söndag 17 mars 2013

#41. Liknelsen om silvertejpen

Inatt fikade jag med Jesus. Ja, inte på riktigt alltså, men i drömmen. Det var en mycket intressant dröm och jag vaknade med en hel del funderingar och inte så få nya insikter. Något positivt kunde alltså komma ur den massiva förkylning som jag dragits med de senaste dagarna.

Som vanligt när det gäller drömmar, så hade den ingen egentlig början. Helt plötsligt satt vi bara där, jag och Jesus, på Espresso House på Hansa i Malmö. Jesus hade valt ett rätt så undanskymt bord. Han var trött på att bli igenkänd. sa han med trött röst, och nu ville han bara njuta av sin latte och en cheese-cake. Själv satt jag och smuttade på en stor chocko-latte utan grädde. Tydligen hade jag bestämt mig för en hallonpaj med vaniljsås, men Jesus cheese-cake såg väldigt god ut. Nästa gång blir det en cheese-cake, tänkte jag.

Jesus såg lite trött ut där han satt lätt framåtböjd över bordet. I bakgrunden sorlade lördagsflanörerna, men ingen verkade lägga märke till vare sig mig eller Jesus, trots att han utmärkte sig i sin långa ylledräkt och rufsiga kalufs. Kanske trodde de bara att han var Tomas DiLeva, men utan vattenkanna.

Jag försökte lätta upp konversationen genom att börja prata om det nya handboksförslaget, men Jesus viftade bort mig.

- Spar på den energin. Jag vet redan vad du tycker om den där nya handboken, sa Jesus och suckade medan han rörde om i latten. Sedan fortsatte han, utan att lyfta blicken:

- Det där med att 'jag vet vad du tänker innan du säger något', om det ringer en klocka. Men apropå det där nya förslaget, sa Jesus och tittade upp från lattemuggen innan han fortsatte:
- Om du visste hur trött jag är på alla teorier om vad jag egentligen tycker och tänker.

Tydligen fick min fullständigt frågande uppsyn Jesus att förstå att en mer målande förklaring var på sin plats.

- Jamen du vet hur det är. Alla är likadana, det är så himla irriterande. I alla tider så har alla olika parter hävdat att jag har varit på just deras sida. Ta trettioåriga kriget. Eller reformationen. Eller vilken italiensk fotbollslandskamp som helst. 'Gud är med oss' och hela den grejen. Okej att jag är den jag är, men jag står ju inte för vad som helst, utbrast Jesus och slog ut med händerna i en uppgiven gest.

Jag försökte komma med något intelligent inlägg, men det gick som vanligt. Förmodligen såg jag bara fortsatt frågande ut, eller så visste Jesus redan att jag inte hade något smart att bidra med. Hur som helst. Efter en kort paus och en klunk latte lutade han sig tillbaka i stolen, spände ögonen i mig och började förklara.

- Med mina åsikter är det som när Quentin Tarantino handlade ett multipack silvertejp, konstaterade Jesus och kompletterade med en kontrollfråga, som för att försäkra sig om att det var värt att prata vidare:
-Du har väl sett Pulp Fiction?

Jag nickade och Jesus fortsatte.

- Så delade Tarantino ut tejprullarna till rollkaraktärerna, till var och en efter behov. Vissa behövde en rulle, andra flera. Det berodde på hur mycket han eller hon tänkte hänvisa till vad jag tänkte och tyckte.

-Vaddå..?

-I princip alla kristna är ju specialister på att 'veta' vad jag tänker och tycker om saker. Som av en händelse brukar jag tänka och tycka precis som den som uttalar sig, oavsett vad det gäller. Men låt mig fortsätta nu!

Här någonstans började jag ana vart det skulle barka sta, som min mormor skulle ha sagt.
 
- Så gick var och en på jakt efter mig. De bad mig att komma till dem, och jag kom. De bad mig om att undervisa dem, och jag undervisade. Men de tyckte inte om det jag sa.
 
-Så vad gjorde de? Lämnade de dig?

