söndag 3 mars 2013

#35. Teologdag, sociala medier och etiska aspekter

Alldeles nyssens fick jag ett brev från biskopen. Nej. Det var ingen kallelse till domkapitlet den här gången heller. Däremot en kallelse till årets teologdag. Den 23 april går eventet av stapeln. I Lund, naturligtvis. Dock på Scandic, så det historiska arvet blir väl inte alltför betungande får man anta.

Biskop Antje meddelar att teologdagen ska knyta an till Världens Fest i Malmö i höstas, samt att dagen går under temat ”inspirera lärandet och samlas kring hoppet”.

Det kan bli en intressant dag för mig. Just nu känns hoppet förtvivlat långt borta, stundtals. Särskilt i kombination med lärandet. Tänker man på riktningen inåt, så är ju frågan om kyrkan inser att hon har ett och annat att lära för att hitta tillbaka till sin kärna? Å andra sidan, i riktningen utåt, är väl frågan snarare vad kyrkan lär ut. Mission är ju ett så fult ord numera att det knappast får nämnas, så det handlar väl inte om att lära ut kristen tro, får jag förmoda.

En viss vägledning ges genom presentationen av de åtta seminarier som ska hållas under eftermiddagen. Det är lite Kirkegaard (som vanligt) och lite ledarskap. Lite kyrka i förändring och lite kyrka i kulturlivet. Dessutom lite Luther, vilket låter upplyftande. Dock tvekar jag lite inför rubriken, ”Låt oss dansa av fröjd! Teologiskt emotionalitetsarbete i Luthers reformation”. Det kan bli bra. Eller inte.

Just nu väljer jag mellan de resterande tre alternativen. Alla är intressanta på sina sätt, tror jag. Ta exempelvis seminariet ”Lärande och hopp i förkunnelsen” som presenteras bland annat så här: ”Ibland har man betonat den existentiella dimensionen i predikan på bekostnad av den kateketiska. Idag när många människor har en begränsad kännedom om kristen tro blir undervisningen den stora utmaningen för kyrkan. Mot denna bakgrund kan man fråga: Hur blir förkunnelsen ett lärande tilltal? Hur gör man predikan relevant och hur förmedlar man hoppet?”

Att den kateketiska dimensionen har fått stå kraftfullt tillbaka är väl ingen överdrift och att många har ”en begränsad kännedom om kristen tro” är oerhört diplomatiskt uttryckt. Seminariet är välbehövligt. Dock undrar jag hur man tänkt få ihop det hela. Hur ska vi förkunna kristen tro när allt måste ske i en anda som betonar att alla religioner är lika, där Jesus inte nödvändigtvis är Kristus och där tro i första hand är politik? Jag vet inte. Men det skulle vara intressant att höra någon försöka förklara.

Mest intressant tycker jag ändå seminarium nummer sex verkar. Tänk att få sitta en eftermiddag och lyssna till ”Att vara kyrka i sociala medier”! Det kan bli komedi eller tragedi, beroende på hur det hela vinklas. Programmet låter meddela att man har den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (!) som utgångspunkt och inspiration. Så fortsätter texten: ”Vilka möjligheter och svårigheter finns i denna mission? Vilka är strategierna? Hur kan man arbeta med lärande och hur förmedlar man hopp? Vilka etiska aspekter finns?”

Magiskt. Det är magiskt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Antingen saknar arrangören all form av insikt i vad som just nu pågår, och har pågått i snart två år, i ämnet Svenska kyrkans tillämpning av sociala medier. Eller så ljuger man sig blå i en strävan att låtsas att allt är väl. Keep calm and carry on.

Jag vet inte vad syftet är. Att inbilla läsaren (mig) att Svenska kyrkan i Lunds stift tycker att det är viktigt med etiska aspekter så här i näthatets tid? Att befästa en bild av kyrkan som ansvarsfull aktör? Och det där med hopp – vad menar de med det? Hopp om vad då? För mig handlar hopp, vad det gäller kyrkans agerande i sociala medier, om hoppet att inte fler människor ska behöva fara illa.

På något sätt önskar jag ändå att man ska vara ärlig vad gäller sin ”mission” och sina ”strategier”. En sak är i alla fall säker: Vi behöver inte gå över ån efter vatten för att hitta material till ett seminarium eller två. Varför ska vi tala om kyrkan i Finland, när vi har så många aktuella exempel från vår egen Svenska kyrkas agerande i dessa sociala medier?

Det finns ju gott om exempel hämtade ur verkligheten. Vad sägs om att beskylla en kollega för fascism? Det är ju granskat och godkänt. Eller att utmåla kollegor som rasister, islamofober, främlingsfientliga, högerextremister och människofientliga mörkermän (och -kvinnor) i största allmänhet – naturligtvis utan att anföra någon form av bevisning? Det är ju inte bara granskat och godkänt, utan även stött genom stiftskollekter och stiftsbidrag.

Vill vi ha exempel i närtid, kan vi ju tala om kyrkans samlade angrepp mot journalisten Jenny Nordberg, som haft fräckheten att ifrågasätta Svenska kyrkan. Dessutom två gånger. Det gör man inte ostraffat. Det vet alla vi som är aktiva inom kyrkan – men det visste tydligen inte Jenny Nordberg. Alltså gjorde hon det som vissa av oss, på ett ytterst konkret sätt, har fått lära oss är förenat med repressalier: Hon höjde en kritisk stämma.

En artikel handlade om hur hon blivit bemött av Svenska kyrkan under ovädret i New York, en annan handlade om Svenska kyrkans ekonomiska tillgångar.

