söndag 29 december 2013

#144. Gravöl

Idag har jag och yngste sonen firat högmässa med efterföljande gravöl i Bunkeflo strandkyrka. Högmässan var som vanligt välbesökt. Trots att kyrkan byggts ut en gång sedan invigningen 1990 är den på tok för liten. Idag var vi i runda slängar tvåhundra personer som trängdes ända ut till entrédörren.

Sonen var yngst med sina nyss fyllda fem månader. ”Vilken glad unge!” var den vanligaste kommentaren. Förmodligen kände han av stämningen. Det rådde nämligen en speciell ”Bunkeflo-feeling”, en stämning som jag bara upplevt på ett fåtal platser och som bara kan uppnås när människor i olika åldrar, från olika delar av världen, med olika åsikter, personligheter och gåvor förenas i ett gudstjänstfirande som är så ärligt och innerligt att till och med konfirmanderna sjunger för full hals. Sonen sjung han med. Och sparkade i takt.

Men ingenting finns av en slump. Berth har varit församlingens kyrkoherde i jämna trettio år. Efter mässan berättade han om sin grundtanke – att med mässan och Kristus i centrum skapa ett nav som resten av församlingens verksamhet sedan skapats runt. Av trängseln att döma har det fungerat.

Trettio år är en lång tid. Ändå är det knappt en blinkning i församlingens niohundraåriga historia. Men nu blir det inte fler år. Vid årsskiftet upphör Bunkeflo församling att existera, liksom min egen församling i Tygelsjö och Västra Klagstorp och alla andra församlingar i nuvarande Malmö samfällighet också, för den delen.

De nuvarande sexton församlingarna slås ihop i ett pastorat och samtliga nuvarande kyrkoråd avskaffas. De anställda förs över till det nya Malmö pastorat och kan förfogas fritt efter behov. Säkert finns det vinster att göra med en omorganisation, annars skulle den ju aldrig ha drivits igenom. Ändå tar jag mig friheten att sörja att de lokala perspektiven går förlorade. Är man lagd åt det dramatiska hållet går det att uttrycka det som att den gudstjänstfirande församlingen förlorar makten över sig själv.

För mig är det ett nytt sätt att tänka kyrka – jag har alltid tagit det för självklart att det är de lokala behoven, traditionerna och önskemålen som ska styra. Jag har gillat det tillämpade, pragmatiska lutherska tänket: Vill församlingen ha det på ett visst sätt, ha det då så!

Således var det gravöl vi samlades till efter mässan. Smörgåstårta följd av prinsesstårta. Tal av kyrkoherden och det avgående kyrkorådet. Igenkännande skratt i ett nostalgiskt allvar. Sonen som blivit trött av allt sparkande i takt till församlingssången, somnade som en klubbad säl.

Den sista mässan har firats i Bunkeflo församling. Visst är det tid för nostalgi och vemod, men också för förtröstan och framtidstro. Det ger ju ändå en viss trygghet att förändringar kommer och går, men Gud består.

Den gudstjänstfirande församlingen fortsätter nämligen att existera. Kristna människor kommer att samlas för att be, sjunga psalmer, ta del av Bibelns Ord och dela bröd och vin med varandra. Även i Bunkeflo. Niohundra års församlingsbyggande är inte så enkelt att rasera.

I bilen på väg hem fortsatte sonen att sova samtidigt som jag styrkt av både mässa och smörgåstårta fortsatte mina funderingar. Att som kyrkoherde lämna över en sådan församling, är något att vara stolt över.
 
Grundreceptet är ju egentligen rätt så enkelt:

Mässan i centrum. Kristus i centrum. En brinnande kärlek till sin församling.
 
Sedan kommer resten – möjligen inte som ett brev på posten, men det kommer.
Människan bjuder in, Anden svarar.

Det är så man bygger församling. Fråga gudstjänstfirarna i Bunkeflo.

De vet.


tisdag 24 december 2013

#143. En riktig julhälsning

I morse uppfann familjen Hedenhös julen. Eller, nej. Inte egentligen. Det vet vi ju. Men i en tid när många skolbarn förvägrats en avslutning i församlingens kyrka samtidigt som de denna december har fått höra just att julen uppfanns av familjen Hedenhös, kanske det är på plats att gå till ursprunget?

Vad kan då vara en bättre julhälsning än evangelistens egna ord om vad som hände den där första julen? Inte mycket. Åter till källorna, således.

Evangelisten Lukas berättar:

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.”

Luk 2:1-20

Så kära systrar och bröder i Kristus – en God och Välsignad Jul önskar jag er alla!

På riktigt!

måndag 23 december 2013

#142. Hatets dubbla måttstockar – del III

När sonen väl hade somnat och dagen kunde summeras tvingades jag konstatera att min domedagsprofetiska ådra hade haft rätt. Min statusuppdatering på Facebook igår löd:

Känslan för dagen är ambivalens. En genuin glädje över att så många människor vill manifestera mot rasism och hat blandas med sorg över att manifestationen tycks ha genomsyrats av just hat... Är det så svårt att inte hata? Min slutsats får bli att det kristna budskapet verkligen behövs idag!”

I skrivande stund har den fått 20 likes. Alltid något.

Jag känner en sådan uppgivenhet. En sådan övermäktig uppgivenhet. Som människa och som kristen. I mitt huvud ringer temat från förra söndagen:

Bana väg för Herren!”
Jes 40:3

Orden som sägs av min favoritprofet Jesaja är långt mer än inledningen på psalm 103 (om än med orden från 1917 års Bibelöversättning). Det är en uppmaning som heter duga. Herren är på väg – och det är upp till dig och mig att bana väg för honom, att se till så att allt är förberett och att han är välkommen när han kommer.

Att döma av de senaste dagarnas händelser så gör vi inte ett särskilt imponerande jobb.

En kvällstidning hyrde in vänsterextremister för att kartlägga och hänga ut privatpersoner. Högerextremister attackerade en demonstration mot främlingsfientlighet. En sprängladdning briserade hemma hos en politiker.

Igår demonstrerade många tusen människor mot nazism och fascism i Kärrtorp. Ett utmärkt initiativ. Men: När man skulle demonstrera mot högerextremisternas attacker renderade det i vad som tydligen bäst kan beskrivas som ett vänsterextremistiskt jippo. Riksdagspolitiker, journalister och vänsterextrema jublade när artister bekämpade hatet genom att sjunga om att slipa knivarna – medan de allra flesta som kommit dit för att markera sitt avstånd från alla former av hat helt sonika gick hem.

Har hatet blivit en sådan del av våra liv och vår vardag, att vi inte förmår se dess fula tryne oavsett hur det för tillfället väljer att maskera sig?

Hatet, rädslan och intoleransen tycks ha oss i ett skrämmande fast grepp. Samhället polariseras enligt principerna ”den som inte är med oss är emot oss”.

Det kunde ju sett lite bättre ut, om du frågar mig.

Jag kommer, i princip, ihåg två saker från grundskolans fysiklektioner: Begreppet ”längdutvidgningskoefficient” (fråga mig inte varför!) samt att energi inte kan förstöras, bara förvandlas. Det senare har varit mig behjälpligt i många diskussioner om våra själars odödlighet, men det är en annan sak.

Idag undrar jag om vi har börjat ta för givet att samma sanning gäller för hatet som för energin. Det verkar som om hatet på något tragiskt sätt förutsätts vara konstant. Med det synsättet blir det ju logiskt – om man stoppar hatet som kommer från höger, så tillfaller hatkvoten per automatik vänstern.

Men hat är alltid – alltid – fel!

Jag kan förstå att man vill demonstrera mot nazism och fascism, och det ska man också göra. Nazism och fascism är två -ismer som inte hör hemma i vårt samhälle (eller någon annanstans heller för den delen). Men: Hat kan inte bekämpas genom att omfördelas. Hatets mörker kan bara bekämpas genom att belysa det med kärlekens ljus.

Just där menar jag att de kristna kyrkorna och vi som är kristna har en otroligt viktig roll. När samhället är full av god vilja, men inte har förmågan att ta verkligt avstånd från hatet behöver Evangeliet lyftas fram. Igen och igen och igen behöver orden förkunnas om att omvändelse och tro på Kristus har kraft att besegra hatet – både i oss som individer och i förlängningen i det samhälle vi lever i.

I den kristna förkunnelsen finns det ingen plats för hat. I en hatisk värld finns det däremot ett enormt behov av den kristna förkunnelsen.

Så tillåt mig att vara en smula provocerande: Det som behövs är kanske inte fler manifestationer som visar hur mycket man hatar hatet. Det som behövs är kanske förkunnelse och hederligt missionsarbete. Detta både kortsiktigt och långsiktigt. För visst vore det skönt att se ett slut på den hatets terrorbalans som verkar råda? Och visst vore det fantastiskt att inte behöva stå svarslös när vi en vacker dag står ansikte mot ansikte med Gud?

Om det nu är så, att vår uppgift är att bana väg för Herren, så kan vi aldrig bana väg för kärleken genom något annat än kärlek. Men för att göra det, behövs mer än snällhet.

Jag tycker synd om alla de tusentals snälla människor som bara ville vara just snälla i Kärrtorp. Fler än Expressens Britta Svensson kände sig förmodligen illa till mods där på fotbollsplanen.

Britta Svensson skriver om sin upplevelse i krönikan Räddare och ledsnare än när jag åkte dit. Det började bra:

Det var mäktigt att se torget fyllas med varje tunnelbanetåg som kom in. Till slut var det packat med folk. Alla hängde vi ihop av en sådan avsky för nazismen att vi inte kunde se något viktigare två dagar före julafton än att vara här.”

Men från scenen strömmar ett ensidigt budskap.

Detta tillsammans med aggressiva utfall från scenen, sånger om "Jimmie Åkesson - skicka grisen till slakt" och långa tal om helt andra politiska frågor fick mig till slut att förstå att jag inte alls, som jag trott, var på en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med extrema inslag. 15 000 av demonstrationsdeltagarna droppade av, kvar var 1000 frälsta med knytnävarna i luften.

Jag tror det var den största politiska och medmänskliga miss jag någonsin sett någon göra. Jag åkte linje 17 tillbaka hem, nedslagen. På ena sidan dessa vidriga nazister. Och på den andra detta hat.”

Britta Svensson är ingen sverigedemokrat, men hon noterade det osmakliga och motsägelsefulla i att en manifestation mot hat använder sig just av hat.

Låt oss vara ärliga: Som människa är det enkelt att hata och det är ingen större prestation att rikta sitt hat åt rätt håll.
 
Den verkliga utmaningen för oss ligger i att inte hata alls. Varken åt det ena eller det andra hållet. Det som sätter oss på prov är inte förmågan att fördöma de som inte är som vi, utan förmågan att se varandra som medmänniskor.
 
Eller som Jesus faktiskt uttryckte det:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
Matt 5:43-48

När man slåss för något man är starkt övertygad om, är det lätt att övertygas om den egna rättfärdigheten – särskilt när man omger sig med gelikar. Och i kampen mot det Onda blir alla medel tillåtna för det Goda. Hatet förvandlas till ett verktyg där ändamålen helgar medlen.

Men det finns inget gott hat. Inga goda hatare.
Det finns bara hat – och hatet är inte kompatibelt med medmänsklighet.
Hatet är inte kompatibelt med ett kristet liv.
Och hatet kan aldrig någonsin besegra det onda.

Många ville bereda en väg för det goda i Kärrtorp, många ville bana väg för en värld som är så mycket bättre än vad vi idag kan visa upp. Tanken var god. Frågan är bara om resultatet blev mindre hat – eller bara ett annat slags.

Vi kan bättre än så.
 

Han som slåss mot monster bör se till så att han inte själv blir ett.”
Friedrich Nietzsche

lördag 14 december 2013

#141. Luciakväll

Mörk decemberkväll i fuktig skånevinter. Kö utanför de öppna kyrkportarna. Människor strömmar till. Kyrkan fylls bänk för bänk. Unga. Gamla. Fullsatt fem minuter i sju. Dämpad belysning, tysta röster. Förväntan. Leenden. Gemenskap.

Kyrkan mitt i byn.

Det är Luciakväll i Tygelsjö och det är som det alltid har varit – i alla fall i flera år. Gudstjänst ska firas och sångerna sjungas. Hur skulle vi annars räkna elva nätter före jul? Traditionen är stark.

Jag har smugit mig upp på orgelläktaren med sönerna. Från min plats under valvens målningar blickar jag ner över takkronorna, ljusen och människorna.

Vi är här, just nu. Ett ögonblick i evigheten, snabbt passerat och ändå helt omistligt. Vad vore vi utan detta? Utan varandra? Utan kyrkan? Utan vår tysta eller uttalade längtan efter Gud? Utan gudsmötet som sker stilla, kärleksfullt, fullkomligt. Av Nåd.

Här blir allt tydligt. En jublande bekräftelse av Guds närvaro mitt i vår vardag.

Tärnor i vitt. Levande ljus som tänds ett efter ett efter ett. Skingrar dunklet i kyrkan och anas ut i det kompakta mörkret utanför. Ljus i nuet, ljus från historien, ljus in i evigheten speglas i spädbarnsögonens djup.

Sankta Lucia.
Ljusbärerska.
Du som gått före.

Vem var du, Lucia? Tvekade du någonsin? Var döden lika skrämmande för dig som för oss? Eller bar din tro dig i och genom döden? Och kunde du någonsin ana hur din tro skulle bli ljuset som skingrar mörkret hos mig ikväll? I Norden du aldrig skådade?

Sankta Lucia.

Tonerna föds och växer. Fyller valven. Svävar i ögonblicket och väver ett flyktigt smycke av gyllene filigran.

Enskilda, bräckliga röster förenas i en perfekt gemenskap. Som vi. Tvivlande människor som förenas i en troende kyrka. Din Kyrka.

Jag känner ögonen tåras. Du är här, Gud! Du gör dig känd, låter dig anas. Du talar till oss genom sången och Anden. Vad mer kan jag begära? Något annat? Något mer? Något större?

Nej.

Det är bra så här. Låt mig bara få ana Dig och jag vill inte be om mer. Det räcker. Ögonblicket ekar in i evigheten.

Vi bär ljusen med oss härifrån, Gud. Evighetens ljus. Ut i mörkret. In i världen där Du vill vara hos oss.


När du kom,
när du blev,
en liten människa som jag,
då tände du ett ljus,
ett ljus som aldrig slocknar.

Nu är jag din,
du finns hos mig,
jag vet du aldrig ska lämna mig,
hur svårt det än kan bli på denna mörka jorden.

Det finns en Gud,
det finns en kraft,
och jag vilar i vad han sagt,
att alla dagar här är den kraften med mig.

Det finns ett ljus,
det lyser klart,
kanske kommer du rätt snart,
så att din kärlek kan helt förvandla världen.

När du kom,
när du blev,
en liten människa som jag,
då tände du ett ljus,
ett ljus som aldrig slocknar”


Ur kvällens program: När du kom av Allan Svensson

måndag 9 december 2013

#140. Hatets dubbla måttstockar – del II

Idag inleddes det två dagar långa präst- och diakonmötet i Stockholms stift under rubriken De tolv profetiska spåren.

Präst- och diakonmöten brukar vara trevliga dagar. Man får tillfälle att träffa kollegor man inte sett på länge, äta god lunch och har man lite tur blir det intressanta föreläsningar och diskussioner också.

En fråga som inte återfinns på dagordningen men som, i ljuset av den senaste veckans media, skulle behöva ställas handlar om hur stiftet och biskopen resonerat när man beslutat vilka verksamheter som ska stödjas genom kollekter under kommande år:

Hur motiverar Stockholms stiftsstyrelse och biskop Eva Brunne att man, ånyo, beslutat att låta en stiftskollekt tillfalla Seglora Smedja?

Den 6 april 2014, som är den femte söndagen i fastan, förväntas nämligen gudstjänstfirande församlingar i Stockholms stift skänka av sina pengar för att finansiera den ”watch dog” vars redaktör Mattias Irving den 27 november publicerade en artikel med rubriken Därför hatar vi Birro. Rubriken byttes senare ut, men den ursprungliga speglade ganska väl artikelns innehåll.

Den 2 december undertecknade samme Irving uppropet som protesterade mot det hat ärkebiskopen electa Antje Jackelén anser sig utsatt för. Om detta skrev jag i #137.

Summa summarum är således att smedjan anser att det är fel att hata Antje Jackelén, men att det är okej att hata Marcus Birro. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Jag skulle gärna vilja veta med vilken del av den kristna förkunnelsen den skillnaden rättfärdigas. Jag förutsatte nämligen att uppropet innebar ett övergripande avståndstagande från alla former av hat och verbala övergrepp.

Seglora smedja/Dagens Seglora i allmänhet och Mattias Irving i synnerhet är naturligtvis fria att hata vilka de vill. Något mer komplicerat blir det när de hatar (och publicerar sitt hat) på en arbetstid som är finansierad av Svenska kyrkan.

Både Stockholms och Lunds stift har donerat pengar till smedjan – och Stockholms stift har dessutom beviljat dem stiftskollekter, senast i februari i år.

Att donera tid eller pengar till en verksamhet innebär att stödja verksamheten i fråga. När jag väljer att ge pengar till Amnesty eller SOS Barnbyar, så betyder det att jag anser att dessa två organisationer gör ett så pass bra jobb att jag vill hjälpa till för att möjliggöra deras verksamhet. Detta är väl ganska logiskt.

Om man då applicerar samma logik på stiftskollekterna till Seglora smedja/Dagens Seglora, så borde det ju betyda att stiftet anser att smedjan utför ett bra jobb och vill stödja verksamheten?

Det kan i sammanhanget vara lämpligt att ägna några ord åt vad kollekten egentligen är. Kollekten är de gudstjänstfirandes pengar som samlas in för ett, vid insamlingstillfället, specificerat ändamål. Att förvalta och fördela de insamlade gåvorna är ett stort ansvar. Valen av mottagare ska kunna motiveras inför de enskilda givarna, de anställda som samlar in kollekten – och inför Gud.

Min kollega Patrik Pettersson skrev så här på sin blogg Kyrkliga Ting inför kollekten som togs upp i februari:

Det religiöst motiverande givandet, vars rötter är mycket djupa, lever kvar med vår kyrkas vana att ta upp en kollekt i samband med gudstjänster. I kyrkoordningens enda mening som reglerar kyrkans kollektupptagande kommer ingen teologi till uttryck. Kollekt får tas upp är allt som står (har jag missat något så uppskattar jag ett påpekande). Det beslutas sedan på riks- stifts- och församlingsnivå vilka ändamål kollekten ska gå till. Vanligtvis går kollekten till allmänt erkända behjärtansvärda ändamål. Ofta kan ändmålen kategoriseras med Silbers tredje typ – de behövande och på olika sätt fattiga. Det händer att kollekt tas upp tlll förmån för en specifik del av kyrkan, en församlings diakoni till exempel. Det rör sig då om Silbers andra kategori – en religiös institution. Det går förstås att påstå att all kollekt i någon mening går till Gud i kyrkans gestalt. Men det det kan bara påstås med hjälp av ansenliga mängder ytterst tveksam teologi. Oavsett ändamål är själva givandet av kollekt en religiös handling.”

Beslut om kollektändamål får inte ske godtyckligt. Det finns regler att följa. Reglerna för kollekthantering återfinns i Kyrkoordningen, där det bland annat fastslås att:

I samband med offentlig gudstjänst och andaktsstund får kollekt tas upp för att stödja Svenska kyrkans verksamhet eller någon annan verksamhet som kan anses angelägen för Svenska kyrkan.”
Kyrkoordning för Svenska kyrkan 43 kap. 1 §

En kvalificerad gissning är att den genomsnittlige gudstjänstfiraren skulle definiera kollekten som ”att ge pengar till ett gott ändamål”. Att ändamålet verkligen är ”gott” enligt någon form av bondförnuft eller allmänmoralisk hållning tas nog för givet. När man öppnar sin plånbok för att tömma den på mynt eller lägga en tjuga, så ska man inte behöva göra ett moraliskt ställningstagande om att ge eller inte ge. Att kollektändamålet är godkänt bör implicit innebära att det är ”gott” och dessutom överensstämmande med kristna värderingar.

Låt mig återvända till min ursprungliga tanke: Frågan om varför Stockholms stift fortsätter att stödja Seglora smedja/Dagens Seglora bör ställas någon gång under måndagen eller tisdagen. De präster som förväntas be sina församlingsbor att lätta på plånböckerna är värda en god förklaring av sin biskop, så att prästerna i sin tur kan förklara valet av mottagare inför sina församlingar.

varför ska hat fördömas och samtidigt stödjas ekonomiskt? På vilket sätt är Segloras spridande av hat en verksamhet som enligt Kyrkoordningen kan anses ”angelägen för Svenska kyrkan”?
 
Och vem står på tur att hatas?

Blir det tid över så kan någon kanske fråga på vilket sätt hatet mot Marcus Birro skiljer sig från hatet mot Antje Jackelén.

 
 
Mer i ämnet:




söndag 8 december 2013

#139. Om allt är på riktigt


När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: 'Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.'”
Mark 1:14-15

Är det inte en lite fjuttig evangelietext till en så viktig söndag som andra söndagen i Advent?

Jo. För den som räknar tecken och ord. Men inte för den som räknar budskap. Inte om allt är på riktigt. Få texter är nämligen så koncentrerade, så fokuserade, så krävande. Jesus förkunnar Guds budskap, och han gör det enfaldigt enkelt: Guds rike är nära.
Omvänd er. Tro.

Ett konstaterande. Två uppmaningar. De ekar ända hit.

Guds rike är nära. Omvänd er. Tro.

Handlar det inte om mer?

