#42. Årsmöte och rådjurssafari

Igår var det årsmöte i Hässleholm för Frimodig Kyrka i Lunds stift. Undertecknad var inbjuden för att tala under rubriken ”Vem ska jag sända? Reflektioner kring kallelser och konsekvenser.” Avgående ordförande Jan Erik Einarsson påminde mig om att min senaste uppdatering på bloggen gjorts den 17 och undrade när nästa inlägg skulle komma. Jag lovade i hastigt mod att den skulle komma under kvällen. Jag höll inte mitt löfte. Det kommer nu istället. Förhoppningsvis är det mig förlåtet.

Aldrig hade jag väl trott att det kunde vara ett sådant äventyr att ta sig från Malmö till Hässleholm. Vid resans början var vi tre i bilen. Jag, min arbetskollega diakonen Kerstin samt sonen som skulle lämnas av i Höör för att tillbringa kvällen på islandshäst.

Registreringen inför årsmötet började 1830, jag skulle börja tala 1900. Redan i Höör insåg jag att schemat inte skulle hålla. Jag ringde och meddelade att de inte skulle bli stressade om jag kom med andan i halsen. Vi bestämde oss för att ta en genväg. Det gick som vanligt. Idag är jag mer än kvalificerad att skriva under på att genvägar ofta är senvägar, särskilt om man coachas av en diakon som uppger sig ha åkt sträckan förr och känner igen sig…

Vägen blev dock smalare och smalare, snön djupare och djupare och inte ens Google Maps kunde vägleda oss när klockan närmade sig 19 och mörkret så smått började sänka sig över skogsvägarna där vi körde svenskt rally och tackade Gud förr de nya Continentaldäckens greppförmåga.

Snart befann vi oss på skånskt rådjurssafari. I skydd av skymningen stod de plötsligt där på fälten, i större och mindre grupper. Rådjuren. De stannade upp när den grå rally-Skodan visslade förbi, huvudena lyfta med nyfiket spetsade öron och (förmodligen) rätt så förvånad blick. De verkade lika frågande som vi om vad vi egentligen hade i deras trakter att göra.

Men – God works in mysterious ways. Mitt i ingenstans dök det upp en gård och på gårdsuppfarten svängde det just in en bil. Damen i nämnda bil upplyste oss om närmaste väg till Hässleholm. Jag ringde och meddelade att de nog fick inleda med en annan punkt än mitt anförande. Kerstin återupptog uppdraget som kartläsare.

Sju kilometer, en pulkabacke och fyra färister senare svängde vi in till Västerkyrkan i Hässleholm. Klockan var närmare halv åtta men inga sura miner kunde skönjas. Vi var framme välbehållna och det var huvudsaken – även om jag noterade några muntra påpekanden om hur man imponerats över förmågan att köra vilse mellan Höör och Hässleholm… Ja, ja. Någon ska behärska den konsten också. Tydligen.

Så skulle det talas, så det gjorde jag. Vad jag sa återfinns på ett ungefär i #43, som du kan läsa här.

Dagordningen avhandlades snabbt och plötsligt fann jag mig ingå i valberedningen. Eftersom jag en halvtimme tidigare talat om vikten att ställa sig till förfogande, så var det så att säga lite svårt att tacka nej till erbjudandet. Jag ser fram emot uppdraget, och tackar dessutom för att få äran att vara ett av ombuden vid årsmötet för Frimodig Kyrka i Linköping i april.

Vid halv tio var det dags att resa hemåt igen. Sonen var sedan länge hämtad från stallet och är gången blev det inte tal om några genvägar. Tur var väl det – strax söder om Hässleholm mötte vi det ”ymniga snöfall” som utlovats under fredagen. E22:an avverkades i imponerande 60 kilometer per timme. Om några rådjur händelsevis spanade på oss från vägrenen så såg vi dem i alla fall inte genom den täta snöröken. Nya telefonsamtal (denna gång till väntande bättre hälft) fick ringas för att han inte skulle anmäla oss försvunna och inte förrän strax innan midnatt ramlade jag in genom ytterdörren – trött och hungrig, med Kerstin vederbörligen avlämnad och med tacksamt hjärta över att ha hållit oss på vägen.

Där hade kvällen kunnat sluta. Men icke. Lagom när jag började yra om att jag nog skulle rosta en macka innan jag somnade, upptäckte jag en framdukad tallrik på köksbänken. Grillad kyckling, potatissallad, gräslök och en cider. Allt kryddat med en rejäl dos omtanke. Till mig.

Vid midnatt satt jag i min säng, smaskade i mig nämnda kyckling och potatissallad och summerade nöjt dagen i följande punkter:

1. Nya möten och sammanhang är oerhört upplyftande.
2. För den som vill kyrkans opolitiska väl och kristenhetens värnande i det kommande kyrkovalet finns valsedlarna med rubriken Frimodig Kyrka.
3. Den som vill hitta alternativa vägar mellan Höör och Hässleholm kan med fördel använda en diakon som GPS. Det blir inte den kortaste resan – men den vackraste.
4. Den vackraste kärleken tar sig ofta oväntade uttryck. Som en tallrik kyckling med potatissallad, till exempel.