Kritiken var inte grundlös. Är man lagd åt det hållet kan man till och med peka på det faktum att det är hennes jobb att lyfta fram frågetecken. Det är liksom det som journalister gör. Skillnaden i detta fall var väl bara att Jenny Nordberg jobbar åt Svenska Dagbladet och därför är fri att rikta sina blickar och sin kritik även åt kyrkans håll. Nordbergs kritik når däremot inte på långa vägar upp till den nivå där kyrkans egna publicister befunnit sig länge nu.

Kritik, angrepp och hat i medial form är nämligen inget nytt för Svenska kyrkan. Men kritiken, angreppen och hatet har varit märkligt enkelriktat – riktat från kyrkans maktkorridorer och mot de som, likt Nordberg, haft den dåliga självbevarelsedriften att höja en frågande röst. De oproportionella reaktionerna riktade mot Nordberg kanske har sin grund i att kyrkans potentater vant sig vid att kunna styra och använda sina egna, lojala, mediaaktörer? Tydligen hade inte Svenska Dagbladet fått någon stiftskollekt på sistone.

För vad hände? Smack. Samlad attack. Ärkebiskopen, domprosten Hermansson, kyrkans pressekreterare och x antal präster (som lärt sig hur bestraffnings- och belöningssystemen fungerar) drog igång det, vid detta laget rätt så väl inkörda, maskineriet. Den kritiska rösten skulle misstänkliggöras (”Svenska kyrkan är hennes hatobjekt”), inkompetensförklaras (”hur gör man med alla sakfel?”) och förminskas (”hon är ju ute efter allt och alla”). Den som finner det intressant, rekommenderas att googla på ”härskartekniker” eller läsa Johanna Anderssons analys på Kristen Opinion.

Undrar om vi kommer få ta del av detta på teologdagen? Kommer vi få ta del av det som kyrkan ser som ”möjligheter och svårigheter i denna mission”, ”strategierna” och de ”etiska aspekterna”?

Inläggen som ska förmedla hopp kan lämpligen riktas direkt till stiftsdiakon Lena Strömberg-Larsson, som är den senaste i raden att hängas ut på Dagens Seglora (är det stiftsbidragen eller stiftskollekten som finansierat?), enbart för att hon gjort sitt jobb. Vad består då dessa förkastliga arbetsuppgifter i? Jo, stiftsdiakonen har samverkat med Gränspolisen för att personer som ska avvisas från Sverige får ett så bra återvändande till hemlandet som möjligt.

Dagens Seglora får man det till att Lena Strömberg-Larsson är personligen ansvarig för att ”deportera” människor. För att säkerställa att läsarens tankar rör sig i önskad riktning, passar man också på att infoga begrepp som tvångssterilisering och rasfrågor och ställer den retoriska frågan ”inte vill vi kränka, misshandla, förnedra eller sända människor in mot tystnad och död?”.

Nej. Vem vill det? Tydligen vill Lena Strömberg-Larsson det. I alla fall om man får tro Dagens Seglora. Men det var länge sedan jag trodde på dem. Däremot så tror jag på att upprätthålla någon form av basal vett, sans och hyfs. Man hänger inte ut personer på detta sätt. Lena Strömberg-Larsson gör sitt jobb, med goda intentioner och förmodligen på ett förtjänstfullt sätt. Ska hon hängas offentligt för det?

ledarplats späder man sedan på med att benämna stiftsdiakonens uppgifter som ”medlöperi” och frågar sig ”vilkens ärende hon (läs=kyrkan) går”. Jomantackar.

Vad sänder det för signaler? Samma gamla vanliga, är jag rädd för: Innan du uttalar dig, gör något eller deltar i något sammanhang så måste du göra en grundlig konsekvensanalys. Det viktiga är inte om det är lagligt, har en god intention eller är i samklang med din kallelse och dina arbetsuppgifter – nej, det viktiga är att det inte strider emot den påbjudna ideologin. Om det gör det, får du välja mellan att avstå eller att schavottera. Valet är ditt. Kollegor, pressekreterare, biskopar och smedjan väntar på att verkställa.

Är det dessa etiska aspekter som ska diskuteras på teologdagen? Tillåt mig tvivla. Men om, säger om, stiftet vill ha en seriös, allvarlig och verklighetsförankrad diskussion om sakernas tillstånd, så finns jag på plats på Scandic den 23 april.

Jag ska anmäla mig till seminariepass nummer sex, men bara i andra hand. Förstahandsalternativet är istället seminariet ”Kristna går inte i kyrkan, de är kyrkan. Om mod att leva och dela tron i vardagen.” Det känns lite mer konstruktivt, tycker jag. Det verkar upplyftande att få diskutera att ”utan ängslan i våra sammanhang stå upp för tron”.

Nej, vänta! Nu var vi ju tillbaka i konsekvensanalysen som nämndes ovan. Även om det är i samklang med min prästkallelse (och faktiskt även är själva poängen med att vara präst så vitt jag förstått det) att förespråka kristen tro, så är det nog inte särskilt smart att göra det. Då riskerar man att få smaka på strategierna för sociala medier och stifta bekantskap med de etiska aspekterna av desamma.

Hoppas någon samverkar med föreläsaren Jackie Cray så hon inte får för sig att säga något om att missionera kristen tro. Börjar vi göra det, blir det snart trångt bland krönikorna i Dagens Seglora, och kyrkokansliet och twittergänget har förhoppningsvis annat att göra. Också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar