fredag 22 mars 2013

#43. "Vem ska jag sända..?"

Gårdagens anförande under årsmötet för Frimodig Kyrka i Lunds stift gick alltså under rubriken Vem ska jag sända? Reflektioner kring kallelser och konsekvenser. Rubriken kom till mig som ett förslag från vår avgående ordförande, och jag nappade direkt.

Med mig till mötet hade jag en omfattande lunta papper, där jag skrivit ned mina tankar och funderingar. Förmodligen är mötesdeltagarna evigt tacksamma över att jag aldrig läste dessa anteckningar rakt igenom, det hade nog prövat deras tålamod och uthållighet likt en Olaus Petrisk predikan, men jag lägger in dem här på bloggen. Läs om du vill, i de sjok du vill:

”När Jan Erik formulerade sina tankar till rubrik för kvällen, kände jag hur mina egna tankar började spinna. Vem ska jag sända? Rent instinktivt kände jag att det skulle kunna bli det kortaste föredraget i världshistorien.

Sen hoppades jag att det nog inte var riktigt så som Jan Erik tänkt. Så jag drar ut på det som spontant blir mitt svar, och börjar i en annan början, och då tror jag att man bör börja i hur det här med kristen tro framställs.

Att det råder en märklig beröringsskräck för kristen tro i samhället, blir särskilt tydligt vid varje skolavslutning. Det värsta som kan drabba våra barn tycks vara att bli utsatta för en välsignelse. Mig veterligt har ingen självantänt, varken av att bli välsignad eller av att höra en bön, men sådan är inställningen. Vi som arbetar i kyrkorna får finna oss i att vara underhållare, eller avstå från att möta skolbarnen i kyrkan.

Men inte ens Svenska kyrkans egen bild av kristen tro verkar vara mycket bättre. Många företrädare och tongivande teologer har reducerat den kristna tron till att allt handlar om att må bra, att bli bekräftad. Det blir tydligt när man tar sig en titt i det nya handboksförslaget, menar jag. Där hamnar fokus på jaget, inte på Gud. Jag har testat att konstruera en mässa där man aldrig, förutom i instiftelseorden, nämner Kristus. Det gick alldeles utmärkt. Allt obehagligt, alla krav och allt som är komplicerat är borttvättat, kvar finns en allmän andlighet, en wellnessrörelse bland andra.

Och Jesus då, vad hände med honom? Jo, han är reducerad han också, till att vara en bra förebild, en politisk agitator, en profet bland andra profeter men inte nödvändigtvis Guds son. Vänligen notera att man kan vara både präst och biskop i Svenska kyrkan och hysa den åsikten. Härom veckan var det kyrkoherden i Katarina församling, Olle Carlsson, som menade att kyrkan skulle förvandlas till en plats för alla människors andliga längtan. Ingen religion var mer sann än någon annan, skrev han i en artikel.

Det som förvånar mig är inte att han tycker så. Det vet jag att många präster gör. Men det som förvånar mig är att man som präst kan skriva så i officiella sammanhang och inte få en reprimand för det av domkapitlet. Eller betydde prästlöftena verkligen inte mer?

När läget är som det är, behöver Gud människor som låter sig sändas.

Jag är GT-exeget. När vi i gammaltestamentliga sammanhang talar om ”någon som är sänd av Gud” så använder vi ordet ”profet”. Profet är ett stort ord. Jättestort. Vem vill och kan göra anspråk på att kvala in i den ligan?

Just därför skulle jag vilja utmana oss allihop att avdramatisera begreppet profet och profetism och montera ner det till något hanterbart – och att axla manteln. Handen på hjärtat – är det något som per automatik följer med i den stund vi fattar beslutet att ta emot Kristus, just i våra hjärtan, så är det ju befallningen om att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Vi är, som kristna, kallade att missionera, att förkunna evangelium – och att vara profetiska röster i vår samtid.

Att vittna om Gud och ställa obehagliga frågor till samtiden är inte ett fenomen som är historiskt, utan pågående. Då var det Jesaja, Jeremia, Mika, Johannes, Paulus och mängder andra vars namn vi inte känner. Nu har de skickat stafettpinnen vidare till dig och mig.

Att det gäller oss alla, och inte de som är bäst lämpade eller mest värdiga, fick jag klart för mig på ett ytterst påtagligt sätt en junidag 2005.

