fredag 15 mars 2013

#40. Teo-olle-logi

Kommer du ihåg Brasses lattjolajbanlåda? Det ständigt återkommande inslaget i sjuttitalsklassikern Fem myror är fler än fyra elefanter, där Brasse packade upp fyra olika djur ur sin lilla väska och det sedan var Magnus och Evas uppgift att lista ut vilket djur som inte hörde dit? Om du gör det, så kommer du säkert också ihåg hur det slutade. Oavsett vilka smarta lösningar Magnus och Eva lanserade, så slutade varje förslag med att Brasse utbrast ”fel, fel, fel, fel!”.

Olle Carlsson heter en präst som i många avseenden gått mot strömmen. Han valdes, efter en tillsättningsprocess som torde höra till de mer unikt komplicerade och infekterade i Svenska kyrkans nutidshistoria, till kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm år 2009. Han har även i bokform redogjort för sitt liv som före detta missbrukare och han har, som jag har förstått det, varit till stor hjälp för många människor som levt trasiga liv. För detta förtjänar han all respekt.

Men efter att ha läst Olle Carlssons debattartikel på SVT Debatt, är det framför lattjolajbanlådan jag hamnar. Helt plötsligt står jag, om än bildligt, som Brasse, hoppar upp och ner och utbrister ”fel, fel, fel, fel!”. Jag är nämligen helt övertygad om att kyrkoherde Carlsson är helt fel ute. Och inte bara det, jag är rädd för att han genom sina åsikter slår en gigantisk slägga i hela den kyrka som byggts upp av levande stenar.

Istället för att jag här ska redogöra i detalj för Olle Carlssons förslag, är det bättre att du läser hans inlägg på SVT Debatt här. I korthet går det ut på att Olle Carlsson anser att kyrkan ska bli en ”mötesplats för alla människors andliga längtan” och anger fem punkter som ska ”hjälpa” kyrkan att förvandlas till denna allmänt andliga mötesplats.

Jag delar Olle Carlssons oro över att så många väljer att lämna Svenska kyrkan. Naturligtvis har det sina anledningar, och det är just i den analysens skärningspunkt som våra vägar skiljer sig. Kyrkoherden må förlåta mig, men jag är övertygad om att det sista vi behöver är fler ”allmänt andliga” mötesplatser.

När jag var engagerad i Sinnesromässan här i Malmö, en gudstjänstform som engagerar många ur AA- och NA-sammanhang precis som Olle Carlsson gjort under många år, mötte vi ständigt samma inställning: ”Andlighet, tolvstegsprogram och vår vardag pratar vi om på varenda möte! När vi kommer hit vill vi höra om Jesus!”. De var inte intresserade av något odefinierbart allmänt, de ville höra Evangelium.

Den som söker andlighet, wellness eller självförverkligande har tiotusentals center, medier och konsulter att anlita runt om i Sverige. Hemma på min gata finns ett sådant center. De är riktigt trevliga och anordnar intressanta föredrag och kurser för den som har några tusenlappar över. Säkert kan många må oändligt bra över att ta del av verksamheten.

Men samtidigt som de är bra på sitt, så är vi bra på vårt. För vi som utgör den kristna kyrkan kan erbjuda något som inga andra kan erbjuda – nämligen Evangelium – och att vi bör bli så bra som vi bara kan på just det. Jag tror att det räcker mer än väl och när församlingsbor, präster och biskopar börjar tvivla på det är det fara å färde. Då bör man nog snarare ta sig en funderare på varför man söker frälsningen utanför det som förkunnas genom Bibeln och kyrkans lära, än att ägna sin tid åt att propagera för kyrkans demontering.

Det går ju inte att bortse ifrån att en ”kyrka” inte existerar utan Kristus. När Olle Carlsson förespråkar att ”kyrkan” ska bli en mötesplats för alla former av andlig längtan, menar han alltså att han eftersträvar en andlig rörelse, inte nödvändigtvis med Kristus i centrum, men möjligen i stämningsfulla lokaler som av tradition kallas kyrkor?

