torsdagen den 6:e februari 2014

#149. Förändringens vindar


”You don't need a weatherman to know which way the wind blows”, sjöng Bob Dylan när det begav sig. Textraden är hämtad ur låten ”Subterranean Homesick Blues” som rejtats som nummer 332 på Greatest Song of All Time av Rolling Stone magazine. Den legendariska videon kan du avnjuta här.

På Wikipedia går det att läsa mer om textraden i fråga:

In a 2007 study of legal opinions and briefs that found Bob Dylan was quoted by judges and lawyers more than any other songwriter, 'you don't need a weatherman...' was distinguished as the line most often cited.

John Lennon was reported to find the song so captivating that he didn't know how he'd be able to write a song that could compete with it. The group Firehose (former Minutemen members) took its name from another of the song's enigmatic warnings: 'Better stay away from those that carry around a fire hose...'”

Förändringens vindar blåser i Malmö. Vid årsskiftet upphörde Malmö samfällighet att existera och är nu Malmö pastorat. Sexton församlingar med sexton kyrkoherdar och sexton kyrkoråd slogs samman till sex enheter med en kyrkoherde (som även är kontraktsprost) och ett kyrkofullmäktige.

Förändringens vindar blåser och på sin Facebooksida hälsar Limhamns församling kyrkoherden välkommen med en hälsning som ursprungligen beskrev Pippi Långstrump: ”Är man stark måste man också vara snäll!”

Den 19 januari hölls festhögmässa i S:t Petri kyrka i Malmö. Kyrkoherde Anders Ekhem mottogs under storslagna former. Efter mässan välkomnade en av församlingsherdarna sin kyrkoherde med ett fång tulpaner och just det ovan nämnda Bob Dylan-citatet: ”You don't need a weatherman to know which way the wind blows”.

Festhögmässan filmades och går att se här. Predikan börjar exakt en timme och två minuter in i sändningen.

Fler tankar får vi ta del av i Malmö pastorats eget magasin Trovärdigt, som under förra året ersatte Amos (som ansågs för dyrt att dela ut). Trovärdigt hittar du som pdf på Malmö pastorats hemsida. Anders Ekhem står för förordet i magasinet, denna gång skriver han under rubriken Generositet:

Rättvisa är viktigt. Vi lever i en orättvis värld. I en orättvis stad. Ingen får acceptera att barn långt borta eller nära lever under orättvisa förhållanden. Samtidigt är livet orättvist. Att barn får växa upp under olika förutsättningar är inte en fråga om barnkalasets millimeterrättvisa, utan om orättfärdighet.

Jag tror på en generös Gud. Ett generöst liv. Livet som flödar över av möjligheter om vi bara delar med oss. Om vi släpper det krampaktiga taget om oss själva och det som är vårt. Om vi inte kräver millimeterrättvisa när tårtan ska skäras upp. Malmö är en stad fylld av möjligheter, färger, språk och kulturer. Malmö är en generös stad i all sin mångfald. I denna färgrika stad funkar det inte med det trygga folkhemmets millimeterrättvisa. Det blir orättfärdigt. Här behövs möten över gränser. Nyfikenhet mot det nya och generositet till det okända.

Tårtspaden drar gränser och avskiljer ditt från mitt. Att vara kyrka är att tro på en generös Gud som ständigt överskrider gränser. En generös, modig och varm kyrka. Det är när vi ger av vår egen bit som tårtan räcker längre.”

Kyrkoherden har en viktig poäng. På få ställen i Sverige är orättvisorna så tragiskt påtagliga och segregationen så motbjudande knivskarp som i Malmö, staden som i en annan av magasinets rubriker beskrivs som staden där framtiden bor. Här går det inte att ducka för nöden, konflikterna och våldet. Antisemitismen frodas så till den milda grad att judar avråds från att besöka staden, härom året skedde etthundra skjutningar och Malmö stad betalar årligen ut en miljard (!) i socialt stöd.

Här, om någonstans, behövs evangeliet förkunnas. Här behövs den kristna missionen. Här finns ett skriande behov av möten med Kristus som skapar tro och omvändelse. Därför är det glädjande att vår kyrkoherde brinner för rättvisefrågorna och han kommer att vara ett viktigt föredöme för oss alla när det gäller att dela med oss av våra tårtbitar.