Storkyrkan i Stockholm var fylld till bredden – kaftaner en masse, levande ljus, storkyrkokören, anhöriga, biskopen, domprosten – och så vi blivande präster förstås. Längst fram satt mina studiekamrater. Och så jag. Ju mer jag tänkte på det, desto mindre passade jag in. Först och främst gnagdes jag av en viss avundsjuka. Alla mina vänner skulle prästvigas för anrika stockholmsförsamlingar: Katarina, Jacob, Sofia… Mässhakar i siden och sammet från 16- och 1700-tal väntade på dem. Jag skulle vigas för – Jakobsberg. På mig väntade en tidsenlig åttiotalsmässhake som mest liknade en potatissäck.

Å andra sidan var jag fullt övertygad om att biskopen inte skulle prästviga mig, utan få en uppenbarelse om min bräcklighet och otillräcklighet och hoppa över mig. Jag passade ju inte in där, bland all pompa och ståt. Och jag hade kämpat emot länge, ungefär 20 år hade jag bett Gud hålla klaffen och så fort han gjort sig påmind påmint honom om att jag minsann bestämde över mitt eget liv och hade bättre och mer lukrativa saker för mig än att predika. I Storkyrkan hade sanningens ögonblick kommit. Jag var ju inte värdig detta och nu skulle jag bli avslöjad.

Om detta var jag fullt och fast förvissad, ända tills jag hörde bibeltexterna läsas. Någonstans mitt i allt så nådde orden fram till mig: Gud sänder inte dem som är värdiga i världens ögon. Nej, de som världen skrattar åt, dem som världen föraktar – det är dem Gud sänder. Det var ord som gick in i min själ. De talade om mig. När jag gick ut från Storkyrkan var jag prästvigd. 

Många gånger försökte jag hitta just det där bibelstället. Jag lyckades inte. Men orden bar mig och har många gånger gett mig kraft när jag behövt det. För kraft har jag behövt. Särskilt när jag fick det tvivelaktiga nöjet i att uppleva konsekvenserna av att stå upp för sin kristna tro.

Jag hade dock fått vissa föraningar om sakernas tillstånd redan på pastoralinstitutet. Innan jag började där, trodde jag att den svåraste prövningen för mig, som ansåg mig relativt liberal, skulle vara att möta alla så kallade svartrockar och andra mörkermän. Efter en termin kom jag hem rosenrasande, efter ett seminarium om dopteologi där läraren berömt min studiekamrat som hävdat att dopet inte behövdes, och konstaterade att det var jag som var svartrocken. 

Ändå tog det ett tag innan jag insåg att det mest provocerande man kan göra sig skyldig till i Svenska kyrkan idag, är att ifrågasätta rådande ordning och istället hävda att Kristus är Guds son och vägen till Gud.

Den insikten kom till mig när jag kom hem från en utlandsmission i Afghanistan. Den tiden rymmer i och för sig tillräckligt för att ge material till både en och två timmars föredrag, men här räcker det med att summera. När jag kom hem hade jag mött så mycket ondska, så mycket av ren djävulskap, att det först tycktes omöjligt för mig att behålla min tro och fortsätta arbeta som präst.

Efter att ha gått igenom själens dunkla natt, kom jag dock till slutsatsen att det var just kristen jag måste vara, och att det aldrig någonsin varit så viktigt för mig och för oss. Ondskans kraft är så mycket starkare än vi orkar med att inse och den spelar på många planhalvor och i många olika skepnader. Och just då väljer Svenska kyrkan, enligt min åsikt, att tona ned sin egen kristna identitet.

Ni känner själva till fenomenet. I samarbetsdokument har Svenska kyrkan valt att avstå från att bekänna treenig Gud med hänvisning till att representanter för andra religioner kan känna sig kränkta. Det framförs på fullt allvar förslag om att kyrkan ska sluta vara kristen och öppna upp för alla religioner. Präster läser ur koranen under gudstjänster och dop, biskopar bejakar Jesus men förnekar Kristus. Sveriges Radio sänder så kallade gudstjänster från Malmö där imamer predikar om Muhammeds förträfflighet och där kristna (?) präster ber i Allahs namn.

Så skrev jag en artikel i Kyrkans Tidning, där jag efterlyste en klarare egen identitet inom Svenska kyrkan. Artikeln var menad som ett inomkyrkligt debattinlägg. När jag tryckte på sänd-knappen till mailet till debattredaktören på Kyrkans Tidning, kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad jag hade gett mig in i.

Artikeln visade sig bli tidningens genom tiderna mest kommenterade och blev en del av inledningen på den så kallade identitetsdebatten. Vi var flera som gav oss in i debatten och alla fick vi smaka på samma medicin. För kommer ni ihåg vad som hände?

Jag ska inte dra historien nu, den som är intresserad av den får läsa på min blogg eller googla. Vilket alternativ ni än väljer, så ber jag er även att koppla in ert kritiska sinne.

