunger Jesus Kristus. Det är helt sant, men vissa av stämmorna sjunger väldigt tyst. Det viskas mycket i din kyrka, biskop Åke. Och frimodiga präster viskar inte.

Jag försöker vara fortsatt frimodig, men jag är också fortsatt rädd.

Jag är rädd för att aldrig mer få tjänstgöra i en församling.
Jag är rädd för att aldrig mer få celebrera en mässa.
Jag är rädd för att hatet och föraktet ska blossa upp igen – kanske eftersom jag skriver den här texten? Att skriva om min rädsla gör mig ju till ”en offerkofta”?
Jag är rädd för att jag en vacker dag inte ska orka mer.

Men samtidigt som jag är rädd, så är jag inte modlös. Jag vet vad jag tror och jag litar på att det bär.

För att låna Marcus Birros ord: Jag kompromissar gärna om det mesta i mitt liv, men inte om min tro. Jag tycker nämligen inte att varken jag eller du eller Marcus Birro ska behöva göra det.

Därför har jag en önskan: Jag önskar att vi kunde sluta tala vackert om tolerans och mångfald och börja tillämpa det istället. Det är faktiskt vår plikt som kristna syskon att göra just det. Vi behöver inte tycka lika, men vi måste visa förståelse för varandra och ta varandra på allvar så att ingen enda ska behöva tystna, ingen enda ska känna sig tvingad att lämna och även vi som sjunger i min stämma ska våga sjunga så det hörs.

Allt annat är ett gigantiskt pastoralt misslyckande.

Ungefär så hade jag tänkt skriva i mitt mail.
Ungefär så.




lördag 5 juli 2014

#165. Bryta tystnaden med Bolander

Hur många gånger jag fruktlöst letat igenom min bokhylla i min jakt har jag för länge sedan tappat räkningen på.

Den dyker väl upp när den ska, har jag börjat tänka när jag tröttnat på att leta.

Så låg den plötsligt där idag. Ett slitet, ljusblått bokomslag stack fram en halv centimeter i hyllans bokträngsel. Den hittade hem till mig på krångliga vägar, denna bok. En gåva från en okänd beundrare, brukar det ju heta och för denna gåva är jag den anonyme givaren evigt tacksam.

NILS BOLANDER
SVARET
DIKTER

Genomgående versaler. Svenska Tryckeriföreningen i Stockholm tryckte 1948. Sidorna är gulnade och limningen spröd – men orden glöder ännu. Eller kanske idag mer än någonsin?

Den senaste tiden har varit grubbleriets. Tankarna har kretsat runt var jag just nu befinner mig och vägen som förde mig hit. Inte sällan har jag ställt mig frågan om det varit värt det. Svaret brukar till stor del bero på dagsformen. Det händer att jag förbannar mig själv för att jag inte lärt mig att tala är silver men tiga är guld. Men lika ofta kommer jag fram till att jag inte hade något val. Nu blev det så här. Men – it ain't over 'til the fat lady sings.

Jag slog upp lite på måfå och hamnade på uppslaget mellan sidorna 64 och 65. Så läste jag:

En enda fråga

Bara en enda fråga
måste vi svara på,
när vi examensdagen
ska inför vår Mästare stå.

Då gäller det ej vad vi verkat
och ej vad vår lära är.
Frågornas fråga är denna:
Simon, har du mig kär?

Tre gånger förnekade Petrus,
tre gånger bekände han
sin kärlek till Korsets Herre
en morgon då vårsolen brann.

Endast den som i ånger
skådat sitt ve och sin skam,
får den gudomliga ordern:
För mina lamm!

Först när vi lämnat vårt eget
och blivit barnasmå,
kan vi ett hedersuppdrag
ur Herdens händer få.

Bara en enda fråga –
O, att det sjöng i mig:
Herre, Herre, du vet allting,
Du vet, att jag älskar dig!

Lyssna till budskapet. Tro. Omvänd dig.

Någon genväg förbi det förkrossade hjärtat finns inte.
Gud bor i det som ödmjukats.