Hur framtiden kommer att se ut återstår att se. Förhoppningsvis är den ljusare än nuläget. Klart är dock att det var en mäktig man som installerades i S:t Petri, en man som har rekryterat besättningen och nu kommer att styra skeppet Pastoratet in i den framtid som är Malmös.

Förändringens vindar blåser i seglen och för oss sakta framåt. Jag googlar på ”Subterranean Homesick Blues lyrics Dylan” och hittar församlingsherdens citat i sin kontext:

Look out kid
Don't matter what you did
Walk on your tip toes
Don't try, 'No Doz'
Better stay away from those
That carry around a fire hose
Keep a clean nose
Watch the plain clothes
You don't need a weather man
To know which way the wind blows.”

lördagen den 25:e januari 2014

#148. En liten blå bok – om antisemitism igår och idag

På fredag förmiddag får vi nycklarna till vårt nya hus. En spin off-effekt av den oväntade sonens ankomst var att lägenheten blev oss för trång. Nu har vi blivit husägare och under nästa månad går flyttlasset från Malmö. Vi är ingalunda ensamma om att fatta det beslutet. Som förälder vill jag inte att mina barn ska växa upp i en stad där jag för länge sedan normaliserat skjutningarna till den grad att jag numera tänker ”ja, men det var ju flera kvarter härifrån” när något händer.

De senaste dagarna har jag ägnat de lediga stunderna åt att packa böcker. Det är ett digert arbete när hushållet består av två bokomaner. På Shurgardbutiken höjde personalen på ögonbrynen när jag länsade deras lager på flyttkartongerna storlek small. Att det är vansinne att packa böcker i normalstora flyttkartonger inser man rätt så snart när man försöker lyfta kartongerna i fråga. Shurgards småkartonger är perfekta, förutsatt att man inte vill spendera veckan efter flytten hos naprapaten.

Proceduren är alltid densamma och närmast meditativ. Ta en kartong ur staplarna med färdigvikta kartonger, ställ kartong på stol, ta lämpligt antal böcker ur bokhyllan, blås bort dammet från ovansidan, ställ ner bok i kartong, fyll kartong, vik ihop kartong, tejpa kartong, märk kartong, ställ kartong i staplarna med fyllda kartonger.

Märkningen är viktig, annars blir det totalt kaos när bokhyllorna ska fyllas igen. Med tusentals och åter tusentals volymer finns ingen plats för godtycklig placering – förutsatt att man vill ha en sportslig chans att hitta en viss bok.

Jag noterar att mina böcker fokuserar på vissa områden: Teologi med en viss tonvikt på gamla testamentets exegetik. Jesus. Historia. Psykologi. Militaria. Filosofi. Biografier. Arkitektur. Hyllmetrarna med djurhållning och ekologi samsas med några volymer om islandshästar. Skönlitteraturen är nästan uteslutande inköpt av min bättre hälft.

När jag packar kartongen som ska märkas med C7, stannar jag upp. I min hand håller jag en ljusblå, inbunden bok. Jag noterar hur den har blekts och gulnat. Konstigt. Jag köpte den ju alldeles nyss..? Det måste ha varit när åttiotal gick över i nittiotal. Jag stod längst fram i aulan på Östra Real när jag såg den där boken första gången.

”Vad heter du?” frågade en varm röst på bruten svenska. Ett par allvarliga ögon mötte mina. Jag svarade, utan att kunna vika med blicken. Bokens pärmar öppnades, ögonen vändes mot den, en hand lät en blå kulspetspenna skriva något på försättsbladet. Så stängdes boken och sträcktes fram emot mig. Jag tog emot. Handen som nuddade min under ett kort ögonblick var varm. Ögonen såg rakt igenom mig, på ett gott sätt. Jag minns det. Vissa saker glömmer man aldrig.

Från bokomslaget tittar samma ögon på mig idag, där jag står bland flyttkartonger och silkespapper. Ferenc Göndörs ögon. Den smale, oansenlige mannen med det lockiga håret fyllde hela aulan med sin närvaro när det begav sig. Mannen som under hela sitt liv lät tatueringen från förintelselägret sitta kvar på armen som ett vittnesbörd. På omslagets foto låter han huvudet vila i handen. Tittar man noga kan man tyda numret på underarmen. A-6171.

A-6171. Inte längre någons son, någons bror, någons vän, någons hemliga förälskelse. A-6171. Ett anonymt nummer i mängden, inte längre människa. Resultatet av en lång process av avhumanisering. Sakta, sakta. Steg för steg. Utan att någon riktigt tycktes ha förstått hur det hade gått till, och utan att någon ville ta ansvar för det, hade han plötsligt upphört att vara människa. Och världen vände bort sina ögon i tystnad.