Egentligen är det inte kyrkoherde Carlssons åsikter i sig som förvånar mig, jag vet ju att han ingalunda är ensam om att hysa dessa visioner. Ändå blir jag konfunderad när jag läser artikeln – konfunderad dels över att det går att bära dessa övertygelser (och stanna kvar som präst i Svenska kyrkan utan att uppleva att man gör våld på denna sin övertygelse), dels över att det går att offentliggöra dessa övertygelser (utan att domkapitlet påminner prästen om vigningens löften).

För den som inte lärt sig rabbla prästlöftena så där som min mellanstadiefröken menade att vi skulle lära oss gångertabellerna, kommer här en rekapitulation. Under prästvigningen lovar den blivande prästen:
  • att i Guds den treeniges namn åtaga sig uppdraget att vara präst och utöva det så, att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen,
  • att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten,
  • att följa vår kyrkas ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild, att leva så bland människor, att prästen blir ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet.
Jag ställer mig nämligen frågande om det är i linje med dessa vigningslöften att förespråka en så total religionsrelativism som Olle Carlsson formulerar. Han skriver (under punkt nummer tre): ”Gud är större än alla religioner och Jesus var inte kristen. Det finns många vägar till den Gud Jesus förkunnade. Religioner är mänskliga och bräckliga konstruktioner som vi kan använda som orienteringstavlor i våra liv. Men ingen människa eller religion kan göra anspråk på att äga sanningen.” Så långt Olle Carlsson.

Visst, en av förtjänsterna hos Svenska kyrkan är just bredden, både gällande teologi och gudstjänstfirande. Förutsatt att man bor i en hyfsat stor stad, är chansen stor att man kan hitta en gudstjänstfirande gemenskap där man upplever att man hör hemma. Olle Carlssons fullsatta kyrkor vittnar väl om just detta, att i miljonstaden finns det tillräckligt med individer som attraheras av allmän andlighet i kyrklig miljö i för att fylla en kyrka. Å andra sidan finns det oändligt många fler som inte besöker Katarina församlings lokaler utan firar gudstjänst på annat sätt någon annanstans. Gott så.

Men – det finns bortre gränser även för bredden. Man kommer ofrånkomligt förr eller senare till den punkt, där man tänjt ut på teologin och gudstjänstens utformning så till den milda grad att man inte bara har uppnått en bredd, utan faktiskt avskaffat sig själv. Olle Carlssons visioner är, enligt min åsikt, just visioner om en kyrka som avskaffat sig själv, en kyrka som inte längre är.

Även den kristna kyrkan behöver värna sig själv och sin överlevnad. Jag förutsätter att dagens situation ingalunda är unik. Genom hela kyrkans historia har det existerat en problematik med alltför vidlyftiga egentolkingar av kristen tro och det är ur detta behov av gränssättning som prästlöftena en gång formulerats. Löftena påminner prästen och alla andra om att prästens plikt i ämbetet inte främst är att företräda sina egna hjärtefrågor, utan kyrkans.

En sådan hjärtefråga torde man väl, utan att överdriva nämnvärt, kunna påstå är bekännelsen om Jesus som Kristus, Guds son, världens Frälsare. Bekänner man inte detta, kan man både vara en god människa, en andlig människa och en religiös människa – men inte en kristen människa. Och utan kristna människor, ingen kristen kyrka.

Så när Olle Carlssons förslag är att sudda kyrkans konturer för att motverka medlemsflykten, är mitt recept det motsatta: Gör konturerna skarpare! Skapa klara gränser, inte för att utestänga men för att förtydliga vad vi tror på och bekänner – och vad vi inte tror och vad vi inte bekänner. För att få någon form av trovärdighet, måste vi som säger oss utgöra den kristna kyrkan stå upp för Kristus, vilket är fullt möjligt att kombinera med en djup respekt för dem som väljer att inte vara kristna. Gör vi det, tror jag inte bara att vi behåller medlemmar, utan också får många att återvända till den kyrka man för närvarande inte längre betecknar som kristen.

Under punkten fem avhandlar Carlsson kärleksbudskapet, och menar att ”kristen tro inte är ett åsiktspaket utan handlar om tillit till att vi alla är villkorslöst älskade av Gud” och hänvisar till att ”Jesus bröt ner religionsgränser”. Här tror jag kyrkoherden har missat något mycket relevant. Ja, Jesus bröt gränser – men han skapade också nya. Han uppmanar dem han möter att överge allt de har och följa honom, han kräver omvändelse, han benämner sig själv som Vägen, Sanningen och Livet. I singularis.

Visst älskar Gud villkorslöst, men det är en kärlek som bemyndigar oss att säga ja eller nej till Kristus, ja eller nej till Nåden och Frälsningen, ja eller nej till den Väg (återigen singularis) som leder till Fadern (maskulinum). Kärleken finns där, vad vi sedan gör av den är upp till oss. Eller menar Olle Carlsson att det bokstavligen inte spelar någon roll vad vi tror på så länge vi har tillit till att vi är älskade av Gud?

I så fall dristar jag mig att, återigen, påminna om vigningslöftena. I det andra löftet lovar den blivande prästen ”att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse ”. Jag vet vad Guds ord i den heliga Skrift förkunnar. Jag vet också vad Olle Carlsson förkunnar.

I min värld rimmar de ganska illa med varandra.


PS. En intressant detalj är att artikeln undertecknas ”Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling (Svenska kyrkan)”. Svenska kyrkan inom parentes, alltså. DS.








5 kommentarer:

  1. Tack för ännu ett givande inlägg!

    Denna iver att göra Svenska kyrkan helt irrelevant är märklig. Ännu mera besynnerligt är det är så många som arbetar för detta, inte minst i kyrkoledningen. Förstår de inte vad gör? En kyrka utan Kristus är ingen kristen kyrka. Och, nej, alla religioner är inte lika bra. Den kristna tron är outstanding. Ingen kommer till Fadern utom genom Sonen.

    SvaraRadera
  2. Kritiken av artikeln var mördande i kommentarerna. Synd att papperstidningsläsarna inte får del av dem!

    SvaraRadera
  3. Tack För att du tydliggör vad det är som händer, det är lätt att tro "att det är väl jag som inte förstå", trots att det som pågår i Katarina församling känns så fel. Som väl är har vi södermalmsbor nära till en grannförsamling med Kristus i centrum. För det är ju så vi försöker överleva i tider av otro. Vi känner oss tvingade att överge våra hemförsamlingar och lever i hoppet om att det skall bli möjligt att välja församling.

    SvaraRadera
  4. Insiktsfulla tankar! Tack! Som ersättare i nämnda kyrkoråd har jag på alla sätt och så mycket jag har kunnat arbetat mot kyrkoherdens ödeläggelse av inte enbart gudstjänsterna, utan av mycket annat märkligt som pågår i min församling, som inte längre känns som min...jag går i grannkyrkan eller i Storkyrkan i stället. Känner mig faktiskt förvisad och har nu också själv lämnat kyrkorådet, då jag inte står ut med all denna helgondyrkan av Olle själv, eller den okunskap som råder över det ansvar man har som kyrkoråd. Eller att inte få delta i en gudstjänst som platsar i svenska kyrkan. Den helige Olles kyrka, kanske?
    Gudstjänsterna följer inte någon ordning som finns i övrigt i Svenska kyrkan. - men har dispens från biskopen, ingen trosbekännelse, syndabekännelse, lovsång, textläsningar ( jo, någon gång en text) Enbart vissa av Olle listade psalmer får användas, medhjälpare vid nattvarden rekryteras direkt ur kyrkbänkarna, vet inte vad det innebär - jag har varit med om att en av dessa sa: varsågod" när vinet delades.
    Det finns de i kyrkorådet som försökt påverka i anna riktning hela tiden sedan Olle valdes - men vi anses för gammaldags, bittra etc. Själv har jag fått ett mail från v ordf där jag får veta att jag inte är kvalificerad att kalla mig kristen. Det var droppen..jag har avgått.
    Administrativt och när det gäller ekonomisk insikt eller personafrågor eller arbetsmiljö etc- katastrof, är det enda man kan säga.

    SvaraRadera
  5. Här står många olika saker - både ett och annat under #40.
    JA vad vill jag säga?
    Pax et Bonum.
    Amen
    Gerd

    SvaraRadera