I en tid där den vinner som skriker högst, när vi köper likes på Facebook och strävar efter världens applåder (eller i alla fall efter ett glas rosé i rätt sällskap i Almedalen),
passar det måhända bra att påminna sig om visheten på uppslaget sidorna 64 och 65:

Det är först när allt annat har tystnat, som det allra viktigaste kan sägas:

Herre, Herre, du vet allting,
Du vet, att jag älskar dig!

lördag 21 juni 2014

#164. Tårar

Hur många tårar kan en människa gråta?

Sanningen är att jag inte vet. Jag vet bara att det blivit många den senaste veckan och att de senaste tårarna faller just nu.

För åtta minuter sedan (enligt google) så plingade det till i min privata mailbox. Det var ett mail från föräldrarna till en liten flicka jag fick äran att döpa in i Kristi kyrka för bara några veckor sedan. De skrev:

Hej Helena

Vill än en gång tacka dig för ett otroligt fint, ärligt & väl genomfört dop för vår dotter NN i Tygelsjö kyrka. Du gjorde en kanoninsats och fick alla att känna sig trygga och älskade i sina roller. Det kändes väldigt jordnära.

Det är med sorg jag idag såg att du lämnat församlingen, eller rättare sagt, blivit förvisad från den.

Det behövs personer som du i samhället som vågar stå upp & ge ärligheten ett ansikte. Hoppas du får en ny tjänst som du får uppskattning ifrån!”

Mina tårar faller av tacksamhet – jag fick döpa en ny människa in i den kristna familjen.
Mina tårar faller av glädje – familjen fick ett vackert minne.
Mina tårar faller av sorg – var det mitt sista dop?
Mina tårar faller av saknad – min älskade församling!
Mina tårar faller av förtvivlan – vad är det som händer?
Mina tårar faller av ovissheten – vad väntar nu?

Mina tårar faller. De värmer kinderna och väter tröjans armar. Till synes ändlösa. Men så småningom finns inga tårar kvar att gråta. Vätan på tröjan torkar och anas inte längre. Allt går över. Allt är ändligt. Allt försvinner in i det förflutna. In i glömskan. Så måste det vara, det är tidens gång. Men idag faller tårarna.

Jag var tolv år första gången jag steg in genom porten till Vadstena klosterkyrka. Jag hade åkt tåg från Sundsvall för att besöka Mariadöttrarna. Det var det första besöket av många i Vadstena och platsen har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.
 
För två veckor sedan firade jag maronitisk mässa i samma klosterkyrka. Valven fylldes av sång på arameiska – Jesu eget språk. Yngste sonen kröp omkring och utforskade gravstenarna i kyrkans golv. På en anslagstavla hittade jag ett anslag bland många – en text på skrynkligt papper. Jag stannade för att läsa.
 
Orden var en bön, formulerade av en kvinna som dog ganska precis 600 år innan jag föddes.

Ändå talar orden till mig. Hennes ord är mina. På samma sätt som de tårar som väter mina kinder, säkert någon gång även var hennes.

Genom seklerna färdas bönen. Förenar. Sträcker sig från evighet till evighet. Och blir min:

”Herre, kom snart och upplys natten
Såsom döende längtar så längtar jag efter dig.

Säg min själ att intet händer utan att du tillstädjer det
och att intet som du tillstädjer är tröstlöst.

O Jesus, Guds son, du som stod tyst
inför dem som dömde dig,

håll tillbaka min tunga
till dess jag fått besinna
vad och hur jag ska tala.

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den!

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare.

Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen!

Jag kommer till dig
såsom den sårade kommer till läkaren.

Giv, o Herre, mitt hjärta ro.”

Heliga Birgitta (ca 1303-1373)

söndag 15 juni 2014

#163. Avsked

Predikans form är det talade ordets. Eller idag – de svallande känslornas och de tårfyllda ögonens.

Idag tog jag avsked av min församling, min älskade församling. Min tacksamhet för all värme och kärlek ni visat mig idag och under mina år hos er är större än jag kan uttrycka.

Så här endast timmar efter mässan, är jag inte i stånd att skriva om dagen och mina upplevelser. Det får vänta. Det är fortfarande alltför omtumlande. Istället lägger jag ut min predikan, väl medveten om att predikan ska höras – inte läsas.

Ändå. Ni är många som bett mig om den. Här är den.

Håll till godo!

Men jag börjar med dagens evangelietext:

”Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.””
Joh 11:18-27


Avskedspredikan på Heliga Trefaldighets dag

”Kyrkan var fylld av präster i svarta kaftaner. Överallt brann levande ljus. Det doftade julotta fast det var mitt i sommaren. Orgeln spelade och domkyrkokören sjöng. Det var vackert och högtidligt bortom allt jag tidigare upplevt. Det var prästvigning i Storkyrkan i Stockholm.

Tio förväntansfulla och spända prästkandidater satt på sina platser i koret. Jag var en av dem. In i det sista var jag fullständigt övertygad om att biskop Caroline skulle ändra sig. Jag var fullständigt övertygad om att hon skulle prästviga mina kamrater men att hon, när det blev min tur, skulle titta på mig och ta ett stort kliv förbi. För vem var väl jag att vara värdig? De andra – ja. Men jag?

Jag mindes ju så väl min mammas reaktion när jag berättade att jag hade ansökt om att bli antagen som prästkandidat: ”Men Helena, inte kan väl du bli präst!”

Just den där betoningen av ordet ”du” var väl inte helt smickrande. Men totalt oförberedd var hon nog inte i alla fall, min mamma. Redan som tolvåring hade jag slagit fast att jag skulle bli antingen officer eller nunna. Jag hade tillbringat otaliga lov hos Mariadöttrarna i Vadstena och gjort lumpen. Prästeriet fick väl ses som en kvalificerad kompromiss.

Ändå var jag helt övertygad om att biskopen skulle ändra sig. Ju mer kören sjöng, ju mer det frasade i biskopens sidenmässhake – desto mer övertygad blev jag om att jag inte var värdig.

Inte blev det bättre av att alla andra skulle prästvigas för gamla anrika församlingar. Mässhakar i siden och sammet som skulle få riksantikvarien att gråta om man så bara tittade på dem, låg uppradade och väntade på alla – utom på mig. Jag skulle nämligen prästvigas för Jakobsbergs församling. Den mässhaken skiljde sig från de andra, för att uttrycka det diplomatiskt. Den var en produkt av tidigt 80-tal och påminde mest om en potatissäck i färg och design.

Nej, någon prästvigning skulle det nog inte bli för mig.

Så kom textläsningarna, och en av dem fick mig att sluta fundera och börja lyssna istället. Kyrkvärden tog till orda och läste:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.”

Har ord någonsin gått rakt in i mitt hjärta, så var det dessa! Det var ju mig de talade om! Det handlade inte om att vara värdig – det handlade om att Gud väljer utifrån alldeles egna kriterier. Jag tänkte att den där texten måste jag leta upp och spara när jag kom hem. Den skulle jag nog behöva återkomma till...

Så kanske ändå?

Kanske fanns det ändå en plats för en så otippad och ovärdig människa som mig i detta heliga? Och om – om – det var så, så skulle jag kanske uppfyllas med något i prästvigningens ögonblick. Inte nödvändigtvis något som skulle göra mig viktigare eller större, men liksom göra mig mer. Mer av något jag inte kunde definiera i förväg.

Istället blev det tvärtom.

Så kom ögonblicket. Biskopen gick inte förbi. Jag avgav mina prästlöften och händer lades på mitt huvud. I samma ögonblick hände något märkligt.

Kyrkan och allt och alla runt omkring mig försvann. Jag var inte längre där. Istället fann jag mig omsluten av en fullkomlig kärlek. I denna kärlek svävade jag långt ovanför och långt där nere kunde jag se ett långt tåg av människor. Raderna sträckte sig från horisont till horisont, utan början och utan slut. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det ser ju ut som en myrstig. Människorna var helt lika, där fanns inga drag som utmärkte den ene från den andre. Inga hudfärger, inga kön, inga åldrar, inga språk. Alla rörde de sig framåt, tillsammans, med samma mål och riktning. Från evighet till evighet.

