måndag 11 mars 2013

#37. Åttonde mars in retrospect

Hemkommen från konfirmandlägret kan jag nu, med viss fördröjning, ge mig i kast med fenomenet Internationella kvinnodagen.

För drygt två år sedan stod jag utanför ett hus i en avlägsen by i Afghanistan och hörde en kvinna våldtas. Det var mörkt, folktomt och kallt. Jag stod post och kunde inget annat göra än att vänta. Vänta på att det skulle går över. Det gick alltid över – och den här gången kunde jag i alla fall trösta mig med att det, av skriken att döma, inte verkade vara ett barn som var offer för övergreppen. Mer än indirekt, förstås. För jag visste även att det med största sannolikhet fanns barn närvarande, barn som (ännu en gång?) fick se sin mamma vädja för sitt liv.

Det är konstigt hur man vänjer sig, även vid sådant man innerligt avskyr. När jag stod där kunde jag under ett ögonblick inte bestämma mig för vad som gjorde mig mest äcklad: övergreppen eller det faktum att jag själv började bli avtrubbad inför dem. Jag visste ju spelreglerna. Flickor såldes (”giftes bort”) så tidigt som vid åtta, nio års ålder och blev ofta gravida vid första ägglossningen. Fysisk och psykisk misshandel, alla upptänkliga former av våldtäkt och kallblodiga mord var delar av vardagen. Människovärdet var noll och intet och kvinnor och barn om möjligt värda mindre ändå.

Följande kväll blev vår plutonchef uppsökt av en afghansk soldat som meddelade att den afghanske befälhavaren ville låna mig och den kvinnliga skyttesoldaten av honom. ”Du har ju haft dem så länge nu”, som afghanen uttryckte det. Att jag och den andra personen med xx-kromosomuppsättning kunde ha någon annan funktion än som prostituerade, föll inte afghanerna in.

I fredags firades internationella kvinnodagen. Tidningarna stoltserade med rosatonade förstasidor och det debatterades styrelsesammansättningar och löneskillnader. Viktiga frågor, javisst. Jag blir precis lika provocerad som någon annan över dem.

Ändå. Ändå är det något annat som provocerar mig ännu mer än att tjäna x antal kronor mindre i månaden än en manlig (nåja) kollega. Det som provocerade mig allra mest denna den åttonde mars 2013, är att vi är i full färd med att vandra kräftgång vad gäller jämställdheten i Sverige.

Det har vuxit fram ett delat Sverige, ett Sverige där vissa upprörs över könsfördelningen i bolagsstyrelser eller i melodifestivalsfinalen – samtidigt som få reagerar över könssegregerade skolklasser eller att män kan hindra sina fruar att gå på SFI-undervisning. Vi lever i ett land där myndigheter svär sig fria när ännu ett brutet besöksförbud slutar i katastrof och där högstadieflickor återvänder från sommarloven som gifta kvinnor utan att någon ställs till svars.

Under de senaste månaderna har begreppet ”näthat” stötts och blötts. Förvisso ska ingen behöva utsättas för hot, hat och kränkningar på nätet (gäller även när journalister är avsändare). Ändå kan jag inte låta bli att fundera över vad som är grundproblemet.

Jag minns en värderingsövning med ett gäng konfirmander för några år sedan. Alla konfirmander hade fått ett rött och ett grönt papper. Jag och pedagogen turades om att komma med påståenden som konfirmanden skulle besvara genom att endera hålla upp grönt (instämmer) eller rött (instämmer ej) papper. Vi förutsatte att vi bara skulle få se röda papper när vi påstod ”det är okej att kalla någon för hora”. Vi hade fel.

Mer än halva gruppen av fjorton- och femtonåringar ansåg att det faktiskt var okej att kalla någon för hora. Majoriteten av dessa tyckare var tjejer. Efteråt kände vi oss tvungna att ta upp detta och fråga varför de svarat som de svarat. ”Det är ju ganska gulligt när min kille kallar mig för hora”, var ett svar. ”Så säger killar när de gillar en”, var ett annat.

Har du greppat vad jag berättar om? Mer än hälften av dessa fjorton- och femtonåriga tjejer ansåg att det var okej, eller till och med lite charmigt, att bli kallade för hora av en kille (tja, det kunde ju till och med ses som en liten kärleksförklaring...). Samtidigt konstaterar statistiken att Sverige har världens näst högsta våldtäktsstatistik (näst efter Lesotho) med i snitt 17 anmälda våldtäkter per dag, religiös polis patrullerar gatorna i vissa bostadsområden för att kontrollera att kvinnor klär sig ”passande” och hovrätten anser inte att det är våldtäkt när en man med våld undersöker sin flickväns underliv för att kontrollera om hon varit otrogen.

Åt vilket håll går utvecklingen? Egentligen?

Att lösningen skulle vara att införa könsneutrala dagis och börja kalla alla för ”hen” köper jag inte ett ögonblick. (”Hen” är dessutom, enligt ryktet, numera förlegat. Nu är det ”det” som gäller.) Däremot vore det väl klädsamt att sluta acceptera segregation och förtryck. Det ska inte vara möjligt att, i Sverige, redan på lågstadiet signalera till barn av båda kön att flickor är mindre värda, inte får beblanda sig med pojkar, måste täcka sig med diverse påbjudna klädesplagg och inte har möjlighet att välja sin egen livsväg.

Problemet är inte marginellt. I det delade Sverige vädrar kvinnoorganisationer sin upprördhet över att det finns fler män som heter Johan i bolagsstyrelser än vad det finns kvinnor, men ”glömmer” samtidigt bort hur flickor med menstruation inte får delta i skolundervisningen. Hur stor är chansen att man blir styrelseordförande som vuxen, om man i puberteten fått lära sig att man generellt ska sitta bakom en skärm för att skiljas ifrån pojkarna och en gång i månaden är så oren att man inte ens får delta i undervisningen?

I Afghanistan besökte jag kvinnofängelser, där många kvinnor satt efter att ha begått brottet att fly hemifrån. Ofta efter åratal av misshandel och våldtäkter. De dömdes alla, enligt lagen, till tio års fängelse. Med sig i fängelset fick de ha sitt yngsta barn, förutsatt att barnet var under sju år – sedan tillhörde barnet pappan. Inte sällan föddes det nya barn i fängelset, eftersom det enda sättet att få en extra matranson eller någon annan fördel var att sälja sig till vakterna.

Här hemma i trygga Sverige har jag mött kvinnor som är övertygade om att de kommer att straffas om de går till polisen för att anmäla att de blir misshandlade, flickor som vid fjorton års ålder är både hustru och mor – och läst spaltmeter av artiklar (även i Kyrkans Tidning) som urskuldar detta och förklarar att det handlar om ett allmänt patriarkalt förtryck.

Sverige vägrar till och med införa (av EU påbjudna) regler som motverkar abortering av flickfoster, utan hjälper istället kvinnor från andra länder att abortera sina oönskade döttrar på svenska sjukhus – och bestraffar sjukvårdspersonal som inte vill medverka till detta gendercide. Detta har jag skrivit om i #28.

Jag har tidigare skrivit om min aversion mot att skilja på folk och folk – i detta fall skiljer vi på flickor och flickor, samt på kvinnor och kvinnor. I detta är jag inte ensam, det finns de som har betydligt bättre insikt och dessutom en egen erfarenhet av det. Exempelvis Bahareh Andersson. Lite intressant var det faktiskt att se henne debattera med Gudrun Schyman, som anser sig strida för alla kvinnor samtidigt som hon envisas med att bädda in visst kvinnoförtryck i ett exotiskt, förlåtande skimmer.

Tanken att behandla människor olika, att vissa ”av kulturella och religiösa hänsyn” inte ska omfattas av svensk lag är ingen mardröm utan en fullt verklig fråga som varit ute på remiss och som nu ska behandlas av regeringen. Läs mer om detta i #32.

Att Schyman och hennes likasinnade, i samma ögonblick, vänder ryggen åt hundratusentals kvinnor och flickor som lever under hedersförtryck i Sverige idag tycks inte bekymra henne. Däremot bekymrar det mig – och tydligen också Bahareh Andersson. Läs gärna hennes senaste artikel i Newsmill här.

För två år sedan tvingades jag, vid ett antal tillfällen, att tyst vänta medan kvinnor och barn misshandlades och våldtogs. Det låg inte i våra uppgifter att ingripa och dessutom hade vi strikta order att respektera lokalbefolkningens traditioner och sätt att leva.

Men händelserna rörde vid varje cell i min kropp och där och då bestämde jag mig för att aldrig, aldrig acceptera övergrepp. Inte mot någon. Det är alltför djävulskt, i ordets rätta bemärkelse, oavsett i vilka fina begrepp de kläs i. Kalla det religionsfrihet, tolerans, kulturell särart, fri abort eller vad du än vill – övergrepp är övergrepp. Det är ett misslyckande för samhället och oss alla när kvinnor och flickor får sina mänskliga rättigheter kränkta enbart på grund av att de tillhör ”fel” halva av mänskligheten.

Så hur ska vi ha det i framtiden?

Jag tror att det är hög tid att vi börjar ställa oss den frågan, hur obehagligt det än är. Jag vet att det finns saker vi helst vill hålla på armlängds avstånd. Jag vet att det är ”enklare” att förstå att flickor i Afghanistan eller Pakistan berövas sina mänskliga rättigheter, än att flickor i Sverige berövas sina. Jag vet att det är skrämmande att unga killar och tjejer anser det normalt (eller till och med fint) att kalla någon för hora. Jag vet att det är främmande att ta till sig att dina skattepengar används för att finansiera aborter som utförs på svenska sjukhus, enbart för att barnen är flickor. Jag vet att det är svårt att ta till sig att Sverige ligger näst högst i världens våldtäktsstatistik.

Då är det enklare att tala om könsfördelning i styrelser och löneskillnader. Frågan är om det är viktigast?

För problemet är att verkligheten förblir som den är, även om vi blundar för den. Eller snarare – verkligheten förblir som den är, så läge som vi blundar för den.

”Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor inte gör någonting”, sa Edmund Burke. Jag vet att det är sant. Det lärde jag mig en kall natt för drygt två år sedan, utanför ett hus i Afghanistan. Där och då lovade jag mig också en sak: Jag tänker aldrig, aldrig mer hjälpa ondskan att triumfera.


Till sist: Avfärda gärna mina åsikter, men avstå från att använda det politiska kortet. Min avsky mot kränkningar och övergrepp handlar om ren och skär kristen medmänsklighet. Älska din nästa såsom dig själv. Svårare än så är det inte.

4 kommentarer:

  1. Tack Helena!
    Nej, svårare är det inte, men det kostar och det är meningen.
    Mästaren drev de ut ur staden, men "han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg".

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jag har lite funderingar efter att ha läst din krönika:
    1. Du nämner att Sverige ligger näst högst i världen när det gäller statistiken för våldtäkter - skulle vara intressant att ta del av den statistiken, var hittar jag den?
    2. Du tar upp två problem och spelar ut dem mot varandra. Kan det inte vara så att de samverkar med varandra. Om vi hade fler kvinnor på beslutsfattande poster inom polis, militär, religion, politik etc skulle kanske de andra problemen minska i omfattning också?
    3.Jag upplever att förenklar och generaliserar väldigt mycket. Så mycket att det blir kontraproduktivt. Jag har svårt att ta dig på allvar när du tar upp relevanta problem (vilket du faktiskt gör) på det sättet. Utifrån enskilda händelser drar du hela tiden slutsatens - så är militären i Afghanistan, eller sådana är lokalbefolkningen i Afghanistan. Menar du verkligen att alla soldater i Afghanistan ser kvinnor som prostituerade och att de flesta män i Afghanistan ägnar sig åt att våldta kvinnor och barn på kvällarna? Det är nämligen det intrycket jag får när jag läser din blogg. Är det verkligen din mening?
    4. Nästan alla problem som du tar upp i din blogg är relaterade till invandringen. Är det som du ser det invandringen som är problemet? Och i så fall vad skulle lösningen vara?
    5. Jag har funderat mycket över det du skrev i den här meningen -"Kalla det religionsfrihet, tolerans, kulturell särart, fri abort eller vad du än vill – övergrepp är övergrepp.". När jag läser den meningen får jag intrycket att du menar att religionsfriheten som vi har här i Sverige skulle vara en del av problemet och rent orsak till övergreppen du beskriver. Håller inte du, som präst, med om att religionsfrihet är något väldigt positivt? Något annat vore väl att såga av den gren som du själv sitter på? I vilken mening menar du för övrigt att religionsfriheten bör inskränkas?
    5."För två år sedan tvingades jag, vid ett antal tillfällen, att tyst vänta medan kvinnor och barn misshandlades och våldtogs. Det låg inte i våra uppgifter att ingripa och dessutom hade vi strikta order att respektera lokalbefolkningens traditioner och sätt att leva". Den slutsats jag drar här är att du sätter likhetstecken mellan lokalbefolkningens traditioner och sätt att leva och våldtäkt av kvinnor och barn. Jag får intrycket att du av din befälhavare direkt beordrats att inte ingripa i våldtäkter av kvinnor och barn. Stämmer detta? Kan du ha misstolkat ordern? Att respektera lokalbefolkningens traditioner och sätt att leva är väl en sak. Att inte ingripa när en våldtäkt begås är väl en annan sak - eller menar du att det är ett och detsamma?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Frågvis,
      Tack för dina synpunkter. När man ska diskutera något är det ofta nödvändigt att göra vissa generaliseringar, även om jag tror att det framgår att jag inte anser att "alla" i en viss grupp är likadana.

      Svensk våldtäktsstatistik kan du googla på, rekommenderar även läsning av http://www.newsmill.se/artikel/2013/01/14/sverige-ligger-i-topp-i-v-ldt-ktsligan.

      I mina resonemang om Afghanistan utgår jag ifrån mina egna erfarenheter inhämtade på plats, även om dessa erfarenheter är obehagliga för läsaren att ta till sig.

      Fakta om A: Militär och polis är i huvudsak outbildade. Polis rekryteras utan urskillnad och kan inom några år få en sexveckors utbildning. Nytt vapen, ammunition och oinskränkt makt delas dock ut direkt. Vem tror du nappar på det? Lokalbefolkningen säger sig ha betydligt större problem med militär och polis än med dem vi kallar insurgenter ("talibaner").

      Våldtäkt inom äktenskapet existerar inte enligt Afghansk lag, alltså är ISAF förhindrad att ingripa. I tidigare fall där ISAF ingripit för att skydda exempelvis en kvinna som misshandlats, har det inneburit att kvinnan dödats när ISAF lämnat platsen. Även om det är smärtsamt för oss så betraktar majoriteten av lokalbefolkningen våldtäkter och misshandel av kvinnor och barn som något normalt. Så enkelt är det.

      Det kostar ca 80 000 kronor (Sar-e Pul, 2011 års prisläge) att köpa en hustru. Om din pappa kan sälja en av dina systrar löser det sig, annars måste du jobba ihop pengarna vilket leder till att många män saknar hustru. Sexuella behov löses då genom relationer män/pojkar, yngling/yngling. Det räknas inte som homosexualitet ("homosexuell är man bara om man är kära i varandra"). I norra A har 87% av pojkarna utsatts för sexuella övergrepp (utlandsstyrkans utbildning 2010).

      Religionsfrihet är i huvudsak positiv, men innefattar även rätten till frihet från religion. Relgionsfrihet tar dessutom slut exakt där någon annans rättigheter börjar, enligt mig. Således borde det vara omöjligt att tillåta inskränkningar i mänskliga rättigheter med hänvisning till religionsfriheten.

      Att skylla problem jag berör på invandringen är att förenkla och trivialisera. Däremot berör jag problem som aktualiserats i och med att många svenskar bär på värderingar och erfarenheter som inte är kompatibla exempelvis med svensk jämställdhetslagstiftning. Detta är ett samhällsproblem, inget annat.

      Som kristen förespråkar jag alla människors lika värde och kommer aldrig att acceptera att någon förnekas sina mänskliga rättigheter, inte ens när det sker med hänvisning till religionsfriheten.

      /Helena

      Radera
  3. Stort tack för att det finns präster inom sv kyrkan som du, Helena!

    SvaraRadera