Mer? Kan det finnas något mer? Vaddå ”mer”, förresten? Mer innehåll? Mer komplicerat? Mer akademiskt?

Nej.

Det storslagna med det Jesus förkunnar, är att det är så enkelt att själva enkelheten provocerar.

Om Jesu förkunnelse är på riktigt, krävs inte ”mer” än att omvända sig till Gud och att tro.

Den som vill beundras för sin insikt och förmåga har inget att hämta när Jesus talat. För det handlar inte om teologisk skolning, inte om formulerande av tilltalande budskap, inte om lockande teorier. Det handlar inte om att konstruera – det handlar om att erkänna det orealistiska, om att låta detta erkännande forma ens liv och om att tro det otroliga, osynliga och ologiska.

Något ”mer” begär inte Gud. Inte något mindre heller, för den delen. Om det är på riktigt.

Tidigare idag läste jag en väns Facebookuppdatering. Det andades ett uppgivet konstaterande: Att stå upp för Kristus kommer alltid att innebära en utsatthet. En verklig utsatthet, här och nu. Den som följer Kristus, den som envisas med att föra hans förkunnelse vidare istället för att formulera en egen, kommer att möta samma öde som kristna har gjort i alla tider. Det hade min vän tvingats uppleva. The hard way.

Om allt är på riktigt talar dagens episteltext om nutid, lika väl som om dåtid. Om allt är på riktigt, är Bibelns Ord långt mer än bara ord:

Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.

 Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.”
Hebr 10:32-39

Redan brevets författare slog fast att lönen för att hålla fast vid det Kristus ber oss om är att smädas, förföljas och göras till åtlöje. Det har alltid varit så.

Det enda som skiljer dagens kristna från dåtidens är att smädandet, förföljelsen och åtlöjet numera stöds med stiftskollekter.

Men det förhindrar inte Guds budskap: Guds rike är nära. Omvänd dig. Tro.

Det är på riktigt!

onsdag 4 december 2013

#138. Kristofobi i avslutningstid

Det var inte en fråga om om, utan om när. I takt med att luckorna i adventskalendrarna öppnas uppstår frågan lika säkert som amen i kyrkan: ska skolavslutningen hållas i kyrkan eller ej?

Lokalorganet Norrtelje Tidning meddelar i en artikel att kristofobin i Norrtälje nått oanade höjder. Inte bara ansåg Kvisthamraskolans rektor församlingens kyrka vara så skadlig för barnen att man istället valde att hålla avslutningen i skolans gymnastiksal – nej, rektorn tog ytterligare ett steg för att garantera att ingen otillbörlig kristen skolning eller påverkan sker.

Texterna till julpsalmer och julsånger skulle censureras.

En förälder berättar: ”Barnen kom hem och var ledsna, de förklarade att de inte skulle få sjunga ord som gud, kristus och jul. Detta för att man är rädd att någon ska känna sig diskriminerad.”

Att det är rädslan för att någon ska uppfatta sig diskriminerad som ligger bakom de impopulära besluten bekräftas av rektorn. ”I diskrimineringslagen anges att ingen får diskrimineras på grunder som rör kön, sexuell läggning, religion, etnicitet ... Om ett endaste barn riskerar att uteslutas på grund av saker vi gör i skolan så får vi inte göra det”, säger rektorn till Norrtelje Tidning.

Med den inställningen får nog skolan lägga ner all form av verksamhet. Sanningen är nog att det alltid kommer att finnas föräldrar (mer sällan barn) som har invändningar mot skolans verksamhet. Det är bra att skolan lyssnar och tar hänsyn, men det kan inte vara rimligt att blotta misstanken om att någon kan komma att känna sig utesluten förhindrar majoriteten från att fira en önskad tradition.

Nåväl.

Föga förvånande gick både barn och föräldrar i taket över initiativet och inget ont som inte för något gott med sig. Tydligen har skolans rädsla för julens kristna inslag fått föräldrarna att organisera sig. När tidningsartikeln skrevs var omkring femtio föräldrar medlemmar i den nystartade Facebookgruppen Rädda julen i Kvisthamraskolan Norrtälje. I skrivande stund är antalet medlemmar 330.

Resultatet lät inte vänta på sig. Rektorn har nu ändrat sig. Julsångerna får framföras. Ocensurerade. Till Norrtelje Tidning säger han att det ”skedde ett missförstånd som ledde till ett förhastat beslut”.

Att korrigera förhastade beslut är ju alltid ett steg i rätt riktning, kan jag tycka. Men skolbarnen är även fortsatt hänvisade till gymnastiksalen. Att följa barnens önskemål och besöka kyrkan är inte att tänka på. När det blev känt att man planerade att bojkotta skolans avslutning i gymnastiksalen och på eget initiativ besöka kyrkan istället, skickade rektorn istället ut ett informationsbrev där han upplyste om att det råder skolplikt...

Informationsbrevet har lagts ut på Facebookgruppen och kan läsas här. Notera gärna användandet av VERSALER.

Till Norrtelje Tidning specificerar han sig:

Det verkar finnas en tanke om att skolan ska genomföra kristna traditioner. Men det är den etik som kännetecknar kristen tradition, genom bland annat rättskänsla och generositet, som vi ska förmedla. Det är inte samma sak.”

Nej, det är inte samma sak. Men skolan har de facto till uppgift att skola våra barn, och i den uppgiften ingår att utbilda dem om att det som nu marknadsförs som ”vinterfest” ursprungligen kallades för jul, att majoriteten svenskar firar jul, varför dessa firar jul och hur detta kan ske – och pedagogisk forskning visar att man lär sig allra bäst genom att få uppleva.

Allra viktigast är det väl att undervisa de barn som av en eller annan anledning inte får denna skolning hemifrån? Jag har mött många konfirmander som aldrig tidigare besökt en kyrka förutom under skolavslutningarna. Är det schysst att förneka dem den allmänbildningen?

Jag upprepar vad jag tidigare sagt angående skolavslutningar i kyrkor: Hittills har, mig veterligen, inte en enda elev självantänt eller fått bestående men av att höra en bön eller utsättas för en välsignelse. Däremot tror jag mig veta att en ansenlig mängd barn uppskattat detsamma.

Men i ljuset av att SVT denna december lär våra barn att det var familjen Hedenhös som uppfann julen, så är inget längre förvånande.

För egen del stärks jag av den kraft som kyrkan, bönen och välsignelsen tillskrivs. Är vi så ”farliga” så måste vi ju ha verkligt sprängstoff att erbjuda!

Dessutom kan jag inte hjälpa att fundera på hur de censurerade julpsalmerna löd...

PS. Under kvällen tycks Facebookgruppen ha tagits bort från allmänhetens blickar. Tydligen hade gruppen uppmärksammats av krafter som belyste detta ur ett annat perspektiv än föräldrarna önskade. Norrtelje Tidning finns dock kvar. DS.





#137. Hatets dubbla måttstockar

För två dagar sedan, den 2 december, publicerade Aftonbladet ett upprop till stöd för ärkebiskopen electa Antje Jackelén och för att protestera mot det hat hon uppger sig ha mött sedan ärkebiskopsvalet. Ett utmärkt initiativ. Hat är aldrig acceptabelt.

Igår skrev jag om uppropet och om hatet i #136. I mitt inlägg nämnde jag att jag noterat att några av uppropets 103 namn är kända hatare. Onekligen en smula problematiskt, i mina ögon.

En av de personer som drivit hatet mot mig allra längst, är Mattias Irving på Dagens Seglora/Seglora smedja. Om de verbala övergrepp han utsatt mig och andra för, har jag skrivit många gånger. Bloggarkivet från mars och april 2013 är läsvärt i det avseendet, bland annat #48.

Seglororna har kallats ”en viktig watch dog” och det ekonomiska stödet från bland annat Stockholms stift har fortsatt trots att vi varit många som påtalat smedjans arbetssätt, där just utövandet av hat varit ett sätt att ta heder och ära av meningsmotståndarna. Har du missat serien Åttonde budet på Kristen Opinion, där Annika Borg berättar om sina erfarenheter, så kan ni läsa den här.

Det var därför med viss förvåning som jag såg Mattias Irving bland de 103 namnen. När jag igår tog del av Marcus Birros blogg på Världen Idag blev jag om möjligt ännu mer förvånad. Du kan läsa texten här.

Birro gjorde mig uppmärksam på något som gått mig förbi. Eftersom jag normalt sett inte läser Dagens Seglora, hade jag missat att Mattias Irving den 27 november skrev en text där rubriken lyder Därför hatar vi Birro. Smaka på den. Därför hatar vi Birro. Är det bara jag som får en unken smak i munnen av den rubriksättningen? Byt gärna ut Marcus Birros namn mot ditt eget och testa hur det känns.

Redaktör Irving (och övriga segloror får man förmoda av rubriksättningens pluralis) hatar tydligen Marcus Birro på grund av en krönika som publicerades i Expressen samma dag.

I krönikan hade Marcus Birro gjort det, i dagens Sverige otänkbara, när han formulerat kritik mot den del av feministrörelsen som utmärkt sig för sin aggressivitet mot män. Jag tror Birro var mycket väl medveten om vad han gjorde. Han gjorde det ändå. För det ska han ha all heder.

Rubriken var Många feminister siktar på fel saker. Egentligen skrev han inget konstigt eller okänt, men han skrev sådant som inte får skrivas. Exempelvis att män påtagligt ofta får finna sig i att bli hopklumpade till en kollektiv massa på ett sätt som skulle vara helt otänkbart att göra med andra grupper i samhället, och att män ofta får bära en kollektiv skuldbörda. Detta trots att majoriteten män varken är hustrumisshandlare, våldtäktsmän eller sexköpare utan är ansvarsfulla pappor och omtänksamma partners, som tar aktiv del i barnens uppväxt och är goda förebilder.

Jag gör ingen skillnad på människor vare sig utifrån kön, etnicitet, sexuell identitet, religiös identitet, hårfärg eller favoritfärg. Alltså anser jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Ändå blev jag inte det minsta provocerad av Birros text. Eller kanske just därför.

Birros text är inget sprängstoff. Ändå är den modig. Marcus Birro visste mycket väl att han skulle få kritik. Det säger en del om debattklimatet.

En av de första som nappade var alltså redaktör Mattias Irving på Dagens Seglora. Av texten framgår att Irving följt Birro i syfte att finna något att angripa. Kanske är det därför Irving verkar glad när han skriver sin text. Jag citerar inte här. Irvings utfall är alltför osmakliga.

Mitt förslag är istället att du gör följande:

1. Läs först Marcus Birros text .

2. Läs därefter Mattias Irvings text.

3. Reflektera en stund över vad du just läst och över i vilken grad det två texterna uttrycker fakta, konstruktiv kritik, dialogvilja, hån och hat.

4. Läs därefter uppropet.

Jag räknar. Ett. Två. Tre. Fyra. Fem. Fem dagar tog det innan samme man som förklarade varför han hatade Marcus Birro, hade undertecknat ett upprop som fördömde det påstådda hatet mot vår kommande ärkebiskop Antje Jackelén.