 
-Nix. Kanske det hade varit bättre. Men de lämnade mig inte. En person som bar en biskopsmitra sa istället till de andra ”bara för att man inte tycker om något inom en religion innebär inte att man lämnar den, man förändrar den”. Och de andra lyssnade. Så istället för att vara ärliga och konstatera att de och jag tyckte olika, använde de silvertejpen. De bakband mig, tejpade min mun och knuffade ner mig i bagageluckorna på deras bilar. Där fick jag ligga. I mörkret. Tills jag behövdes.

Jesus suckade.

-Behövdes? Jag hörde mig själv upprepa hans ord, som en papegoja.

 
-Ja. Du vet hur det funkar, sa Jesus och tog en tugga cheese-cake.
Jag nickade, för tyvärr vet jag ju alltför väl hur det funkar, och tyvärr är jag medskyldig till en och annan fadäs med tejprullen jag också.


-Jag fick ligga i mörkret i bagageluckorna och skumpa omkring medan de körde omkring, vare sig det var på teologins slingrande fjällvägar eller i politikens citynät. Men där fick jag ligga. Tills de behövde mig. Då stannade de och jag kunde höra diskussionerna utanför bilen. De slutade alltid likadant.
 
 
-Hur då?
 
 
-Med att bagageluckan öppnades, jag drogs upp ur mörkret och förevisades. Fortfarande med silvertejpen på plats över munnen, användes jag för att bekräfta alla möjliga åsikter och synpunkter. ”Titta”, sa de. ”Jag har Jesus med mig, han tycker som jag!” Och mycket riktigt. Eftersom de kunde visa upp mig så vann de diskussionerna. Att jag sprattlade och slingrade mig som en ål för att försöka protestera var det ingen som noterade. På det sättet har jag använts för att bevisa det ena påståendet mer vansinnigt än det andra.



Det blev en lång paus medan Jesus åt upp den sista cheese-caken och jag tog ett par stora klunkar chocko-latte. Det gällde att passa på innan den blev alltför kall.

-Nu senast plockades jag fram för att vara part i konflikten mellan Israel-Palestina. Tydligen är jag palestinier nu. För ett tag sedan var jag homosexuell och pederast. Min Fader är förresten en ”hen” också. Frågan är vart det ska sluta. Jesus rabblade på ganska snabbt samtidigt som han viftade sin kaffesked i luften. Han verkade rätt så upprörd.

- Nu menar vissa som kallar sig mina lärjungar att jag bara är en schysst snubbe, att det jag förkunnat inte är mer sant än något annat och att de som fortfarande är kristna ska tona ner sig och bli allmänt andliga istället. Allvarligt – har ni över huvud taget lyssnat på vad jag har sagt?

-Jamen, vill du inte vara aktuell för oss idag då? frågade jag försiktigt och mindes att mina målsättningar med predikan alltid är att aktualisera evangelium i vår samtid. Det ska tydligen vara bra, men nu tänkte jag fråga Jesus – när han nu ändå satt här och inte hade annat för sig.
 
-Jo. Det är klart att jag vill. Hela tiden. Men du missförstår mig, det är inte det jag är irriterad över. Mitt budskap ÄR alltid aktuellt. Men jag gillar inte att många är mer upptagna med att få mig att passa deras egna syften, än att faktiskt lossa på den där silvertejpen och lyssna till vad jag har sagt hela tiden. Vitsen är att ni ska följa mig, inte att jag ska skumpa runt i era bagageluckor och behaga er när det passar er.

Så tystnade han. Tyst var även jag. Jesus tömde den sista latten, torkade mjölkskummet ur skägget med servetten och log. Ilskan var borta. Nu fanns bara kärlek. Han såg mig djupt in i ögonen, såg igenom mig. Så försvann han. Poff. Borta. Medan servetten sakta dalade till bordet funderade jag på om det som hade hänt verkligen hade hänt. Oavsett beslöt jag på sittande rumpa att omgående bli mer sparsam med silvertejpen.

Halva pajen var kvar, men jag ville inte ha mer. Den fick ligga.

När jag gick ut genom dörren, ut från drömmens Espresso House och in i verkligheten, urskiljde jag en dialog i sorlet bakom mig.

- Förbaskat, jag missade honom!
- Vem?
-Tomas DiLeva. Han bara försvann. Jag borde ha bett om en autograf.

2 kommentarer: