lördag 2 mars 2013

#34. Tro och politik

Nej. Jag tänker inte skriva om tidningen Tro och politik. Däremot om kombinationen tro och politik. Den är inte ovanlig. Snarare obligatorisk. Hur ofta har vi inte matats med påståendet ”tro ÄR politik!”, vilket så småningom fått oss att betrakta det som ett axiom.

Att det gått så långt, att vissa helt enkelt inte kan förstå hur man kan ha ett kyrkligt engagemang utan att driva partipolitik eller skriva om teologiska frågor utan att grunda det i politisk ideologi, har jag fått klart för mig under det senaste året. Det tycks som om det inte längre handlar om huruvida begreppen ”tro” och ”politik” går att kombinera, utan om de över huvud taget går att separera.

Tendensen blir allt tydligare ju närmre kyrkovalet vi kommer. För en tid sedan bekymrade sig exempelvis ordföranden i Socialdemokraternas kyrkopolitiska grupp, Olof Burell, för hur man skulle kunna få maximalt antal socialdemokrater att gå och rösta utan att göra övriga röstberättigade uppmärksamma på valet. En lustig attityd kan man tänka. Den som bryr sig om kyrkans väl vill väl att så många som möjligt ska göra sina röster hörda? Men för den som har som främsta mål att driva partipolitik, i detta fall på en kyrklig arena, är bekymmersrynkan fullt förståelig.

Märkligt ofta tycks man också blanda ihop korten. Visst tror man. Men det man tror på är möjligtvis politiken – och att de politiska ambitionerna och målen kan få en extra legitimitet genom att klä det hela i en kristen dräkt (det som är kristet är ju per automatik gott).
 
Ta till exempel förslaget om att byta ut begreppet ”diakoni” mot ”solidaritet”. Det är viktigt om det primära är att ge kyrkan en politisk-ideologisk dräkt, men är det viktigt för kyrkan? Knappast. Kristen omsorg har visats i två årtusenden, så varför inte vända på det? Istället för att kyrkan ska anta det politiska språket, så kan väl kyrkan visa samhället att den är proffs på verklig solidaritet – i form av kristen diakoni.
 
I kretsar har det kommit att betraktas, i bästa fall, som konstigt och, i sämsta fall, som högförräderi att förespråka icke-politisk styrning av Svenska kyrkan.

Hur har det kunnat bli så här? Vad, eller vilka, är det som driver på i denna riktning? Svaret är komplicerat och nätverken mäktiga, men God works in mysterious ways. Bäst som jag satt och funderade över sakernas tillstånd, snubblade jag, som genom en händelse, över ett månadsgammalt inlägg på Dagens Seglora.

Texten var skriven av Anna Karin Hammar. Jag hade inte läst det tidigare, av den enkla anledningen att jag inte går in på dessa sidor om det inte är absolut nödvändigt. Nu tänkte jag skriva om att leva som man lär, så jag googlade ”tro och handling bli ett”. Och vips, så dök den upp, som första träff. Anna Karin Hammars text. Och då måste jag ju läsa. Jag blev inte besviken.

Ty stiftsadjunktens text bekräftade med all önskvärd tydlighet en av mina teorier – nämligen den att många svenskkyrkligt tongivande aktörer agerar utifrån en i grunden politisk agenda. Den kristna tron är, i bästa fall, sekundär. Teologin anpassas därefter. Det kan jag köpa även om den politiskt anpassade teologin påtagligt ofta uppvisar få eller inga likheter med min egen teologi. Var och en är nämligen fri att tolka och tro som den behagar. Den insikten är en av vinsterna med att ha läst sin Luther.

Alltså blir jag visserligen bekymrad, men inte kolerisk när medmänniskor väljer att se teologi och kristen förkunnelse som modellera som problemfritt kan knökas ner i den egna, politiska modellformen. Problem blir det däremot när denna toppskiktets tolkning blir den enda godkända och accepterade tolkningen, Sanningen med stort S om man så vill. Sanningen har stort S även på ett annat plan, ty märkligt ofta är formen, som den teologiska modelleran ska formas i, röd till sin färg.

Nu anser jag förvisso att ingen partipolitik – vare sig den är röd, blå eller grön – har i kyrkans värld att göra. Men hur det ser ut i mitt eget Malmö, där de politiska partierna så här ett drygt decennium efter den formella skilsmässan mellan stat och kyrka, nu börjat hålla förmöten för att slå fast partilinjen innan kyrkoråden, kan jag ge några exempel på.

För en tid sedan stod en prästkollega, iförd prästskjorta, på ett politiskt torgmöte och förkunnade inför allmänhet och media att det var en naturlig kombination att vara kristen och vänsterpartist. Det var helt okej enligt prosten att göra så. En annan kollega berättade för någon vecka sedan för mig, hur ytterligare andra kollegor i Malmö bytte sida på vägen när de mötte honom – enbart av den anledning att han vid något tillfälle ifrågasatt den rådande vänsterideologin inom samfällighetens prästerskap. Det är alltså dit vi har nått.

Men vad är så förkastligt med att tycka olika? Samme Luther som nämndes ovan har nämligen betonat något fullständigt självklart – att varken jag eller någon annan nu levande människa har facit. Vi kan ha teorier och övertygelser, men det åligger inte oss att förkasta och fördöma någon. Åsikter och ageranden kan vi däremot fördöma, om de uppenbarligen strider mot Kristi förkunnelser. Och då var vi tillbaka i detta med tolkningar. Försiktighet anbefalles, således.

Personligen anser jag inte att kristen tro och politik ska tillåtas smälta samman alltför innerligt. Kristen tro går långt utöver politik, kristen tro rymmer något mer, något som aldrig går att fånga i ett partiprogram.

Möjligtvis kan man gå in i politiken med den kristna tron som grund. Men att gå in i kristen tro med politiken som grund ställer jag mig skeptisk till. Då blir det lätt fel.

Då är det lätt hänt att man gör som stiftsadjunkten tidigare proklamerat : ”Man avskaffar inte en religion bara för att man inte gillar den. Man ändrar den.” Så sa Hammar under EuroPridefestivalen 2008, där hon för övrigt presenterade sig själv som kristen, lesbisk och socialdemokrat. Det får hon väl göra, om det är så hon uppfattar sig själv. Presentationen i sig var väl knappast oväntad eller ens provocerande. (Jag vågar dock inte ens föreställa mig drevet som gått igång om en manlig präst presenterat sig som ”kristen, heterosexuell och konservativ”.)

I Dagens Seglora förklarar Hammar lite närmre hur denna förändring av (den kristna) religionen gått till i hennes fall.

När Hammar skrev texten hade hon just varit på den ekumeniska föreningen Kompass storsamling, en förening vars stadgar anger att man har som mål att ”förenas med Jesu intressen i världen”. Jag tycker det är en lysande målsättning. Däremot tror jag att det är viktigt att påminna sig om att Jesu intressen i världen primärt utgår ifrån den kristna förkunnelsen, och att Jesu intressen i världen inte nödvändigtvis sammanfaller med rödgrön partipolitik. Att Hammar inte riktigt delar den inställningen, klargör hon relativt omgående.

Anna Karin Hammar skriver: ”Ett av seminarierna hade rubriken Kontemplation och aktion. Under sjuttiotalet i studentgudstjänsterna i Lund kallade vi samma verklighet Kamp och lovsång. Så småningom på åttiotalet fann vi rubriken Mystik och solidaritet. Egentligen handlar det om samma förhållande, om att det inre och det yttre livet hänger samman. Att tro och politik, bön och handling, spiritualitet och solidaritet, hör samman. Som in- och utandning.”

I Anna Karin Hammars värld är ”kontemplation och aktion” tydligen detsamma som ”kamp och lovsång”. Jag ger henne rätt i att det inre och yttre livet hänger samman, men jag befarar att våra tolkningar om vad det innebär skiljer sig markant från varandra. Luther poängterade att handling följer på tro. För den som är kristen, blir det naturligt att agera på ett visst sätt, enligt vad Jesus faktiskt förkunnade. Den som har tagit emot Kristus i sitt hjärta, finner snabbt att allt det goda ryms i Kristus. Då finns inget behov av att ”ändra” en religion man inte gillar. Gillar man inte Kristus, behöver man inte följa Honom. Svårare än så är det inte.

För den som däremot inte har tagit emot Kristus i sitt hjärta, utan istället gjort ett val mellan att antingen förkasta Honom eller ändra förkunnelsen, är läget naturligtvis ett annat (även om jag för egen del inte kan begripa hur man kan ge sig in i något under premissen att det då först måste ändras).

Hammar skriver i sin text om de fyra attityder som Adolfo Nicolás, jesuiternas generalföreståndare, har inspirerat Kompass att lyfta fram attityder som kan förändra liv och samhällen. De fyra är ödmjukhet, enkelhet, generositet och överlåtelse. Den som vill läsa stiftsadjunktens personliga kommentarer och tolkningar till dessa begrepp kan göra det på Dagens Seglora. Jag nöjer mig med att konstatera att jag och stiftsadjunkten tycker olika.

Anna Karin Hammar avslutar med att likna den ignatianska traditionen vid sjuttiotalets feministiska rörelse. Båda står enligt Hammar för att ”det personliga är politiskt”, men vad salig Ignatius hade tyckt om att buntas ihop med abortliberaler och Grupp8-aktivister överlåter jag till honom själv att reda ut med stiftsadjunkten när den dagen kommer.

Ty, enligt min tolkning, så är vår uppgift som kristna att påverka samhället med den kristna bekännelsen som grund – inte att låta samhällets strömningar ligga till grund för den kristna bekännelsen. Det behövs en profetisk röst i världen. Den kristna tron behövs. Och den bär i sig själv när Gud får röra vid ditt hjärta.

Du får gärna tycka olika.

5 kommentarer:

  1. Måtte hemsökelsen från Hammarklanen snart passera. Ett mörkt kapitel i svensk kyrkohistoria är det .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle hellre fokusera på att glädjas över att det finns en Herre som ser i det fördolda och som en dag skall befria kyrkan från allt vad partipolitik heter - men förhoppningsvis inte från partipolitikerna. Tackar också för att han är trofast och rättfärdig också när de förtroendevalda inte är det! Vi som ser att kyrkan är Herrens får väl dela Hans lidande...

      Radera
  2. Historiskt sett har ju kyrkan och politiken gått hand i hand. Redan under senare delen av järnåldern har kyrkan varit en viktig faktor att ha på sin sida, för dåtidens Kungar, kyrkan va ju budbäraren, och är så även idag en budbärare

    SvaraRadera
  3. Men var borde egentligen gränsen gå, tycker du?
    "Får" politiker som sitter i riksdagen, landstinget eller kommunfullmäktige överhuvudtaget vara öppna med sin tro? Precis som det tidigare och i viss mån fortfarande kan vara väldigt svårt för homosexuella politiker att inte kunna vara öppna med sin läggning kan det vara väldigt svårt för politiker att inte kunna vara öppna med sin tro. Det kan handla om enkla saker som att när lokaltidningen gör ett personporträtt kunna svara öppet och ärligt på frågor om vad man gör på sin fritid, vilka förebilder man haft i livet eller vad som fick personen att bli politiskt aktiv från början.

    Och ska präster och diakoner överhuvudtaget "få" kandidera i val till riksdag, kommunfullmäktige eller landsting? Ska de överhuvudtaget "få" vara aktiva i eller ens medlemmar i politiska partier?

    Som sagt, var går gränsen?

    Jag är inte ute efter att "sätta dit dig" på något sätt, och personligen är jag inte alls säker på att Partipolitik hör hemma i Svenska Kyrkan och att det ens är berättigat att ha ett kyrkoval.

    Jag är bara nyfiken på dina åsikter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lisa,
      Tack för din kommentar. Jag ska försöka stilla din nyfikenhet på hur jag tänker. Naturligtvis ska man kunna vara kristen och politiskt aktiv! Jämför exempelvis med vad jag skrivit i #110 och #111 om Elisabeth Svantesson. Det är dock skillnad på att vara öppen med sin kristna tro och att driva politik med kristendomen som legitimitet, det vill säga att agera i en valrörelse genom att hävda att "som präst/biskop är det självklart för mig att tillhöra mitt parti och därför ska du också rösta på detta parti om du är kristen - om du röstar på våra meningsmotståndare bevisar du att du inte är kristen".

      Jag betraktar Jesus som partipolitiskt obunden och anser att det är fel av de politiska partierna att använda kyrkan som politisk scen. Det blir också problematiskt när präster och biskopar försöker förändra den kristna förkunnelsen för att passa sin politiska övertygelse.

      Luther drev tesen om att den kristna tron med automatik får den kristne att göra gott, och detta ställer jag mig bakom. Att vända på steken - att ta avstamp i exempelvis ett partiprograms formuleringar och hävda att man bevisar sin kristna tro genom att ställa sig bakom ett visst partis idéer - är att göra det hela bakvänt.

      Ungefär så tänker jag.

      Varma hälsningar
      /Helena

      Radera