Fem dagar. Inte ens en vecka – och då har jag inte ens tagit hänsyn till att han förmodligen tillfrågades ett par dagar tidigare. Redaktör Irving skriver i sin krönika om ”samtidens guldfiskminne”. I ljuset av en mäktig omvändelse skulle det kunna ses som ett uttryck för självkännedom.

Frågorna återstår. Tyvärr kastar de skuggor av tvivel över uppropet som i sanning var en välkommen respons till det rådande debattklimatet. Men:

Om man fördömer hat – varför ägnar man sig då åt det?

Om man fördömer hat och ändå använder sig av hatets retorik – hur innerligt menat var då fördömandet?

Om man fördömer att vissa människor utsätts för hat men ägnar sig åt att utsätta andra människor för hat – vilka måttstockar har man då?

Det enda rimliga svaret på den sista frågan är: Dubbla.

Måttstockarna är dubbla. Det är bara de andras hat som fördöms, medan det egna hatet betraktas som rättfärdigt och gott. Men som jag skrev igår: Det finns inget gott hat. Det finns inga goda hatare. Bara hat.

Det är inte utan att jag beklagar det inträffade och jag tycker uppriktigt synd om biskop Antje. Med sådana vänner behöver man sannerligen inga fienden.


PS. Rubriken på Dagens Seglora är nu ändrad till Birro har fastnat i en ond cirkel. Kritiken mot den ursprungliga rubriken blev massiv, vilket väl får tydas som att gemene man i detta fall har en sundare inställning till rubriksättning än rubriksättarna själva. DS.

tisdag 3 december 2013

#136. Kritik, hat och hatare

Ärkebiskop electa Antje Jackelén säger sig ha blivit utsatt för en hatkampanj i sociala medier sedan hon valdes. Det gör mig minst sagt beklämd.

Har vi helt förlorat förmågan att debattera utan att kritiken övergår i hat? Och vad är egentligen hat – och vad är kritik?

Vi ska komma ihåg att stödet för Antje Jackelén var massivt och att hon blev vald i första valomgången. Ändå kan det inte komma som en chock att det också finns de som hellre hade sett någon annan på ärkebiskopsstolen. Så är det alltid i val – det finns de som är för, och de som är emot.

Jag skickade ett gratulationsmail till biskop Antje efter valet. Det var ärligt skrivet och jag tror att Antje Jackelén besitter många goda kvaliteter som efterfrågas hos en ärkebiskop.

Ändå tillhör jag dem som framfört kritik mot att vår blivande ärkebiskop under utfrågningen innan valet var ganska svajig när det gällde att välja mellan Jesus och Muhammed. Att det kan uppstå frågetecken när denna svajighet kombineras med valspråket ”Gud är större” borde inte komma som en överraskning.

Precis som biskop Antje anser jag att religionsdialog är viktigt i dagens Sverige  – men jag menar att dialog och respekt inte behöver innebära att man ruckar på sanningsanspråket hos den egna religionen.

Biskop Antje hävdar att valspråket är ”väl förankrat” inom kristendomen. Är det det? Påståendet har teologisk validitet (vem kan hävda att något är större än allsmäktig Gud?), men citatet måste sättas in i sin kontext.

Uttrycket ”Gud är större” förekommer totalt fyra gånger i Bibeln, varav tre i Gamla Testamentet. I 1 Johannesbrevet 3:19-20, där biskop Antje har hämtat det, utgör de tre ord i en mening som får sitt värde av sitt sammanhang. Så vad handlar sammanhanget om? Jo, om vikten av att bekänna Kristus!

Jag har dessutom framfört åsikten att valspråket lätt kan associeras till sådant som jag förutsätter att biskopen själv definitivt inte är anhängare av – särskilt när det översätts till arabiska. Biskop Antje tar själv upp den problematiken i sin debattartikel i Dagens Nyheter.

Att ett uttryck är laddat, behöver inte innebära att man måste avstå från att använda det. Men väljer man att använda det ändå, får man ha en god motivering och göra sig beredd att bemöta dem som har negativa erfarenheter av detsamma. Att det var ett aningslöst val av valspråk tycker jag fortfarande.

Men biskop Antje är inte ensam om att tänka teologiskt korrekt men en smula annorlunda. En annan biskop har valspråket ”Gud med oss”. Även det är teologiskt korrekt. Att samma devis (men översatt till tyska, ”Gott mit uns”) dessutom fanns inpräglat på alla tyska soldaters bältesspännen under andra världskriget kanske man inte behöver bry sig om. Men man kanske hade valt annorlunda om man googlat förslagen en extra gång.

Det är klart att det blir frågor om sådana val. Men det är sorgligt när kritik och ifrågasättanden övergår i hat, vilket det tydligen har gjort enligt biskopen själv.

Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression”, sa biskop Antje i en intervju som återfanns i Sydsvenskan härom dagen.

Jag har själv upplevt samma känsla och jag har suttit hos biskop Antje för att be henne tala med dem som hatade mig på samma sociala medier där det nu är biskopens tur att hatas. Då frågade jag biskop Antje om vad de ville ha för att sluta. De främsta hatarna fanns ju på Seglora smedja/Dagens Seglora, som biskopen själv finansierade.

Jag hade drabbats av smedjans oförsonliga hat sedan jag i Kyrkans Tidning efterlyst en tydligare identitet hos Svenska kyrkan.

Hundratals kommentarer, mail och telefonsamtal gav mig stöd och uppmuntran.  Jag var beredd på att få kritik, men jag var inte förberedd på intensiteten i det som skulle komma. Hatet kom från några få – men de kunde sin sak. I debattartikeln beskrev jag hatet:

Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.”

Jag tror mig förstå hur biskop Antje känner det. Att mötas av det oresonliga hatet, hatet som får en att vakna med en känsla av stum panik om nätterna, hatet som får en att tvivla på att man orkar ännu en dag, är bland det vidrigaste en människa kan få uppleva. Att hatarna ser sig som goda kristna gör det inte lättare.

Hatet är inte okej. Man kan tycka olika, ställa frågor och be om svar, men man måste skilja på sak och person. Till min glädje är det många som tycker så.

Idag publicerade Aftonbladet nämligen ett debattinlägg med rubriken Biskop Antje bra ledare för kyrkan. Underrubriken löd: Efter hatstormen – kända svenskar i upprop för nyvalda ärkebiskopen.

Listan på ”kända svenskar” omfattade, när jag läste den, 103 namn – allt ifrån biskopar och församlingspräster via författare och före detta bibliotekschefer till ickevåldsutbildare och studeranden. Dessutom några som titulerade sig ”ateist”.

Jag undrar hur de kvalificerat sig för att få vara med på listan? Ingen har i alla fall frågat mig, men jag hade gärna skrivit under. Hat är aldrig okej och mina möten med biskopen har varit goda möten.

Dock noterade jag en detalj när jag ögnade igenom listan. Flera av namnen är själva goda hatare. Där återfinns faktiskt flera av dem vars hat fått mig att två gånger söka upp min biskop och be om nåd, råd och stöd.

Mattias Irving har skrivit under. Som redaktör för Dagens Seglora (Stockholms stifts 'watch dog') har han gjort sitt bästa för att koppla samman mig (och andra) med rasistiska och fascistiska mörkermakter i allmänhet och Anders Behring Breivik i synnerhet.

Biskop Eva Brunne har skrivit under. Biskop Eva Brunne har (precis som biskop Antje) finansierat smedjans hat med stiftskollekter. Biskop Brunne fortsätter dessutom att stödja smedjan, trots att hon upprepade gånger upplysts om deras arbetsmetoder.

Maria Küchen har skrivit under. Samma Maria Küchen som spridit lögner om att jag anser att ”vita män ska skaffa vita barn” och krävt att personer med min politiska åsikt (som hon bevisligen inte känner till) ska hindras från att prästvigas. Hade det inte varit för Maria Küchen, hade jag aldrig börjat blogga. Läs mer om det i #5.

Ännu en gång är det alltså skillnad på hat och hat. Med tanke på hur vissa av listans namn har bemött mig och andra, anar jag att uppropet inte handlar om hatet som sådant, utan om vem som är avsändare och vem som är mottagare.

Det ändrar inte på faktum.

Kritik ska bemötas.
Hat ska bekämpas.
Vem som än angrips.

Och dessutom: Det finns inget gott hat.
Det finns inga goda hatare.

Det finns bara hat.
Och hatarna är alltid de verkliga förlorarna.

måndag 2 december 2013

#135. Tid för upprättelse

Temat för första söndagen i advent lyder Ett nådens år. Så vitt jag vet har det inte inträffat så vidare värst många ”nådens år” sedan Jesus läste texten ur Jesaja, där i synagogan i Nasaret. Nu är det kanske inte så konstigt heller, för Jesaja proklamerade aldrig något ”nådens år”. Däremot ”en tid av upprättelse” – och det är ju något helt annat.

Är det dessutom något som vi tycks vara i närmast desperat behov av just nu, så är det en tid av upprättelse.

Det finns en del som är i behov av upprättelse.

Bibeln behöver upprättas.
Missionen behöver upprättas.
Trosbekännelsen behöver upprättas.
Treenigheten behöver upprättas.
Kristus behöver upprättas.
Förtroendet för varandra behöver upprättas.
Samtalsklimatet behöver upprättas.
Omvändelsen behöver upprättas.
Kärleken behöver upprättas.
Respekten behöver upprättas.
Solidariteten med världens kristna behöver upprättas.
Den pastorala omsorgen behöver upprättas.

Listan kan göras lång.

Men kort och gott: Svenska kyrkan behöver upprättas. Det är inte smickrande för någon, vare sig en person eller organisation, när man börjar associeras med konflikter, smutskastning, nedgång och otydlighet. Särskilt illa blir det när det handlar om en kristen kyrka.

Vi är värda bättre. Kyrkan är värd bättre. Kristus är värd bättre.

Kristus är värd en kyrka som med glädje och utan tvekan bekänner Fader, Son och Ande. Kristus är värd en kyrka där alla förenas trots sina olikheter. Kristus är värd en blomstrande gemenskap där kärlek, förlåtelse och god vilja råder.

För på frukten känner man trädet. Någon annan måttstock finns inte.

Så låt oss be och arbeta för att året som kommer ska bli en tid av upprättelse.

Om det ska bli så eller inte, är upp till dig och mig.
Med Guds hjälp är det fullt möjligt – och ändå sann Nåd.




måndag 25 november 2013

#134. Domssöndagstankar

Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”
Joh 5:22-24

Domssöndagens gudstjänst firades i Skivarps kyrka, under medeltida takmålningar som lärt ut grunder i kristen tro till bygdens människor under närmare ett årtusende. Budskapen om frälsning och omvändelse, synd och förlåtelse, dom och nåd har predikats och Ordet har bevarats – om än på olika sätt. Den som, i gamla tider, inte behärskade prästens timslånga utläggningar på latin kunde alltid blicka upp i valven och lära sig ett och annat av målningarnas helgon, änglakörer och svampar.

Svampar?

Vilken nyckelroll har svamparna (de ser ut som någon form av soppar?) i kristen teologi? Har jag missat något?

Nej. Det som ser ut som svampar, är i själva verket konstnärens försök att måla – palmer. Resultatet vittnar om att det inte var så lätt för en medeltida nordbo. Kanske var det inte så viktigt att det blev rätt heller, för den delen. Risken att bli avslöjad var minimal. Trodde folket att det var så palmer såg ut, så funkade det ändå. Det hängde på tron.

Så här på kyrkoårets sista söndag, när det är dags att summera och minnas att vi alla en dag ska få stå till svars för hur vi levde våra liv, så är det tron som står i fokus. Det är inte vår kunskap som ska rädda oss den dagen. Inte vår förmåga att analysera. Inte vår IQ. Inte våra titlar. Inte vår förmåga att hävda oss på andras bekostnad. Inte ens våra solidaritetshandlingar. Inget – utom vår tro på Jesus Kristus – kommer att rädda oss.

Det är lika simpelt som provocerande.

Texternas utmaning om att tro har nog aldrig varit enkel. Medeltidsmänniskans tro hade säkert sina stötestenar, nutidsmänniskan har sina. För femhundra år sedan stod säkert någon skivarpsbo och funderade på hur man kunde breda ut palmkvistar framför Jesus eftersom palmerna i takmålningarna såg ut som svamparna i skogen – utan den minsta kvist? Idag vet de flesta hur en palm ser ut, men funderar kanske på om Jesu mamma verkligen var jungfru eller om Jesus verkligen dog och uppstod – på riktigt.

Men tron utmanar logiken – och Gud låter sig aldrig fångas inom den mänskliga logikens ramar.

När jag satt där, under valven med svamp-palmer, var det människans förmåga och vilja att tro på Ordet som mina tankar kretsade runt. Konsten att tro utan att veta. Tro utan att förstå. Tro utan förklaring. Tro som strider mot allt vi håller för sanning. Tro på det fullständigt ologiska.

Kristen tro.

Ibland anar jag att det mest provocerande för den moderna människan är just uppmaningen att tro. Vi är ju drillade sedan barnsben i att alltid söka lösningar och förklaringar, att bilda teorier och pröva deras sannolikhet och driften att formulera intelligenta analyser ökar ofta i takt med antalet akademiska poäng.

När Bibeln utmanar oss att vinna frälsning genom att tro, så möter vi med ett ”jo, men kan jag inte få presentera min teori först..?”

Så sätter vi igång och förklarar, fastän ingen har begärt det av oss, och i våra försök att förklara det som inte låter sig förklaras så glömmer det enda riktigt viktiga. Men evangelietextens ord för oss tillbaka:

Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”

Jag blickade upp mot valven i Skivarps kyrka. Svamparna blickade tillbaka.

De var tysta påminnelser om att vi inte kommer att dömas efter vår förmåga att göra rätt. Målaren som ville måla en palm men åstadkom en svamp, lyckades ju ändå. Så här ett halvt årtusende senare satt jag ju där och lät mig beröras av hans alster.

Innan domens dag kommer vi aldrig att kunna förstå Gud eller se hela vidden av Guds Sanning. Kanske tror vi oss se en palm fastän det i själva verket är en svamp. Men det spelar ingen roll.

Bara vi bevarar Ordet. Bara vi tror. Sanningen får vi så småningom.

lördag 23 november 2013

#133. Bäste Arne!

Bäste Arne!

En vän gjorde mig idag uppmärksam på att du har nämnt mig i ett inlägg på dagens Dagens Seglora. Eftersom du tydligen läser min blogg (tack för det!) så vet du att jag sällan läser er. Det brukar inte vara så uppbyggligt, brukar jag tycka.

Tyvärr måste jag göra dig uppmärksam på att du tydligen inte har läst mitt blogginlägg särskilt noga. Jag föreslår att du gör det, innan du skriver en text som så tydligt visar att du (förhoppningsvis omedvetet) feltolkar och felciterar.

Du skriver exempelvis:

”Det finns två återkommande drag i de kristna gemenskaper som har urartat. Det ena är en bokstavstrogen läsning av bibeln som inte ger utrymme för en intellektuell granskning av tron och det andra är en stark övertygelse om att ha rätt teologi i förhållande till andra.

Ett tolkningsföreträde ger en debattör rätten att bedöma andras teologiska läsningar, som när Helena Edlund kallar KG Hammars teologi för 'nedvärderande' och kallar hans tolkning för 'tendensen att bortförklara, relativisera och analysera sönder Bibelns ord för att få dem att passa våra personliga önskemål' och samtidigt uttrycker att 'du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades…'”

Om du har läst min blogg borde du veta att jag brukar skriva om att olikheter berikar. Men jag brukar också hävda att det måste finnas en minsta gemensamma nämnare och jag har problematiserat det faktum att personer som lyder under prästlöftena förnekar den kristna trosbekännelsen, betraktar Bibeln som en bok i mängden och läser densamma genom att plocka russinen ur kakan.

Jag tror att det ska betydligt mer till innan den kristna gemenskapen urartar, än att någon påtalar detta faktum.

Däremot hävdar jag med bestämdhet att det blir bekymmersamt för en kristen kyrkas legitimitet när inte ens de som har i uppdrag att företräda henne ser Kristus som mer än en tankekonstruktion eller en profet i mängden.

En annan detalj i din text är att jag faktiskt inte skriver att jag anser att KG Hammar inledde kyrkans avkristnande. Jag skriver:

”Ibland har jag hört folk påstå att det var med dig som förfallet inleddes. Med det brukar de mena att du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades. Det är ganska hårda ord, det håller jag med om, och hittills har jag faktiskt försvarat dig.”

Det är ju en viss skillnad, eller hur? Och vad är det jag egentligen skriver när du påstår att jag kallar Hammars teologi för nedvärderande? Jo, jag skriver så här:

”Du skriver att 'Kristus är alltså en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro' och tillägger att du inte ser något nedvärderande i att säga att något är en tankekonstruktion. Men vet du vad? Jag tycker det är nedvärderande. Jag tycker det är nedvärderande att säga att Kristus är en tankekonstruktion. Enormt nedvärderande, faktiskt.

För mig och många med mig är Kristus så långt ifrån en tankekonstruktion som man kan komma. För mig är Kristus Levade Gud, med kraft att omvända, upprätta och göra mirakel – även i vår samtid.”


Jag står för vad jag skriver. Varje ord. Men var då vänlig att låta dem förbli i sina sammanhang.

Nåväl, Arne. Det är enkelt att förivra sig när man skriver om något man brinner för. Det må vara hänt. Men det som är mer allvarligt än att du felciterar, är att du säger dig värna något som du själv ringaktar.

Du skriver en artikel vars uttalade budskap är att poängtera vikten av att vi bemöter varandra med respekt inom Svenska kyrkan. Om du läser mina blogginlägg ordentligt, ska du nog märka att jag försöker hålla en respektfull ton även i min kritik och skilja på sak och person. Kanske lyckas jag inte alltid till fullo, men jag försöker.

Du håller säkert med mig om vikten att föregå med gott exempel, men jag måste erkänna att jag inte anser det särskilt respektfullt att felcitera den man vill misskreditera och samtidigt nämna denna person i samma andetag som Anders Behring Breivik (igen!)och Jim Jones (nytt grepp!).

Jag vore tacksam om du ville specificera vilka likheter du anser att jag har med två uppenbart sinnessjuka massmördare. Men innan du gör det, läs igenom min text igen. Det får även ni övriga göra.

Eftersom du tycks ha missat att länka till den, så gör jag det. Mitt brev till KG Hammar finns här, som #128.

Ett tips oss skribenter emellan är annars att alltid länka till källorna man citerar, så gör man det möjligt för läsaren att både läsa ursprungstexten och göra sin egen bedömning av den.

Frid och Nåd,
/Helena

torsdag 21 november 2013

#132. I vems namn?

”Kors i taket!” brukade min mormor utbrista när något fullständigt oväntat hände. Därför är det nu min tur. Kors i taket. Dubbelkors och trippelkors i taket. Lunds domkapitel klandrar studentprästernas formulering av välsignelsen.

Jag är på många sätt förvånad över domkapitlets beslut.

Kent Wisti och Caroline Wiens har kommit undan med om inte värre, så i alla fall lika omdömeslösa, infall förr. Imamer har oemotsagda predikat om Muhammeds överlägsenhet på bästa radiogudstjänsttid, man har arrangerat en tillställning i vigt kyrkorum där Gud har kallats för en k*k och detta har, mig veterligen, passerat med godkänt.

Men nu har domkapitlet alltså reagerat över välsignelsen som studentprästerna använt när de välsignat i ”skaparens, befriarens och livgiverskans namn”. Någon anmälde dem till domkapitlet. Denne någon brukar förmodligen inte fira gudstjänst i Malmö samfällighet, ty då hade denne någon knappast reagerat över tilltaget.

Egentligen är det lite orättvist att kritiken från domkapitlet riktas specifikt mot Wisti och Wiens. De är ju ingalunda ensamma om att ha kastat den välsignelse som burit den judisk-kristna traditionen i fyra årtusenden överbord.

För närmare ett år sedan skrev jag om en intressant dag när Malmös präster träffades för att diskutera det nya kyrkohandboksförslaget. Under den gudstjänst som firades då, användes just denna, nu klandrade, formulering av välsignelsen. Ingen reagerade. Inte ens jag. Varför? Jo – denna formulering har blivit comme il faut. I alla fall i Malmö.

Redan när jag flyttade ner hit för fyra år sedan användes den frekvent. Idag reagerar jag om den inte används, så vanlig är den. Den förekommer i temamässor, huvudgudstjänster, mässor... Jag upplever det som att den som envisas med att hålla fast vid att välsigna i den Treenige Gudens namn riskerar att uppfattas som stelbent, förlegad, förändningsobenägen, patriarkalisk och intolerant. En trospolis, för att använda biskop Åke Bonniers ord.

Att välsigna i ”skaparens, befriarens och livgiverskans namn” har dock fått många att reagera. Läs exempelvis Kyrkans Tidning (glöm inte kommentarerna!), bloggen Kyrkliga Ting och Dag Sandahls blogg .

Men denna ”alternativa” välsignelse har kommit att bli mycket vanlig (den vanligaste?) i Malmö. I detta kan jag och Kent Wisti enas, för en gångs skull. Kyrkans Tidning skriver:

Kyrkans Tidning har talat med en av de anmälda studentprästerna, Kent Wisti, som slår fast att formuleringen är densamma som han ofta använder vid studentgudstjänsterna. Något som inte väckt några reaktioner förut och som enligt honom är en vanligt förekommande sätt att läsa välsignelsen på hos många präster, bland annat alltid vid de så kallade regnbågsmässorna.

-Många ser formuleringen som vedertagen, säger han.”