Men A-6171 var en av de få överlevarna. Ferenc blev människa igen och livet fick mot alla odds levas. Många år senare tog han sig tid att möta mig och övriga elever på gymnasieskolan på det skyddade Östermalm. Timmarna med honom är några av de timmar som haft störst återverkan på mitt liv. Jag glömmer dem aldrig.

På bokens baksida läser jag: ”Läsaren får en god inblick i livet i en ungersk landsortsstad på 1930-talet, där antisemitismen är en del av vardagen.” Jag undrar vad Ferenc sagt om situationen i Malmö idag?

Jag tänker på det senaste numret av Malmö pastorats eget magasin Trovärdigt, som landade i brevlådan i veckan. Där samtalar Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh med ärkebiskopen electa Antje Jackelén. Rubriken är ”Framtiden bor i Malmö” och många viktiga saker sägs av såväl politikens som kyrkans representant.

Men något som inte nämns är den antisemitism som frodas i staden, så till den grad att Simon Wiesenthal Center avråder judar från att besöka Malmö. Synagogans säkerhetssystem liknar Fort Knox och den jude som bär en davidsstjärna eller kippa tar en medveten risk. Ingen annan religiös grupp är så utsatt för hatbrott i Sverige som judarna. Antalet anmälda hatbrott visar att en jude löper tio gånger större risk att utsättas för hatbrott än någon med annan tro. Malmö töms sakta men säkert på sin judiska befolkning. Det är ingen ljus framtid som bor i Malmö, i alla fall inte om man är jude.

I det läget inleder Svenska kyrkan en kampanj för att bojkotta Israel.

Jag öppnar bokens blekta pärmar. På försättsbladet möter mig texten. Skrivstil med blå kulspets:

Till Helena Edlund
med
Varma hälsningar
Ferenc Göndör

Ferenc Göndör dog 2010. För mig lever han ännu. För mig lever hans berättelse, och den är en anledning till att jag aldrig, aldrig kommer att tiga när antisemitismens fula ansikte dyker upp. I vilken skepnad det än må vara, även när den kommer klädd i de bästa argument och uttrycker de godaste avsikter. Ty antisemitismen idag när samma hat som möjliggjorde ugnarna i Auschwitz då.

A-6171. Kan det hända igen? Ja. Om vi i tystnad vänder bort våra blickar och låter det ske. Sakta, sakta. Steg för steg. Utan att vi riktigt förstår hur det går till och utan att någon av oss vill bära ansvar för det.

Men sanningen är att det är du och jag som bär ansvaret för att det aldrig händer igen. Just därför är Ferenc Göndörs vittnesmål viktigt. Just därför är det viktigt med kippavandringar och just därför bör man avhålla sig från yttringar som kan späda på den redan existerande antisemitismen.

Den ljusblå boken med dess smärtsamma vittnesbörd har jag läst flera gånger under årens lopp och när mina barn har varit gamla nog har jag satt den i händerna på dem. Det är det minsta jag kan göra för att återgälda timmarna Ferenc gav oss.

Jag lägger varsamt ner boken i kartongen och stänger locket. När flytten är över ska jag ta fram den och lämna den till min tioåring. Det är hans tid att läsa den nu. Han är gammal nog att också få veta. Förhoppningsvis glömmer han aldrig.

Vissa saker sitter som tatueringar, livet ut.
Man glömmer dem aldrig.

Och vissa saker får aldrig, aldrig glömmas.

torsdagen den 23:e januari 2014

#147. Konstpaus

Ordet för januari månad har varit "eftertanke". Tillvaron har gått in i ett annat tempo, fokus har till viss del ändrats.

Omorganisationen har slagit igenom i Malmö samfällighet som nu tituleras Malmö pastorat. Tusenåriga församlingar har gått i graven och de lokala perspektiven har bytts ut mot något som kan liknas vid ett toppstyrt koncerntänkande. Målet är tydligen att spara pengar och samtidigt vinna vissa fördelar av stordriften. Så kanske det blir, men för egen del känns det ändå främmande att den gudstjänstfirande församlingen står maktlös över sitt eget öde. Något liknande har nog inte hänt församlingarna sedan Skåne blev svenskt.

På min arbetsplats finns nu två helt nya präster och den nye kyrkoherden har redan publicerat sina visioner i en debattartikel i Sydsvenskan. Vi ser framtiden an med spänning.

Jag tackar Gud att jag har förmånen att få vara hemma och ägna mig åt unge sonen i dessa dagar. Härom dagen fyllde han sex månader. Tiden går verkligen skrämmande fort - nyss skrev jag #93 men av den lille nyfödde grodan har det blivit en alert pojke som ägnar sin vakna tid åt att utvecklas.

Sonens utveckling har påtagliga sekundäreffekter. Främst tydliggörs det genom att min egentid sakta men säkert minskas. De långa sömnperiodernas tid är förbi. Likaså tiden när det var honom nog att ligga tyst och filosofera. Nu kräver sonen mer av sin mor - vilket han naturligtvis också får. Allt annat får stå tillbaka. Så även bloggandet, som nu får ske när tid ges.

Inlägg kommer att läggas ut, men något mindre frekvent. För detta ber jag om er förståelse.

Allt har, som sagt var, sin tid.

Att vara i det stora har sin tid,
och att vara i det lilla har sin tid.

Att omorganisera har sin tid,
och att låta allt falla på plats har sin tid.

Att vara mamma har sin tid,
och att blogga har sin tid.

Allt har sin tid,
och det viktiga är att låta allt ha just sin tid.

Allt har sin tid,
men alla tider knyts samman i Gud.

Nu är konstpausens tid.

Tid att njuta av det flyktiga ögonblicket.
Tid att dofta på ett spädbarns söta andedräkt.
Tid att fascineras över en liten hand som greppar mitt finger.
Tid att njuta av en ny nyans i jollrets mångfald.
Tid att erfara ovillkorlig kärlek.
Tid av tacksamhet över livets gåva.
Tid att möta Guds storhet i det helt lilla.

Det andra får vänta.

Det är gott så.

fredagen den 10:e januari 2014

#146. Att tänka om när det blir fel - om partier och värdegrunder

Jag var 23 år och gick andra året på informationslinjen i Sundsvall. Min dotter var två år gammal när bröllopet ställdes in och relationen avslutades. Tre dagar senare upptäckte jag att jag var gravid.

Det fanns bara ett val i omgivningens ögon. Mödravården, kompisar och släktingar sa alla samma sak, att det var oansvarigt att behålla barnet. Hur skulle jag som var så ung, saknade arbete, befann mig mitt i en högskoleutbildning och levde på studielån klara av att vara ensamstående förälder med två små barn? Det var väl redan illa nog?

Till sommaren tar min son studenten. Idag är jag oändligt tacksam över att jag vågade trotsa det som var ”rätt” och på något mirakulöst sätt lyckades jag klara av småbarn, studier och arbete. När jag idag får frågan om hur jag minns de där åren, brukar jag säga att allt är möjligt men att det inte är något jag rekommenderar.

Det var inte lätt, men det gick.

Jag fattade ett beslut. Men om jag hade fattat ett annat beslut då, om jag hade lyssnat till människorna runt mig som ”visste bättre”, om jag hade kommit fram till att det var för svårt och övermäktigt med ett till barn i den situationen, vem hade kunnat döma mig då?

Jag vet att erfarenheten från åren som ensamstående småbarnsmamma har lärt mig ett och annat, bland annat att aldrig någonsin sätta mig till doms över kvinnor som efter ett ärligt övervägande inte orkar ge sig in i det som var min vardag då.

Jag vet hur oändligt svårt beslutet är att fatta. Jag har varit där. Jag önskar ingen den våndan. Trots att det är många år sedan, kan jag minnas känslan av att stå där ensam och varken veta ut eller in. Så vem är jag att döma andra?

Idag har jag gjort något jag aldrig förr har gjort – jag har tagit bort ett inlägg från min blogg. Det var inte utan vånda som jag gjorde det, men ibland måste man tänka om och tänka rätt.

När jag skrev inlägget i fråga var jag upprymd över att det grundats ett nytt kristet parti i Sverige, Kristna Värdepartiet (KV). I min blogg skrev jag om hur jag välkomnade ett parti som sade sig ta avstamp i den ”kristna värdegrunden”. Det är i och för sig sant – jag saknar det gamla KDS som förlorade mig som medlem och aktiv när de övergav de kristna profilfrågorna för de allmänliberala.

På sin hemsida skriver KV:

Kristna Värdepartiet bygger på den kristna värdegrunden. Vår viktigaste politiska utgångspunkt är människovärdet. Härav följer naturligt en stark tro på familjens värde och stora betydelse för individ och samhälle. Vi är dessutom övertygade om vikten av ett starkt civilsamhälle – det vill säga ett samhälle som vilar på många små gemenskaper, och där statens roll är begränsad. Vi tror också på förvaltarskapstanken, vilket särskilt formar vårt tänkande när det gäller miljö- och överstatliga frågor.”

Jag tyckte – och tycker fortfarande – att det låter lovande. Dessutom såg jag det som positivt att det nya partiet hade abortfrågan som en profilfråga. För egen del är jag kritiskt till den nuvarande abortlagstiftningen som jag anser vara förlegad och ansvarslös.

Sverige har dessutom avvisat både EU:s krav på samvetsfrihet för vårdpersonal (vilket i praktiken innebär att Sverige är det enda medlemslandet där vårdpersonal riskerar avsked om de vägrar medverka vid aborter) och EU:s krav på att motverka könsselektiva aborter (vilket i praktiken innebär att utländska kvinnor reser till Sverige för att abortera oönskade flickor). Om detta har jag skrivit i bland annat #28.

Jag välkomnar en sänkning av abortgränsen och jag anser att det är lika fel att abortera flickfoster i Sverige som i Kina eller Indien. Jag önskar mer stöd till kvinnor som genomgår aborter och jag önskar mer information om vad en abort faktiskt är – allt med målet att undvika aborter och undvika att kvinnor drabbas av psykisk ohälsa om de först i efterhand inser vad aborten faktiskt innebar.

Så jag skrev att jag var positiv till partiets tillkomst och menade att jag kanske äntligen hittat ett politiskt parti att ställa mig bakom.

Men.

Sedan plongade det in några välformulerade kommentarer som fick mig att läsa principprogrammet mer noggrant, vilket jag måste erkänna att jag inte tidigare hade gjort. Mycket var fortfarande bra, men jag hade missat viktig information. Det började bra under rubriken ”Människovärde”:

Människovärdesprincipen säger att varje människa är enormt värdefull enbart i kraft av att hon är människa, och att varje människa är lika värdefull som varje annan människa. Detta värde gäller från och med befruktningen och till en naturlig död. Människovärdestanken inbegriper ett antal rättigheter där rätten till liv är den mest grundläggande.

Människovärdestanken går vidare ut på att varje människa ska respekteras såsom värdefull och att varje naturlig fas i den mänskliga utvecklingen ska omgärdas med tillbörliga rättigheter. Ofödda barn, alltifrån befruktningen, har därför rätt till liv. Aborternas uttryckliga syfte är att beröva den ofödda människan livet. Abort är därför oacceptabelt och bör vara olagligt.”

Där tog det stopp. Tvärstopp. Jag backade och läste om. Jo, jag hade läst rätt: ”Abort är därför oacceptabelt och bör vara olagligt.”

Olagligt?

Skulle jag, om jag hade valt annorlunda den där vintern för snart tjugo år sedan, ha betraktats som kriminell? Skulle någon av mina konfirmander anses som kriminell om hon blev ofrivilligt gravid och inte orkade föda barnet? Tydligen. Det är för mig fullständigt obegripligt.

Jag anser att livet börjar vid befruktningen och att varje liv har ett värde från början till slut. Så långt är jag med på KV:s resonemang. Men jag är dessutom så mycket pragmatiker att jag inser att principer är en sak och verklighet en annan. Jag kan tycka att varje abort är en abort för mycket och jag skulle gärna se att vi hade en nollvision för aborter på samma sätt som vi har en nollvision för döda i trafiken – alla vet att trafiken kommer att skörda offer men målet är noll döda.

Men att kriminalisera kvinnan? Kanske när hon redan känner skuld och skam över sitt beslut? Nej. Aldrig.

En nyligen genomförd undersökning visade dessutom att kvinnans beslut ofta är helt beroende av mannens åsikter. Ska mannen också kriminaliseras i så fall? Och vilken straffsats ska tillämpas?

Om målet är att visa på den kristna trons positiva effekter på samhälle och politik, är förslag om kriminalisering och förbud snarast kontraproduktiva. Det måste finnas bättre vägar att värna den kristna värdegrunden än att kriminalisera kvinnor som väljer att göra en abort – hur principiellt fel man än tycker att aborter är.

En översyn av abortlagstiftningen – ja tack.
En sänkning av abortgränsen – ja tack.
Ett förbud mot könsselektiva aborter – ja tack.
Samvetsfrihet för vårdpersonal – ja tack.
Stöd till ofrivilligt gravida som vill behålla sitt barn – ja tack.
Stöd till kvinnor som mår dåligt efter en abort – ja tack.
Ökad information om aborter och fosterutveckling – ja tack.
Obligatorisk kuratorskontakt – ja tack.
Fördömanden och kriminalisering – nej tack.

Jag välkomnar fortfarande ett parti som bejakar kristna värdegrunder. Min kristna värdegrund säger mig dock att livets helighet bäst kan värnas genom att stifta lagar som förebygger och minimerar lidande (hos både foster och kvinna) och förhindrar att kvinnor känner sig tvingade till abort på grund av yttre faktorer, samt genom att ge medmänsklig vägledning och stöd när beslutet ska tas, inte fördöma när beslutet är fattat och trösta den som sörjer.

Hur var det förresten Jesus sa?

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

Därför är blogginlägget borttaget.

Jag är själv en syndare. Jag låter stenen ligga.

söndagen den 29:e december 2013

#144. Gravöl

Idag har jag och yngste sonen firat högmässa med efterföljande gravöl i Bunkeflo strandkyrka. Högmässan var som vanligt välbesökt. Trots att kyrkan byggts ut en gång sedan invigningen 1990 är den på tok för liten. Idag var vi i runda slängar tvåhundra personer som trängdes ända ut till entrédörren.

Sonen var yngst med sina nyss fyllda fem månader. ”Vilken glad unge!” var den vanligaste kommentaren. Förmodligen kände han av stämningen. Det rådde nämligen en speciell ”Bunkeflo-feeling”, en stämning som jag bara upplevt på ett fåtal platser och som bara kan uppnås när människor i olika åldrar, från olika delar av världen, med olika åsikter, personligheter och gåvor förenas i ett gudstjänstfirande som är så ärligt och innerligt att till och med konfirmanderna sjunger för full hals. Sonen sjung han med. Och sparkade i takt.

Men ingenting finns av en slump. Berth har varit församlingens kyrkoherde i jämna trettio år. Efter mässan berättade han om sin grundtanke – att med mässan och Kristus i centrum skapa ett nav som resten av församlingens verksamhet sedan skapats runt. Av trängseln att döma har det fungerat.

Trettio år är en lång tid. Ändå är det knappt en blinkning i församlingens niohundraåriga historia. Men nu blir det inte fler år. Vid årsskiftet upphör Bunkeflo församling att existera, liksom min egen församling i Tygelsjö och Västra Klagstorp och alla andra församlingar i nuvarande Malmö samfällighet också, för den delen.

De nuvarande sexton församlingarna slås ihop i ett pastorat och samtliga nuvarande kyrkoråd avskaffas. De anställda förs över till det nya Malmö pastorat och kan förfogas fritt efter behov. Säkert finns det vinster att göra med en omorganisation, annars skulle den ju aldrig ha drivits igenom. Ändå tar jag mig friheten att sörja att de lokala perspektiven går förlorade. Är man lagd åt det dramatiska hållet går det att uttrycka det som att den gudstjänstfirande församlingen förlorar makten över sig själv.

För mig är det ett nytt sätt att tänka kyrka – jag har alltid tagit det för självklart att det är de lokala behoven, traditionerna och önskemålen som ska styra. Jag har gillat det tillämpade, pragmatiska lutherska tänket: Vill församlingen ha det på ett visst sätt, ha det då så!

Således var det gravöl vi samlades till efter mässan. Smörgåstårta följd av prinsesstårta. Tal av kyrkoherden och det avgående kyrkorådet. Igenkännande skratt i ett nostalgiskt allvar. Sonen som blivit trött av allt sparkande i takt till församlingssången, somnade som en klubbad säl.

Den sista mässan har firats i Bunkeflo församling. Visst är det tid för nostalgi och vemod, men också för förtröstan och framtidstro. Det ger ju ändå en viss trygghet att förändringar kommer och går, men Gud består.

Den gudstjänstfirande församlingen fortsätter nämligen att existera. Kristna människor kommer att samlas för att be, sjunga psalmer, ta del av Bibelns Ord och dela bröd och vin med varandra. Även i Bunkeflo. Niohundra års församlingsbyggande är inte så enkelt att rasera.

I bilen på väg hem fortsatte sonen att sova samtidigt som jag styrkt av både mässa och smörgåstårta fortsatte mina funderingar. Att som kyrkoherde lämna över en sådan församling, är något att vara stolt över.
 
Grundreceptet är ju egentligen rätt så enkelt:

Mässan i centrum. Kristus i centrum. En brinnande kärlek till sin församling.
 
Sedan kommer resten – möjligen inte som ett brev på posten, men det kommer.
Människan bjuder in, Anden svarar.

Det är så man bygger församling. Fråga gudstjänstfirarna i Bunkeflo.

De vet.


tisdagen den 24:e december 2013

#143. En riktig julhälsning

I morse uppfann familjen Hedenhös julen. Eller, nej. Inte egentligen. Det vet vi ju. Men i en tid när många skolbarn förvägrats en avslutning i församlingens kyrka samtidigt som de denna december har fått höra just att julen uppfanns av familjen Hedenhös, kanske det är på plats att gå till ursprunget?

Vad kan då vara en bättre julhälsning än evangelistens egna ord om vad som hände den där första julen? Inte mycket. Åter till källorna, således.

Evangelisten Lukas berättar:

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.”

Luk 2:1-20

Så kära systrar och bröder i Kristus – en God och Välsignad Jul önskar jag er alla!

På riktigt!

måndagen den 23:e december 2013

#142. Hatets dubbla måttstockar – del III

När sonen väl hade somnat och dagen kunde summeras tvingades jag konstatera att min domedagsprofetiska ådra hade haft rätt. Min statusuppdatering på Facebook igår löd:

Känslan för dagen är ambivalens. En genuin glädje över att så många människor vill manifestera mot rasism och hat blandas med sorg över att manifestationen tycks ha genomsyrats av just hat... Är det så svårt att inte hata? Min slutsats får bli att det kristna budskapet verkligen behövs idag!”

I skrivande stund har den fått 20 likes. Alltid något.

Jag känner en sådan uppgivenhet. En sådan övermäktig uppgivenhet. Som människa och som kristen. I mitt huvud ringer temat från förra söndagen:

Bana väg för Herren!”
Jes 40:3

Orden som sägs av min favoritprofet Jesaja är långt mer än inledningen på psalm 103 (om än med orden från 1917 års Bibelöversättning). Det är en uppmaning som heter duga. Herren är på väg – och det är upp till dig och mig att bana väg för honom, att se till så att allt är förberett och att han är välkommen när han kommer.

Att döma av de senaste dagarnas händelser så gör vi inte ett särskilt imponerande jobb.

En kvällstidning hyrde in vänsterextremister för att kartlägga och hänga ut privatpersoner. Högerextremister attackerade en demonstration mot främlingsfientlighet. En sprängladdning briserade hemma hos en politiker.

Igår demonstrerade många tusen människor mot nazism och fascism i Kärrtorp. Ett utmärkt initiativ. Men: När man skulle demonstrera mot högerextremisternas attacker renderade det i vad som tydligen bäst kan beskrivas som ett vänsterextremistiskt jippo. Riksdagspolitiker, journalister och vänsterextrema jublade när artister bekämpade hatet genom att sjunga om att slipa knivarna – medan de allra flesta som kommit dit för att markera sitt avstånd från alla former av hat helt sonika gick hem.

Har hatet blivit en sådan del av våra liv och vår vardag, att vi inte förmår se dess fula tryne oavsett hur det för tillfället väljer att maskera sig?

Hatet, rädslan och intoleransen tycks ha oss i ett skrämmande fast grepp. Samhället polariseras enligt principerna ”den som inte är med oss är emot oss”.

Det kunde ju sett lite bättre ut, om du frågar mig.

Jag kommer, i princip, ihåg två saker från grundskolans fysiklektioner: Begreppet ”längdutvidgningskoefficient” (fråga mig inte varför!) samt att energi inte kan förstöras, bara förvandlas. Det senare har varit mig behjälpligt i många diskussioner om våra själars odödlighet, men det är en annan sak.

Idag undrar jag om vi har börjat ta för givet att samma sanning gäller för hatet som för energin. Det verkar som om hatet på något tragiskt sätt förutsätts vara konstant. Med det synsättet blir det ju logiskt – om man stoppar hatet som kommer från höger, så tillfaller hatkvoten per automatik vänstern.

