tisdag 12 mars 2013

#38. Bestämda män och hysteriska kvinnor

Helgen har tillbringats med 35 underbara konfirmander på Åkersbergs stiftsgård utanför Höör. Väl hemkommen är jag trött men lycklig.

Dock har jag fått tillfälle att fundera ett varv till över det där med stereotyper, fördomar och förutfattade meningar.

I lördags kväll firades mässa i kapellet. Min kyrkoherde höll i spakarna och vi sjöng psalm 782, Godhet har makt över ondskan. Ni vet den med text av Desmond Tutu. Efter mässan kom kyrkoherden fram till mig och sa att den texten borde jag lägga ut på min blogg. För min egen skull.

Förmodligen såg jag rätt frågande ut, men jag förstod ändå vad han menade. Det händer nämligen med viss regelbundenhet att kollegor kontaktar min kyrkoherde med frågor om hur det egentligen står till med hans komminister. Ingen rök utan eld, verkar de resonera och alla frågor bottnar, naturligtvis, endast i god kristlig omsorg...

Nu har samma goda kristna kollegor även börjat studera min blogg, låter min kyrkoherde meddela. Ty kollegorna kontaktar, naturligtvis, inte mig för att ge respons på det jag skriver. De kontaktar min chef. Naturligtvis endast av god kristlig omsorg. Min chef meddelar att kollegorna visserligen inte hittat något i mina texter som går att anmäla i domkapitlet (vilket jag förutsätter annars hade gjorts omgående, naturligtvis av god kristlig omsorg!), men att de tycker att jag ”verkar ganska arg”.

Jaså? Verkar jag arg? Ja, kanske det. Det finns ju rätt mycket som behöver påtalas och alla väljer vi ju genom vilka glasögon vi vill se världen. För den som så vill, kanske jag verkar arg.

Själv uppfattar jag mig inte som särskilt arg. Däremot har jag åsikter som jag står för även om de inte alltid är main stream.

För en tid sedan satt jag i telefon med en kollega. Hon poängterade att hon tyckte sig se ett visst genusperspektiv i behandlingen av oss som tycker olika i de kyrkliga diskussionerna. Män får oftast komma till tals och försvara sig, kvinnor tystas och benämns.
 
Män diskuterar man med. Kvinnor diskuterar man om. Eller ringer kvinnornas chefer för att ge respons på kvinnornas bloggar.

Nu är jag ingen genusvetare och har, i ärlighetens namn, lite svårt för fenomenet att lägga genusperspektiv på allt och alla. Ändå kan jag inte hjälpa att dra mig till minnes min c-uppsats från informationslinjen under förra millenniet. Jag skrev om hur män och kvinnor bedöms och benämns olika. När en man är stark, så är en kvinna en bitch. När en man står på sig, så är en kvinna envis. När en man är bestämd, så är en kvinna hysterisk.

Nu är jag tydligen ”arg”. Jag har inte fått specificerat vad jag skulle vara arg på. För att människor, ofta med kyrkans goda minne, behandlas olika? För att kyrkan ger upp sin kristna identitet? För att Svenska kyrkan kontrakterar inkvisitionspatruller för att beljuga och oskadliggöra de som ställer ovälkomna frågor? Jo. I så fall är jag nog ganska arg, och inte utan orsak. Dessutom är jag i gott sällskap.

Sedan kan jag ju fråga mig om det i så fall är något negativt att jag är arg på dessa företeelser? Tydligen är det det.

Tydligen finns det ett önskemål att jag ska lugna ner mig lite och sluta poängtera det jag tycker är fel. Rätta in mig i ledet, således. Blond är jag ju av naturen så kanske skulle många känna sig mer till freds om jag lade huvudet på sned och log lite istället? Måste jag nödvändigtvis ge någon respons på koranläsningar i kyrkan eller egocentriska kyrkohandboksförslag, så kanske jag borde hänvisa till kyrkokansliet och fnittra lite istället för att blogga, lite så där som prinsessan Madeleines ”tihi”?

En kvinnlig (!) präst ska nämligen vara empatisk, inkännande, varm, omhändertagande, mjuk och förstående. Det har jag fått kommunicerat till mig. Vi kvinnor ska således personifiera det diakonala och vårdande aspekterna i den kristna tron. Debatter och åsikter ska det täcka könet däremot inte blanda sig i, det bör vi tydligen överlämna till männen. De får ju ha åsikter, gud bevars, och stå för dem även när det blåser. Det är ju bara starkt, manligt och tryggt. Attraktivt, liksom. Tihi.

Det gör mig lite trött att det tycks vara där vi står och stampar. För en tid sedan föreslog jag för min man att jag skulle byta kön för att bli tagen på allvar. Han tyckte det var en dålig idé. Förmodligen hade han rätt.

Min kyrkoherde tyckte alltså att jag skulle publicera psalmen 782 på min blogg. Man kan fråga sig varför. Förmodligen som ett budskap till er som inte funnit något att anmäla bland mina blogginlägg. Ni kan sluta leta nu. Men om ni inte redan förstår att Desmond Tutus text lika gärna kunde vara min, så har jag föga eller intet hopp om att ni ska förstå mina åsikter bättre genom en hänvisning till en psalm. Hur som helst lyder texten så här:

”Godhet har makt över ondskan,
kärlek nedkämpar hat,
ljuset upplyser mörkret,
livet segrar till slut.
Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.
Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.”

Självklart är jag övertygad om att godhet har makt över ondskan. Vore jag inte det, skulle jag inte vara kristen och definitivt inte präst. Det är vissheten om att Kristi kärlek omsluter och styrker som ger mig kraft och hopp. Det är övertygelsen om att det är vår uppgift som kristna att föra detta ut i världen som driver mig.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska reagera över att vissa tydligen tror att jag står för något annat än teologin i denna text beskriver. Kanske är det till och med dags att bli lite arg..?

3 kommentarer:

  1. Om du ger upp och slutar med att vara ett salt, så kommer jag att bli arg.
    Om du slutar med att påtala att kejsaren (vår kära Svenska kyrka) ibland är "naken", så kommer jag att bli jättearg.
    Om du slutar förkunna evangeliet om Jesus Kristus, så kommer jag att bli förtvivat arg.
    Tänk så arg Jesus blev, när man hade använde Templet, Bönens hus till en marknadsplats för allehanda världsliga verksamheter. Tänk om Han då bara hade lagt huvudet på sned och sett glad o nöjd ut o sagt: "så trevligt ni har det och så mycket folk här är".
    Så: Fortsätt vara arg när det behövs (det behövs tyvärr rätt ofta), men synda inte. /sw

    SvaraRadera
  2. Jag har börjat följa din blogg! Du skriver verkligen bra! Fortsätt skriva och fortsätt stå för det du tror på! Jag tycker att du är modig!

    SvaraRadera
  3. Jag får nog säga att mobbning av ren kristlig omtanke är det värsta hyckleriet som finns.

    Tack för att du står upp för vad du tror på. Låt idéer och argument diskuteras fritt - det är endast människan som ska skyddas. Något för Helle Klein att tänka på.

    SvaraRadera