Där har min kollega en poäng: Ett gemensamt drag för många av Malmös komministrar och kyrkoherdar är ju att de, i likhet med Wisti, betraktar formuleringen som vedertagen.

Så även om jag är förvånad, så är nog Wisti, Wiens och en stor del av malmöprästerna ännu mer förvånade. Och förvirrade. Måste de nu överge sitt alternativa sätt att välsigna?

Jag frågade för något år sedan en kollega om varför hon övergett (den korrekta) välsignelsen. Hon svarade mig då att hon tyckte att den alternativa var mer tidsenlig. Det är ju förvisso ett argument. Men håller det?

Ja – ur ett malmöperspektiv. Jag verkar i Sveriges mest mångkulturella stad. Svenska kyrkan i Malmö är ett av många religiösa samfund och en vild gissning är att betydligt fler går till fredagsbön än till söndagsgudstjänst en genomsnittlig vecka. Religionsdialog är ett måste och är en del av många församlingars vardagliga verksamhet. I ett sådant sammanhang är det måhända naturligt att söka nya, enande formuleringar. Att tala mer om ”gud” och ”ande” än om Kristus.

Men om vi lyfter blicken blir svaret ett annat. Håller argumentet – ur ett kristet perspektiv?

Nej.

Min kollega Patrik Pettersson uttrycker det glasklart, och bättre än jag förmår, på bloggen Kyrkliga Ting:

Jo, det spelar roll hur vi talar om Gud. Om vi har avsikten att tala om den Gud som kyrkan vittnar om, den Gud som har gett och ger sig till känna i, med och genom Jesus. Jo, det spelar roll vad vi säger och vilka ord vi använder. Kyrkans och bibelns Gud är identifierbar. För att någon som är identifierbar ska kännas igen behöver den talas om på ett sätt som hänger ihop med och relaterar till dennes identitet. Nej, det viktigaste med vårt tal om Gud är inte att det är friktionsfritt. Det viktigaste är att det vi säger är sant så långt vi kan förstå och formulera det. Nej, det könsneutrala språket är inte överordnat det teologiska innehållet i kyrkans tal om Gud. Språket som verktyg får inte överordnas språkets innehåll. Nej, vi talar inte alltid om samma gud oavsett vad vi säger och hur vi talar om denne.”

Patrik Pettersson fortsätter:

Därför är det inte möjligt eller legitimt att använda andra ord för Guds namn än "Fadern, Sonen och Anden" i samband med välsignelsens uttalande i vår kyrkas gudstjänster. Om vi gör det så välsignar vi helt enkelt i en annan guds namn och vi relaterar oss då till någon annan gud än den treenige Gud som relaterar sig själv till och uppväckte Jesus från de döda. Då är vi även någon annan form av gemenskap och kan inte längre påstå att vi är eller göra anspråk på att vara en kristen kyrka.”

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Kyrkans uppgift är inte att vara tidsenlig. Kyrkans uppgift är att vara i världen men inte av världen. Kanske är det dags att påminna sig om det och att fundera lite över prioriteringarna.

Igår satte jag mig ner och läste lite ur Johannesevangeliets början:

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn åt alla som tror på hans namn.”
Joh 1:9-12

Jag är prästvigd in i en kristen kyrka, som inte tillber en gud i största allmänhet, utan som tillber och bekänner en levande Treenig Gud – Fader, Son och Ande. Svårare än så är det inte. Den dag det börjar kännas jobbigt för mig eller det tar emot att välsigna i det namn som identifierar Gud – tja, då får jag väl helt enkelt byta karriär.

Jag kommer att med visst intresse följa utvecklingen på välsignelsefronten i min hemstad. Själv fortsätter jag att välsigna i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Har den formuleringen burit ända hit, så bär den nog ett tag till.

måndag 18 november 2013

#131. Äkthetskriterier för profeter

Vad får dig att tro att Guds röst har tystnat?

Har inte Kristus sänt oss den helige Anden som vägledning? Har han inte lovat oss att, i alla tider, sända män och kvinnor att bära Guds ord in i samtiden? Visst har han det – och Gud står vid sitt ord.

Nu vet jag inte vad ett löfte från en tankekonstruktion kan tänkas vara värt, men eftersom Kristus – för mig – är högst verklig, levande och närvarande, så är löftet väldigt mycket värt. Även om jag till naturen är en smått misstänksam och dyster individ, så vet jag så mycket som att om jag ska lita på någons löfte, så är det Guds löfte.

Gud har lovat att tala till människor i alla tider. Alltså talar Gud även idag. Orden är inte alltid dem vi vill höra, men de finns där.

Ja, de finns där. Men i dagens informationsflöde blir vi många gånger översköljda med budskap av alla möjliga slag, och Orden riskerar att drunkna i mängden av ord.

Många är de som idag utger sig för att representera ”rätt” kristen tro. Rösterna är högljudda och påstridiga. De kräver hörsamhet och lydnad. Att inte följa påbuden är att avslöja sin inskränkta oförmåga till att förstå ”rätt”, tolka ”rätt” och agera ”rätt”. Vissa tar sig friheten att häckla och håna de som ifrågasätter. Andra utger de sig för att vara bildade, kunniga och sända av Gud att förkunna sitt budskap. Med andra ord utger de sig för att vara profeter.

Några är det. Men inte alla.

Bibelns texter är tydliga på den punkten: Många kommer att utge sig för att vara sända av Gud, utan att vara det. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, falska profeter. Försiktighet anbefalles således.

Att någon exempelvis bär en prästskjorta (som jag) är ingen äkthetsgaranti. Det är inte flotta regalier, imponerande titlar eller antal utgivna böcker heller. Inte ens genomslagsförmåga i media kan användas som äkthetskriterium. De som använder världens språk attraherar möjligen världen och gör sig populära i världen. Men inte ens hundra tusen ”likes” på Facebook gör en profet.

Ofta är de sanna profeterna de mest ovilliga, de som är ovärdiga i världens ögon. Gud tänker annorlunda.

Så hur känner man då igen någon som de facto talar Guds ord?

Bibeln ger oss en grundkurs i att skilja mellan sanna och falska profeter. Den som ser Bibelns texter som historiska böcker i största allmänhet, lär väl inte lägga något större värde i råden som ges. För oss andra är de ovärderliga:

Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.”
1 Joh 4:1-6

Så vilka är Guds ord, och vad är det inte? Närhelst du befinner dig i en situation där du måste avgöra det, så ställ dig dessa tre frågor (och notera att detta självklart även gäller det du läser på denna blogg!):

1. Strider det jag hör mot Bibelns förkunnelser?

2. Vilken frukt bär det?

3. Har den som talar någon egen vinning i det som påstås?

Svårare än så är det inte. I ljuset av dessa tre frågor, framträder budskapets avsändare alltid med tydlighet.

fredag 15 november 2013

#130. De osynligas berättelser

Uppgivenheten över utvecklingen i Malmö har skingrats en smula. Imorgon ska jag föreläsa inför ekumeniska kvinnogruppen här i staden. Rubriken är Möten med kvinnor i Afghanistan och förberedelserna får mig att tänka på något annat än rekryteringsprocesser, överkörda församlingar och maktförskjutningar.

Jag går igenom mapparna med bilder, informationsmaterialet från SIDA, mina egna anteckningar och minnesbilder. Det slår mig att rubriken är intressant i sig. Mina möten med afghanska kvinnor är bitvis värda att berätta om och kvinnornas liv är det definitivt. Men rubriken skulle lika gärna kunna lyda Möten med kvinnor jag aldrig mötte.

Låt oss förstå och främst slå fast att villkoren för de afghanska kvinnorna skiljer sig markant åt, från de relativt liberala akademikerfamiljerna i storstäder som Kabul, Herat eller Mazar-e Sharif till kvinnorna i en isolerad landsbygd som saknar i princip allt vi förknippar med civilisation.

Faktum är att de kvinnornas liv inte kan beskrivas genom möten – av den simpla anledningen att det i många fall är helt omöjligt att möta dem. Många är, bokstavligen, fångar innanför hemmets murar.

De föds i pappans hus där de lever tills de gifts bort, kanske så tidigt som vid 8-9 års ålder. Då flyttas de till makens hus. Därifrån kommer de aldrig. I alla fall inte utan makens tillstånd och manligt sällskap.

Jag kommer ihåg när jag satt på ett möte hemma hos en byäldste i West of MeS. Hans hustru visste inte vad grannarna hette. Hon hade aldrig träffat dem. När vi kom, sprang husets alla kvinnor och barn och gömde sig. Var man riktigt snabb kunde man ibland se en dörr som stängdes, eller ett klänningstyg som försvann bakom ett hörn.

Men jag kommer också ihåg alla möten som faktiskt ägde rum.

Jag kommer ihåg den unga kvinnan som bytte några hastiga ord med mig och den amerikanska kvinnliga tolken i en avlägsen by. Rädslan lyste ur hennes ögon och hon upprepade att hon skulle bli dödad om någon såg henne tillsammans med oss. Maken arbetade i Iran men de manliga släktingarna hade ögon överallt.

Dagen innan hade hon kommit tillbaka från sjukhuset i Sar-e Pul där hennes tredje barn förlösts med kejsarsnitt efter komplikationer under förlossningen. Hon hade alltså gjort samma resa i aktivt förlossningsarbete som vi hade gjort med våra militära fordon. Resan tog oss tio timmar och var en ren plåga. Hur var det då för henne? Nu var bäbisen tre dagar gammal. Dottern var två år. Äldsta sonen var sex år. Hon själv var sjutton.

Jag kommer ihåg när byns barnmorska kom smygande för att tala med oss i skydd av mörkret. I dagsljus hade hon aldrig vågat.

Jag kommer ihåg de fascinerade barnen som ömsom stirrade, ömsom sprang och gömde sig för oss. Pappan deklarerade att jag och min tolk var de första människor flickorna såg som inte tillhörde familjen. De hade aldrig varit utanför husets murar.

Jag kommer ihåg mannen som sköt en av sina fyra hustrur till döds på gården till familjens hus, framför hennes egna barn. Polisen kom. Inget hände – det fanns ju inget problem längre. Frun hade trotsat sin make, rätt var skipad och hennes barn uppfostrades sedan av de andra fruarna. Problem solved.

Än idag funderar jag på hur de andra fruarna kände sig. Hur ser de på sin make? Vad tänker barnen om sin far? Vilka känslor härskar i det hemmet idag?

Jag kommer ihåg de kvinnliga poliserna, som ofta utnyttjades sexuellt av sina manliga kollegor. Vi lät sy upp uniformer till dem och utbildade dem i vapenhantering. Ofta fick de försvara sig själva med dem. De lyckades långt ifrån alltid.

Jag kommer ihåg de kvinnliga akademikerna bland de medelålders kvinnorna, de som var med innan talibanerna. Dessa kvinnor hittades ofta som föreståndare för något kvinnohärbärge, med beväpnade vakter vid grinden, taggtråd på murarna och ständiga dödshot.

Dessa kvinnor hade studerat i Kabul eller Moskva, de svor över burkan och menade att den lyckligaste tiden var den sovjetiska. När de levde fria liv under sovjetiska fanor, gick vi hemma i Sverige i demonstrationståg under parollen ”Sovjet ut ur Afghanistan”. Jag nämnde aldrig det för dessa kvinnor. Det hade inte fallit i god jord.

Jag kommer ihåg den unga skolflickan som hjälpte till i mammans butik på vår camp under skollovet. Hon förklarade att hon skulle plugga vidare och bli läkare. Jag hoppas verkligen att hennes drömmar kan bli verklighet – och att utbildning ska vara något fullständigt självklart för alla flickor (och pojkar) i Afghanistan när hennes egna döttrar så småningom växer upp.

Jag kommer ihåg kvinnorna i fängelset i Sar-e Pul. De var den mest frimodiga och starka samling kvinnor jag någonsin mött och de allra flesta satt fängslade dömda för brott som här i Sverige hade setts som sundhetstecken: De hade trotsat misshandel, tvångsgifte och våldtäkter och flytt ifrån sina hem och sina makar. Flykten var deras brott och brottet innebar tio års fängelse.

Med sig i fängelset hade de sina yngsta barn och långt ifrån alla längtade ut till friheten. I ett samhälle där hedern till varje pris måste upprättas och de hade skämt ut mannen, blev friheten blev ofta kortvarig. När jag frågade om de inte var rädda, ryckte de på axlarna. De sade sig hellre vara fria och döda, än gifta och levande. Sedan skrattade de.

Jag kommer ihåg när jag skulle skriva rapporter efter en tio dagar lång operation i en avlägsen bergsby. En mycket viktig del av alla internationella insatser är att uppmärksamma och följa resolution 1325, det vill säga FN:s resolution om kvinnor, fred och säkerhet som antogs år 2000. Ett av målen var därför att ”samverka med kvinnor” för att undersöka deras levnadsvillkor och jag hade därför tilldelats en kvinnlig tolk från de amerikanska trupperna.

Min tolk var född i Afghanistan men hennes föräldrar flydde till USA när talibanerna tog över. Hon var min nyckel till männen, men kvinnorna var i huvudsak fortsatt osynliga. Få män tillät oss att träffa sina hustrur och döttrar. Männen var dessutom frågande till varför vi över huvud taget ville träffa kvinnor? Vad hade de att bidra med? Som en av männen uttryckte det via tolken: ”Women are good for nothing”.

I rapporten skrev jag att det var i princip omöjligt att samverka med kvinnor i det aktuella området. Min slutsats ledde till möte på Camp Marmal. Inte för att diskutera kvinnornas situation, utan för att förklara för mig att man inte fick skriva så. Att skriva att möten med kvinnor inte var möjliga, skulle kunna tolkas som att vi inte tog 1325 på allvar. När jag frågade om jag förväntades ljuga i mina rapporter, fick jag svaret att ”man inte alltid bör skriva sanningen”.

Snart lämnar de utländska trupperna Afghanistan och ingen kommer snart att minnas resolution 1325. Kvar finns kvinnorna och barnen. Också de osynliga. De som är ”good for nothing” och vars verklighet bör förtigas i rapporter. De som aldrig själva kommer att kunna berätta sina livs berättelser.

Ska jag berätta de osynligas berättelser? Kan jag ens det? Nej. Jag kan inte berätta deras sanning, för den känner jag inte. Den låter sig bara anas i den fullständiga frånvaron av huvudpersonerna själva.

Men imorgon ska jag nämna de namnlösa, ansiktslösa, hopplösa. Jag ska säga det viktigaste – att de finns. Att deras liv rör vid våra. Och att våra böner kan nå ända fram – för att göra det osynliga synligt.

tisdag 12 november 2013

#129. Bön i organisationsförändringens tid

Det har ånyo hållits MBL-förhandlingar inför den stundande omorganisationen i Malmö. Facken har ännu en gång konstaterat att man inte kan ändra på besluten, men protokollen lär ändå bli intressanta att läsa. För den som vågar.

Jag rekommenderades i somras att inte blogga kritiskt om den nya organisationen eller dess chefer. Det var av ren omsorg om mig, upplystes jag om.

Men efter att ha fått ett telefonsamtal från det planeringsmöte där ett församlingsråd bestående av smått desperata församlingsbor och kollegor försökte reda i oredan efter den senaste bredsidan som riktats mot oss, tänker jag i alla fall be. Det måste väl ändå vara okej?

Nedanstående bön fick jag smusslad till mig när jag besökte min arbetsplats i onsdags. Jag vet inte vem som skrivit den, men bra är den. Dessutom finns det väl fler församlingar som är föremål för omorganisationer och som kan behöva några bönens ord, kan jag tänka:

Bön att använda vid organisationsförändringar

Gud, bevara oss från de förenklade lösningarna,
de smidiga utvägarna,
de oreflekterade besluten.

Gud, bevara vår förmåga att tänka och analysera,
att se konsekvenser och nyanser
och att arbeta långsiktigt.

Gud, bevara våra hjärtan från bitterhet,
från bristen på tillit och tro,
från trötthet och uppgivenhet.

Amen

fredag 8 november 2013

#128. Bäste KG!

Först vill jag berätta för dig att du var en av dem som jag beundrade mest när jag sökte mig till Svenska kyrkan. Du var så härligt rättfram, du ”gick genom rutan” i intervjuer och hade alltid svar på tal. Sånt uppskattar jag. Jag gillade att ha dig som ärkebiskop. De få gånger jag träffat dig in persona har inte fått mig att ändra uppfattning om din person. Du har verkat vara en trevlig och sympatisk man.

Så småningom insåg jag att vi nog har rätt så olika uppfattningar i vissa teologiska frågor du och jag, men sånt behöver ju inte vara några problem. Man måste inte tycka lika och olikheter kan vara dynamiska och utvecklande.

Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men senast träffades vi i församlingshemmet i Tygelsjö. Det var något år sedan och du skulle tala om tolerans och öppenhet. Jag kommer ihåg att du verkade förvånad när jag höll med dig om att just dessa ting är omistliga. Förmodligen hade du en uppfattning om vem jag var och vad jag stod för som var baserad på andras beskyllningar, så jag förstår din förvåning. Men jag menade vad jag sa och jag menar det fortfarande.

Ibland har jag hört folk påstå att det var med dig som förfallet inleddes. Med det brukar de mena att du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades. Det är ganska hårda ord, det håller jag med om, och hittills har jag faktiskt försvarat dig. Men nu vet jag inte längre. Ska jag försvara dig från hårda angrepp – eller säger de sanningen?

Då, när du var en av mina svenskkyrkliga förebilder, tog jag för givet att vi i alla fall delade övertygelsen om att Jesus är (inte var!) Kristus, Guds son, vår Frälsare. Jag ifrågasatte aldrig att vi delade samma högtidliga känsla av innerlighet och helighet när vi stämde in i trosbekännelsen.

Idag är jag inte så säker längre. Och det smärtar.

Genom åren har jag läst och hört mycket från dig som jag tyckt varit bra, och mycket jag funderat över. Nu har jag börjat värja mig. Senast nu efter ditt inlägg i Kyrkans Tidning som går att läsa här. Eftersom jag lever i en skyddad tillvaro som föräldraledig, läste jag inlägget först i morse efter att ha gjorts uppmärksam på att det nog borde läsas. Redan rubriksättningen fick mig att hicka till: ”Ja, Kristus är en tankekonstruktion”.

Du skriver att ”Kristus är alltså en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro” och tillägger att du inte ser något nedvärderande i att säga att något är en tankekonstruktion. Men vet du vad? Jag tycker det är nedvärderande. Jag tycker det är nedvärderande att säga att Kristus är en tankekonstruktion. Enormt nedvärderande, faktiskt.

För mig och många med mig är Kristus så långt ifrån en tankekonstruktion som man kan komma. För mig är Kristus Levade Gud, med kraft att omvända, upprätta och göra mirakel – även i vår samtid.

Om det var en tankekonstruktion som kallade dig att bli ärkebiskop kan jag inte uttala mig om, men så mycket vet jag att det inte var någon tankekonstruktion som kallade mig att förkunna evangelium. Faktum är att jag inte kunde smita undan.

Det verkar faktiskt som att du håller det mesta för relativt. Bibelns vittnesbörd beskriver du med orden ”vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän”. Men jag håller inte med dig. Visst är berättelserna färgade av de personer som förvaltat dem. Men det som faktiskt hände är A och O, och jag värjer mig kraftfullt för tendensen att bortförklara, relativisera och analysera sönder Bibelns ord för att få dem att passa våra personliga önskemål.

Med vilken rätt gör vi förresten det? Både du och jag är små parenteser i evigheten. Vi är begränsade, plats- och tidsbundna och färgade av vår samtid. Vår sanning är inte nödvändigtvis Sanningen, och jag tror det ligger en vishet i att inse det.

I vår iver att begripliggöra bär vi våld på Ordet. Det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att förvalta Bibelns berättelser för att ge framtida generationer möjlighet till möten med Kristus – men man kan bara förvalta det man själv ser ett värde i. Du skriver:

Vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän. Erfarenheten möter oss narrativt, i berättelsens form, och det är väl inte möjligt att värja sig från tanken att Lukasevangeliets berättelse fått sin färgning av berättelsen om Elia och änkans son som också fick liv igen.”

Kanske har jag missuppfattat dig, men det går faktiskt att uppfatta det som att du antyder att berättelsen om Kristi död och uppståndelse är ett plagiat. Något som inte hänt utan en häftig saga som lånats in från traditionen för att legitimera ett anspråk.

Visst skulle jag kunna ägna många rader åt att betona de teologiska konsekvenserna av det du skriver och jag vet att många redan har gjort just det. Det där med att hela den kristna trons grundvalar rämnar och att trosbekännelsen skjuts i sank och så. Men det tänker jag inte göra.

Istället vill jag berätta för dig att det du skriver gör mig in i märgen ledsen och besviken.

Jag har mött Kristus och jag kommer aldrig att förneka det. För mig är han så långt ifrån en tankekonstruktion som man kan komma. För mig är Kristus lika verklig som tangentbordet jag just nu skriver på. Det är därför dina texter får mig att börja fundera på vem Kristus är för dig.

Ser du Jesus som en schysst ideologisk förebild (var han sosse?) eller har du mött den uppståndne Frälsaren? Min fråga kanske synes fräck, men den är inte illa menad. Men jag tror mig veta att de som verkligen mött Kristus och hans kraft, aldrig skulle komma på tanken att relativisera honom.

Jag håller med dig om att det är viktigt med ”tillit och förtröstan för Guds skull i Kristus här och nu” som du skriver. Jag är den förste att ställa mig bakom att evangelium måste predikas i sin samtid. Men för mig har evangeliet som sådant bäring, per automatik, i alla tider från evighet till evighet. Även här och nu. Det skulle det inte ha om det inte vilade på Sanningen, på något som vi inte nödvändigtvis kan förstå eller förklara men som verkligen har hänt. På riktigt.

Mest skulle jag vilja veta hur du tänker, när du säger som du gör. Och hur du tänkte, när du accepterade att axla Svenska kyrkans högsta ämbete om du kände så redan då. Hur motiverade du för dig själv att leda en kyrka bestående av så många människor som höll för heligt det som du ansåg relativt? Spelade du teater för oss? Var det ett chefsjobb bland andra? När du ledde oss i kyrkans trosbekännelse, höll du då två fingrar korsade medan jag fylldes av andäktigt allvar?

Jag har förstått att du brinner för den politiska dimensionen av teologi och är en varm förespråkare för religionsdialog. Ibland har du gjort uttalanden som mer liknar panteism och synkretism än kristen tro, så du får ursäkta vad jag nu tänker fråga dig: Om Kristus är en tankekonstruktion, gäller då detsamma för den Mohammed som muslimerna kallar för profet?

Är det något du framfört i religionsdialogsammanhang? Eller är det bara vi kristna som ska acceptera att se allt vi kallar heligt dras i smutsen av dem som tagit på sig att företräda vår religion, våra innersta övertygelser?

Jag bara undrar.

Slutligen skulle jag vilja be dig att ta dig tid att läsa igenom kommentarerna till ditt inlägg i Kyrkans Tidning. Det tar några minuter men jag tror det är väl spenderad tid. Flertalet av kommentatorerna var förmodligen medlemmar i din kyrka redan när du var ärkebiskop. De satte sin lit till dig och de bad för dig och ditt värv till den Gud som var deras Frälsare men som du såg som en tankekonstruktion.

Ändå bar Han dig.


torsdag 7 november 2013

# 127. 17 265 and counting

Sjuttontusentvåhundrasextiofem. Exakt så många medlemmar i Svenska kyrkan ansökte om utträde ur densamma under september månad dennes. Sjuttontusentvåhundrasextiofem under en månad. Det är rätt många.

Tydligen är det rekord, meddelar Tidningen Dagen i artikeln med rubriken Rekordmånga lämnar Svenska kyrkan just nu .

Jonas Bromander som är analyschef poängterar att siffrorna är preliminära. Alla församlingar har inte redovisat ännu, så siffran kan alltså bli högre. Sannolikheten är dessutom stor att antalet utträden som kommer att rapporteras för oktober månad är ännu högre, eftersom utträdet måste registreras senast sista oktober för att man ska slippa kyrkoavgiften under kommande år.

Jag vet att Svenska kyrkan tappar ungefär en procent av sina medlemmar varje år. Men sjuttontusentvåhundrasextiofem – under en enda månad? Det är många. För många, om du frågar mig. Man kan ju fråga sig vad alla dessa utträden beror på? De klassiska förklaringarna om snåla höginkomsttagare och osolidariska ateister har vi hört länge och säkert stämmer de – till viss del.

Men att människor som inte är kristna och inte vill stödja kyrkans verksamhet tar konsekvensen och begär utträde är väl i sig inget att förfasa sig över utan något fullständigt naturligt och hälsosamt för Svenska kyrkan. Den senaste kyrkovalsrörelsen öppnade nämligen mina ögon för att de finns människor som stannar kvar och utnyttjar sin rösträtt i kyrkovalen med det uttryckliga målet att göra kyrkan icke-kristen. Har man den inställningen vore det väl klädsamt att gå ur, kan jag tänka.

Något betydligt mer bekymmersamt är att en ny tendens kan skönjas, även om Svenska kyrkan inte talar officiellt om den: Tendensen att medlemmar går ur Svenska kyrkan på grund av att de är kristna!

Det var visst religionssociologen Madeleine Sultán Sjökvist som myntade det numera klassiska begreppet: ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror.”

Jag tror hon har rätt, och har hon rätt så är det faktiskt rätt illa. Ja, det är faktiskt oerhört illa att teorin om att det förhåller sig på det sättet över huvud taget kan uppstå. Det säger en del om hur en del troende medlemmar faktiskt ser på Svenska kyrkan och hur de brottas med sitt medlemskap.

En av (alla?) de som gjort det, är den före detta medlem i Svenska kyrkan som skickade ett brev till bloggen Kristen Opinion. Brevet i sin helhet kan du läsa här, på bloggens nya hemsida som nu ligger på Wordpress. Brevskrivaren inleder med en rak höger i solar plexus på alla som har som uppgift att företräda Svenska kyrkan:

Jag har aldrig i mitt liv varit mer fast i min tro. Därför lämnar jag Svenska kyrkan.

De kristna värderingar som jag så starkt stödjer och värderar kan jag inte längre finna hos de personer som är satta att leda Svenska kyrkan.”

Han eller hon fortsätter:

Jag känner inte igen mig i Svenska kyrkan. För mig är det viktigt att det som sägs och förkunnas stämmer överens med det man som kyrka faktiskt gör. Så upplever jag det inte längre. Biskopar som nyligen på sin blogg utmålar andra som trospoliser brister i omsorg och respekt.

Att vara öppen och tolerant är inte ett motsatsförhållande till att ha Jesus som centrum i kyrka och förkunnelse. Jag känner mig osäker på var Svenska kyrkan står. Jag har svårt för ”majoritetskyrkans” anspråk på tolkningsföreträde inte bara för sin egen kyrka utan för alla religiösa. Det är för mig inte en framkomlig väg.”

Jag har själv mött många som skulle kunna ligga bakom detta brev. Huvudsakligen uttrycker de sig på två sätt. Antingen: ”Jag gick ur kyrkan eftersom jag inte tycker den står upp för den kristna tron längre.” Eller: ”Om kyrkan börjar stå för sin tro, ska jag gå med igen.”

Vad det sedan innebär kan vi ha olika åsikter om, likaså vilka som bär ansvar för sakernas tillstånd. Att ta tag i de problemen kräver en hel del insikt, vilja och stora insatser och det är inte gjort i en handvändning. Förhoppningsvis är skeppet vänt innan Jesus kommer tillbaka.

Men i väntan på det finns andra alternativ än att luta sig tillbaka och konstatera ett all time high i statistikens röda siffror. Brevskrivaren ger oss en vink:

Jag ringde min hemförsamling för att få en blankett om utträde. Samtalet med kanslisten var hjärtligt och varmt till dess jag framförde mitt ärende. Det som smärtar är att församlingen via kanslisten inte var intresserad av varför jag ville gå ur. Det kändes som samtalet var förutbestämt att röra sig i kategorier som handlade om avgift och / eller att jag var för trångsynt för att förstå allt gott kyrkan gör. I båda fallen helt fel. Jag har inget emot att betala kyrkoavgift och jag är inte så trångsynt att jag inte förstår allt gott kyrkan gör. Men, jag vill bli betraktad som en tänkande och intellektuell individ som är kapabel att göra egna slutledningar. Jag vill vara med i en trosgemenskap, inte i en partipolitisk stödorganisation.”

Kanske är det första steget från kyrkans sida att börja ställa frågan ”varför?” till de som vill gå ur – och vara beredda att lyssna till svaret.

Kanske är det så att det lilla, lilla som behövs är att visa att vi bryr oss. På riktigt. Att vi vill lyssna, diskutera och förstå. Att vi visar att vi ser våra medlemmar som tänkande och intellektuella individer som är fullt kapabla att göra egna slutledningar, för att citera brevskrivaren. Att vi visar att även Svenska kyrkan ska vara ”en trosgemenskap, inte en partipolitisk stödorganisation”.

Jag vet att min arbetskollega på församlingens expedition brukar göra just det. Efter vad hon berättar blir det nästan alltid intressanta samtal och inte sällan slutar det hela med att personen i andra änden på telefonlinjen väljer att stanna kvar. Inte för att han eller hon blir utsatt för kraftfull övertalning, utan för att han eller hon upplever att kyrkan (manifesterad genom vår församlingsassistent) faktiskt bryr sig.

Är det något som jag kommit att inse, är det hur viktigt det är att de som vill Svenska kyrkans väl stannar som medlemmar – och utnyttjar sin rösträtt i valen. Trots att det känns tveksamt ibland och trots att alla församlingar ligger utanför Paradiset, som biskop Caroline så vist uttryckte det.

Om alla brinnande kristna går ur i frustration och de som vill förvandla Svenska kyrkan till en icke-kyrka stannar, då kan var och en medelst simpel humanistmatte räkna ut att vi kan plocka ner skylten ganska så snart.

Hur många av september månads sjuttontusentvåhundrasextiofem som hade valt att förbli medlemmar om någon ställt dem frågan ”varför?” har jag ingen aning om. Två? Fyrtiofem? Trehundratolv? Niotusensexhundrafemton? Sjuttontusentvåhundrasextiofem? Jag vet inte. Säkert någon.
 
Det kunde det väl vara värt?

lördag 2 november 2013

#126. Tankar i Allhelgona

”Titta, så många människor!” utbrister sonen i fascination över kyrkogårdens alla flämtande lyktor. De speglas i hans ögon. Hundratals, tusentals, oräkneliga lågor kämpar mot novembervinden där ute. Det annars så kompakta mörkret har förvandlats till ett dunkelt skimmer runt kyrkan. Det syns redan på håll över skåneslätten.

Det är Allhelgona. Tid för eftertanke, tid för minnen. Tid för att stilla sig och låta tanken vandra till de som en gång fanns men inte längre finns hos oss. De som gått före. De som är hemma nu. De heliga och alla de andra.

De som genom sina liv möjliggjort våra liv. De som lärt oss vad kärlek är. De som tröstat och torkat våra tårar, de som lockat oss till skratt och tålmodigt inväntat våra vingars flygfärdighet. De som lotsat oss till hemligheterna och berättat de eviga sagorna. De vars erfarenhet har viskat att även ett brustet hjärta kan sjunga igen. De som sett oss misslyckas och ändå älskat. De vi känner vid namn, och de namnlösa.

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.” Psalm 297 har kommit att bli näst intill obligatorisk som begravningsgudstjänstens sista psalm. Orden andas förgänglighet, saknad – och hopp. När vi samlas runt kistan samlas vi också i löftet att döden är inte slutet.

Det liv som skapades i begynnelsen kommer att spira långt efter det att mitt eget hjärta slutat att slå. Då, när ingen längre minns min röst eller hur min hands smekning kändes på kinden, när ingen längre minns vad som lockade mig till skratt och långt efter det att mitt namn nämnts för sista gången, ska jag ändå leva.

I Gud.

Den Frälsare som besegrade dödens mörker ska bära mig in i livets ljus. Av kärlek. Den kärlek som stavas Kristus.

I natt brinner lyktorna. Fladdrande, flämtande små revor i det sammetssvarta. Trådar av liv. Från evighet till evighet.

Hundratals, tusentals, oräkneliga lågor kämpar mot novembervinden där ute. En dag kommer de att påminna om det liv som var mitt. Som ett skimmer i ett barns ögon.