Men hat är alltid – alltid – fel!

Jag kan förstå att man vill demonstrera mot nazism och fascism, och det ska man också göra. Nazism och fascism är två -ismer som inte hör hemma i vårt samhälle (eller någon annanstans heller för den delen). Men: Hat kan inte bekämpas genom att omfördelas. Hatets mörker kan bara bekämpas genom att belysa det med kärlekens ljus.

Just där menar jag att de kristna kyrkorna och vi som är kristna har en otroligt viktig roll. När samhället är full av god vilja, men inte har förmågan att ta verkligt avstånd från hatet behöver Evangeliet lyftas fram. Igen och igen och igen behöver orden förkunnas om att omvändelse och tro på Kristus har kraft att besegra hatet – både i oss som individer och i förlängningen i det samhälle vi lever i.

I den kristna förkunnelsen finns det ingen plats för hat. I en hatisk värld finns det däremot ett enormt behov av den kristna förkunnelsen.

Så tillåt mig att vara en smula provocerande: Det som behövs är kanske inte fler manifestationer som visar hur mycket man hatar hatet. Det som behövs är kanske förkunnelse och hederligt missionsarbete. Detta både kortsiktigt och långsiktigt. För visst vore det skönt att se ett slut på den hatets terrorbalans som verkar råda? Och visst vore det fantastiskt att inte behöva stå svarslös när vi en vacker dag står ansikte mot ansikte med Gud?

Om det nu är så, att vår uppgift är att bana väg för Herren, så kan vi aldrig bana väg för kärleken genom något annat än kärlek. Men för att göra det, behövs mer än snällhet.

Jag tycker synd om alla de tusentals snälla människor som bara ville vara just snälla i Kärrtorp. Fler än Expressens Britta Svensson kände sig förmodligen illa till mods där på fotbollsplanen.

Britta Svensson skriver om sin upplevelse i krönikan Räddare och ledsnare än när jag åkte dit. Det började bra:

Det var mäktigt att se torget fyllas med varje tunnelbanetåg som kom in. Till slut var det packat med folk. Alla hängde vi ihop av en sådan avsky för nazismen att vi inte kunde se något viktigare två dagar före julafton än att vara här.”

Men från scenen strömmar ett ensidigt budskap.

Detta tillsammans med aggressiva utfall från scenen, sånger om "Jimmie Åkesson - skicka grisen till slakt" och långa tal om helt andra politiska frågor fick mig till slut att förstå att jag inte alls, som jag trott, var på en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med extrema inslag. 15 000 av demonstrationsdeltagarna droppade av, kvar var 1000 frälsta med knytnävarna i luften.

Jag tror det var den största politiska och medmänskliga miss jag någonsin sett någon göra. Jag åkte linje 17 tillbaka hem, nedslagen. På ena sidan dessa vidriga nazister. Och på den andra detta hat.”

Britta Svensson är ingen sverigedemokrat, men hon noterade det osmakliga och motsägelsefulla i att en manifestation mot hat använder sig just av hat.

Låt oss vara ärliga: Som människa är det enkelt att hata och det är ingen större prestation att rikta sitt hat åt rätt håll.
 
Den verkliga utmaningen för oss ligger i att inte hata alls. Varken åt det ena eller det andra hållet. Det som sätter oss på prov är inte förmågan att fördöma de som inte är som vi, utan förmågan att se varandra som medmänniskor.
 
Eller som Jesus faktiskt uttryckte det:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
Matt 5:43-48

När man slåss för något man är starkt övertygad om, är det lätt att övertygas om den egna rättfärdigheten – särskilt när man omger sig med gelikar. Och i kampen mot det Onda blir alla medel tillåtna för det Goda. Hatet förvandlas till ett verktyg där ändamålen helgar medlen.

Men det finns inget gott hat. Inga goda hatare.
Det finns bara hat – och hatet är inte kompatibelt med medmänsklighet.
Hatet är inte kompatibelt med ett kristet liv.
Och hatet kan aldrig någonsin besegra det onda.

Många ville bereda en väg för det goda i Kärrtorp, många ville bana väg för en värld som är så mycket bättre än vad vi idag kan visa upp. Tanken var god. Frågan är bara om resultatet blev mindre hat – eller bara ett annat slags.

Vi kan bättre än så.
 

Han som slåss mot monster bör se till så att han inte själv blir ett.”
Friedrich Nietzsche