Jag såg dem från min plats där jag svävade. Förvånad. Iakttagande. Jag hörde en fråga ställas, även om jag inte hörde några ord. Vill du vara en del av Mig? Tror du på Mig? Ja, svarade jag. Jag tror!

Så rörde jag mig nedåt. Sakta och stadigt sänktes jag nedåt tills även jag var en av alla de som vandrade. Så var vi ett. Ett i ämbetet, ett i Kyrkan, ett i Kristus. Vi var i Gud och Gud var i oss.

Så var jag plötsligt tillbaka. Ögonblicket hade rymt en evighet. Biskopen hade prasslat vidare. Allt var lika – ändå skulle inget någonsin bli detsamma igen.

Det jag trodde skulle ge mig något, tog istället allt ifrån mig. Att säga ja till prästämbetet innebar att ta farväl från allt som var egenintresse och istället gå in i en tradition, in i ett sammanhang och anta en uppgift. Och uppgiften var att hjälpa människor att möta Kristus.

Varför berättar jag detta för er idag? Jag har aldrig berättat det så här förut, det har varit alldeles för privat. Men idag är dagen när det ska sägas som måste sägas. Fler chanser får jag kanske inte. Därför berättar jag.

Just det ögonblicket förändrade mig så i grunden. Det rörde vid min själ och jag kommer aldrig någonsin att kunna förneka det mötet. Kanske förklarar det något av varför jag har blivit den jag är.

Det har inte varit enkelt. Många gånger har jag sagt till Kerstin (församlingens diakon som jag samarbetat mycket med) att det på sätt och vis hade varit så behändigt om allt vi gör bara var en kul grej, något vi gör för att människor ska må bra och att det egentligen bara är sagor. Lite wellness i vacker miljö för att vilsna människor ska hitta mening för att orka vidare. Du har alltid skakat på huvudet åt mig, Kerstin, för du är så mycket frommare än vad jag någonsin kommer kunna bli.

Men när jag tänkt tanken klart, så minns jag ögonblicket i domkyrkan och inser att det är på riktigt. Det jag predikat för er är inga sagor jag berättat för att ni skulle känna er väl till mods, utan det är helt och hållet verkligt. Den som har mött Kristus, glömmer det aldrig. Jag vet att jag aldrig kommer att glömma och jag betvivlar att Marta någonsin glömde.

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” sa Jesus till Marta i evangelietexten. Sedan spände han ögonen i henne och frågade: ”Tror du detta?”

För mig ryms hela det kristna mysteriet i denna lilla fråga. Vi kan tillbringa våra liv med att be, meditera och producera tusentals lärda texter. Vi kan sitta i morgonsoffor, organisera demonstrationer och fackeltåg. Vi kan få världen att älska oss. Allt sånt faller platt. Det enda som betyder något är mötet när Jesus ser in i dina ögon och frågar: ”Tror du detta?”

Jesus spänner ögonen i mig också. Rätt så ofta faktiskt. Och det är alltid samma fråga som ligger i botten: ”Tror du detta?” Igen och igen. När jag har suttit hemma och skrivit mina predikningar. När jag har mött er och era familjer när jag döpt era barn och begravt era kära. Så fort jag tvivlat och tvekat.

Men också när jag fått rådet, naturligtvis i all välmening, att sluta skriva, sluta hålla fast vid Bibeln och bekännelsen, sluta säga sånt som kan provocera. Senast var det en kollega till mig som föreslog att jag nog skulle vara tyst nu, och vänta på att ”det skulle gå över”. Kanske skulle jag då kunna få ett nytt jobb. Kanske. Om jag var tyst och inte sa sånt som kunde upplevas som illojalt mot organisationen. Kanske skulle jag också, för att öka mina chanser, kanske testa att byta namn?

Det riktigt skrämmande är att jag för ett ögonblick tänkte att jag kanske borde lyda råden.

De senaste veckorna har varit fulla med frågor och tvivel. Vad ska jag säga er här idag? Vad måste sägas? Hade jag kunnat fatta andra beslut?

Men Jesus sa också: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”

För mer än tre år sedan publicerades min första debattartikel i Kyrkans tidning. Den handlade till viss del just om dagens tema, för i den frågade jag hur det kan komma sig att vi i Svenska kyrkans har en så märklig tendens att vilja svara ”nja” när Jesus frågar oss om vi tror på honom som Uppståndelsen och Livet.

Den vanligaste responsen i kommentarsfältet var detta: ”Bra och viktigt skrivet – men stackars människa, hur länge tror hon att hon ska kunna jobba kvar nu..?”

Det har varit hårda år. Anklagelserna mot mig har haglat och många gånger har jag ifrågasatt om jag skulle orka. Hur många gånger jag försökt hitta den där texten som lästes på prästvigningen har jag tappat räkningen om. Jag har letat i evangelieböcker och i sökmotorer. Texten gick inte att finna. I den fanns ingen tröst att få.

Men jag har alltid tröstat mig med att jag har haft er. Jag har haft en fast tjänst i en församling där människor ser mig för den jag är. Och här skulle jag ju förbli. Men för ett år sedan förstod jag att min tid här var utmätt. Och idag vet vi exakt hur länge jag kunde jobba kvar.

Sanningen är ju att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska göra nu. Det är klart att tvivlen smyger sig på.

Genast spänner Jesus ögonen i mig och frågar: ”Tror du detta?” Och jag måste svara ja. Jag tror.

Men sanningen är också att det ställer till det för mig.

Om jag inte tagit det löftet på allvar hade jag kanske kunnat stanna kvar hos er. Kanske hade jag kunnat vinna världen, eller i alla fall Tygelsjö. Men då hade jag förlorat min själ.

Det kan jag inte göra. Om det provocerar eller är en stötesten för andra, kan jag inte bry mig om. Att Kristus är Uppståndelsen och Livet är vad jag lovat att förkunna tills dagen jag dör. Då ska jag också göra just det. Även om det är dåraktigt i världens ögon och även om det innebär att jag måste lämna er.


När jag kom hit till Tygelsjö och Västra Klagstorp så sa Jim (vår dåvarande kyrkoherde) till mig: ”Jag hoppas att du får vara här i många år, att du får lära känna församlingen och skapa relationer.”

Idag vill jag tacka er, var och en av er, för den tid jag fått tillsammans med er. Det har varit en välsignad tid. För kort – men välsignad. Jag ville stanna hos er tills det var dags att ställa tofflorna och att lämna er är svårt, mycket svårt. För jag älskar var och en av er så gränslöst. Varje dag i församlingen, varje dag som del i arbetslaget, har varit en gåva och en glädje.

I valet mellan att omplaceras eller säga upp mig, valde jag det senare. Och jag förklarade varför – att min lojalitet och kärlek finns till er som är min församling. Jag kan inte fortsätta tjäna er och vara er präst, men jag kommer att fortsätta att be för er. Det kan ingen omorganisation i världen sätta stopp för.

Och är det något jag vill be er om, är det att fortsätta att vara en bedjande församling. En bekännande församling. En församling där man vill varandra väl. Fortsätt vara de underbara människor ni är.

Du och jag är kanske inte visa i världslig mening, inte mäktiga, inte förnäma. Många kanske skrattar åt oss eller tycker vi är allmänt jobbiga. Men det som är dåraktigt och svagt och som världen ser ner på, det har Gud utvalt – och vår tro vilar inte på mänsklig vishet, utan på Guds kraft.

Det där sista – att vår tro inte vilar på mänsklig vishet utan på Guds kraft – fick jag förresten höra i ett möte med en av er. Efter en mässa kom du fram till mig och sa: ”Det här är viktigt! Du ska läsa 1 Korinterbrevet 2:5!” Så då gjorde jag det.

Orden var vackra och trösterika. ”Så fina ord står säkert i ett fint sammanhang” tänkte jag och lät blicken vandra. Och vilken text tror ni fanns direkt före? Det är ingen högoddsare. Jo, texten från prästvigningen, den som jag hade sökt efter i flera år utan att hitta. Den fanns där.

Som sagt var: Det är på riktigt.

Så jag slutar mina predikningar med samma text som fick mig att våga tro på att Gud har planer även för dem som är dåraktiga för världen. Aposteln Paulus ord till församlingen i Korint, får bli mina ord till er:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.

Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.


När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”

1 Kor 1:26-2:5

Er tro ska inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. På kraften hos den Treenige Guden, som i Kristus kommer dig till mötes. Som ser in i dina ögon och frågar: ”Tror du på detta?”

Och väntar på ditt svar. Vad det än kostar.”



fredag 13 juni 2014

#162. Buren

Jag skriver min avskedspredikan. Orden letar sig ned, inte på pappret men väl på skärmen. Det tar tid, det kräver sin eftertanke. Ibland kommer hela sjok av välformulerade tankar. Det händer nästan undantagslöst när jag är långt ifrån datorn (vanligtvis när jag borstar tänderna). Då gäller det att ha papper och penna i närheten. Skriver jag inte ner orden direkt, så är de borta sedan.

Det känns som om det är mitt livs viktigaste predikan. Varje ord vägs på guldvåg. Vad vill jag säga? Vad måste sägas? Hur ska jag klara av att predika?

Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

För första gången i mitt liv har jag ingen som helst kontroll över det som sker. Allt jag tog för givet har fallit i bitar. Jag skulle aldrig lämna min älskade församling! Jag har ju till och med en gravplats på kyrkogården i Tygelsjö. Där, i hörnet av gamla kyrkogården och blickandes mot öster, skulle jag ligga och invänta uppståndelsen tillsammans med församlingens övriga avsomnade präster och prelater.

Nu blir det ingenting med det.

Jag hör inte hemma här längre. Jag har blivit en främling. Hur ska jag förklara det för mina församlingsbor? För alla som bett mig att stanna? För alla som nu svurit att sluta gå i kyrkan? För dem som sagt att detta var droppen och att de nu tänker göra något annat för medlemspengarna?

Jag har försökt förklara – och jag hoppas att de förstår.

Jag skriver och skriver. Raderar. Börjar om. Skriver. Raderar. Min sista predikan blir mitt teologiska testamente till församlingen.

Ibland har jag fått frågan om jag ångrar att jag skrivit och bloggat. Sanningen är att jag inte vet. Priset har varit högt. Jag har fått lära känna ett hat och en illvilja bortom allt jag trodde möjligt i kristna sammanhang.

Samtidigt finns det sådant som måste sägas. Om rädslan tystar både orden och Ordet – var är vi då? Om jag ansåg att det fanns sådant som måste sägas och jag inte vågade betala priset för att säga det – hur skulle jag då kunna förvänta mig att någon annan skulle våga? Någon Annan Jobbar Inte Här. Heller.

Tystnad är inget alternativ.

Så jag tackar för tillfället att få öva mig i tillämpad överlåtelse. Nu visar det sig verkligen om jag klarar av att leva som jag lär.

Faktum är att stormen övergått i lugn. Kampen är över. Jag kan ingenting göra – förutom att lita på Gud. När ingenting längre går att klamra sig fast vid, återstår bara att låta sig falla – och lita på att Guds hand fångar.

Men faktiskt finns det något som bär.

Bönerna bär mig. Inte så mycket mina egna, som andras.

Många är ni som berättat att jag finns i era förböner, och det har hänt många gånger att jag kunnat konstatera att det är den vetskapen, de bönerna, som gjort hela skillnaden. För detta är jag oändligt tacksam. Alla ni som ber för mig, är också de som bär mig.

Jag är buren av Andens vind och av medmänniskors förböner. Vart vinden för mig vet jag inte. Jag behöver heller inte veta – jag behöver bara lita.

Orden i min predikan faller så sakta på plats. Allt är som det ska.

För jag är buren.


PS. Min avskedspredikan hålls i Västra Klagstorps kyrka på söndag klockan 1100. DS.

PPS. Idag har jag varit på Systembolaget och handlat bubbel. Alkoholfritt. Det blir inte gravöl, men väl gravbubbel i vapenhuset efter mässan. PPS.

torsdag 5 juni 2014

#161. Vaka med mig!

Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom, och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.” Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Sedan gick han bort och bad för andra gången: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.” När han kom tillbaka fann han återigen att de sov; de orkade inte hålla ögonen öppna. Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.”
Matt 26:36-46

Texten ovan handlar om en ångestriden man, med en själ som är bedrövad ända till döds. Han är rädd, sömnlös, sorgsen, ängslig. Han har insett hur verkligheten ser ut och han vill förändra sin situation. I sin desperation vänder han sig till Gud, om och om igen.

I nattens och själens ångest vänder han sig också till dem han litar på. Han vill inte vara ensam i sin ängslan. ”Stanna här och vaka med mig” ber han. Men hans medmänniskor sviker. De orkar inte dela hans ångest. Kanske tycker de han oroar sig i onödan, att han överdriver? Eller tvivlar de på att Gud kan förändra det som sker? Hur som helst väljer de att sova istället för att be.

Den ångestridne mannen i Getsemane hette Yeshua ben Yosef. I förra veckans Uppdrag Granskning hette han Calle Larsson.

Tänk så det kan bli. Tre lärjungar valde att inte vaka och be med Jesus och för det har kritiserats av kyrkan i två årtusenden. Fyra präster orkade vaka och be med Calle Larsson. För det kritiserades de av kyrkoledningen.

Korrekt är att det inte behövdes någon bot och det ansåg inte de fyra prästerna heller. Inget sjukt fanns nämligen att bota. Om det är vi ense. Men där fanns en uttalad ångest och en uttalad längtan. Det är något helt annat.

Innan vi sätter oss till doms över människors ångest och längtan, bör vi kanske ta oss en funderare på vad som egentligen hände den där natten i Getsemane – och förutsatt att vi menar allvar med att evangeliet gäller även här och nu, så bör vi även våga närma oss tanken att vi ständigt hamnar i Getsemane. Kristna i allmänhet, präster i synnerhet.

Varje gång jag som präst går in i ett själavårdssamtal, sätter jag mig under ett olivträd i Getsemane. Jag vet aldrig vad jag kommer att få möta, men jag måste vara beredd att möta min medmänniska utan förbehåll och vaka med henne i det som bedrövar hennes själ. Utan att döma.

Många gånger kan jag relatera till det som bärs fram – vi människor är ju rätt lika ändå. Ibland förstår jag inte alls. Men det behövs inte heller. Under trädet är vi nämligen aldrig ensamma. Där finns också Gud.

Där jag i min mänskliga begränsning inte längre förmår, tar Gud vid.

Varje själavårdssamtal är en natt i Getsemane, där jag möter en medmänniskas ångest, oro, förtvivlan, smärta, ängslan och bedrövelse – men också möter det halmstrå av hopp som finns i bönen till en allsmäktig och kärleksfull Gud. Mirakel kan ske. När inget annat återstår, så möter Gud.

Så vem är jag att döma min medmänniskas längtan?

Det är alltid dunkelt under Getsemanes olivträd. Några detaljer i ansiktet kan jag inte urskilja. Det är heller inte viktigt. Det viktiga är att den människa jag just nu delar mitt liv med, är en människa jag delar ett gudomligt ursprung med. I Kristus är vi ett. I detta nu som är en del av evigheten. Getsemane då är nu.

”Stanna här och vaka med mig!” Tillhör rösten Jesus eller Calle Larsson? Det spelar ingen roll. Under Getsemanes olivträd är varje människa värd att vaka tillsammans med, varje bedrövad själ värd att bemötas med respekt och varje människas gudslängtan värd att be för.

Vi möts under olivträdet.