Annika Borg, som ju kommer att föreläsa på årsmötet i Linköping i april, blev beskylld för att vara fascist, antisemit och motståndare till mänskliga rättigheter när hon tillsammans med medicinsk expertis kritiserade medicinskt omotiverad omskärelse av pojkar. Att Annika Borg har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt att värna just mänskliga rättigheter gavs ingen större notis.

Dag Sandahl framställdes som mörkerman med allmänt människofientliga åsikter. Dags röst har man försökt tysta på samma sätt under de senaste decennierna, tack och lov utan att lyckas särskilt bra.

Min röst skulle tystas genom att beskylla mig för att agera utifrån en politisk agenda. Jag har beskyllts för att vara rasist, fascist, islamofob, högerextremist och diverse andra mindre smickrande epitet. Jag har fått mitt namn nämnt i samma mening som Anders Behring Breivik och det har proklamerats att jag anser att vita män ska skaffa vita barn. Inget av detta är sant, men det har tydligen inte heller spelat någon roll. Det massiva stödet jag fick förklarades som en ”högerextremistisk konspiration”. Jag behöver nog inte nämna hur ont det gör att bli tillskriven åsikter som man inte har, särskilt när det handlar om åsikter om rasism och extremism.

Det vi alla fick uppleva, var att man försökte ogiltigförklara våra teologiska åsikter genom att förvandla oss till onda människor med dolda agendor.

I en artikel skrev jag om mekanismerna för att tysta obehagliga röster och hur bestraffningsmekanismerna fungerar – och jag fick facit på att mina teorier stämde. Det gick så långt att kollegor slutade hälsa på mig. De köpte bilden som gavs av mig och jag bereddes inga möjligheter att dementera.

Jag fick vid ett antal tillfällen frågan om jag verkligen inte förstått att jag provocerade. Jo. Det förstod jag. Men jag hade inte förstått att de jag provocerade kunde uppenbara ett sådant massivt hat. Debatten övergick relativt snabbt till ett ensidigt angrepp. De misshagliga rösterna skulle tystas, och kunde detta inte göras genom bemötanden med sakliga argument så fick det göras på andra sätt.

Det är samma sorts argumentation som använts förr, men då gällde det ämbetsfrågan. Hela det maskineri som då angrep de som ifrågasatte, är fortfarande fullt användbart och kan dras igång närhelst makthavarna finner det lämpligt. Etiketten ”häxprocesser” går tyvärr fortfarande att använda i vissa kyrkliga sammanhang.

Egentligen är inte reaktionerna i sig det mest intressanta. Det mest intressanta är vad det är som är så känsligt, så viktigt att försvara att man i en kristen kyrka på 2000-talet dammar av inkvisitionspatrullen? Det är lite som i amerikanska kriminalserier – vilket är motivet, vad är värt att mörda för?

Saliga era ögon som ser och era öron som hör. Och här vill jag komma med ett provocerande påstående – det är inte möjligt för oss att förstå vad som händer inom den kristna kyrkan eller ens inom den Svenska kyrkan idag, om vi tar oss an boken som kallas Bibeln utifrån ett klassiskt västerländskt sätt att betrakta det här med tid.

Det går inte att förstå det som händer idag, om vi envisas att se på dessa texter som något som var då och att vi är nu. Det är en sak att göra texterna aktuella idag, men en helt annan sak att se att de händelser som beskrivs i Bibeln, i allra högsta grad pågår även idag.

I Bibeln finns en mängd skildringar av kampen mellan ont och gott, tro och otro, om hur krafter gör allt i deras makt för att omkullkasta Gud och förleda människor. Här finns otaliga röster som berättar om hur många försöker relativisera Kristus och leda oss bort från Gud.

”Det kommer en tid när människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran, utan skaffar sig den ena läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar”. Jag skulle vilja påstå att det är en av de bästa nutidsanalyser jag hört, men jag har citerat ur 2 Timoteusbrevet.

Det är snart kyrkoval och alla avgöranden, alla vägval, får saker och ting att framstå tydligare. För vår del i Frimodig Kyrka, så kommer vi nog att få räkna med att i vanlig ordning bli utmålade som både ett och annat från andra som utnämnt sig till godhetens apostlar. Vi kommer att få märka hur provocerande det är att stå upp för Kristus, mot alla andra intressen som främst ser kyrkan som en av många maktens arenor.

Kanske är det därför som så många haft så svårt att se att det går att ha ett annat kyrkligt och teologiskt fokus än det politiska – nämligen det kristna.

Låt mig testa en av mina många teorier på er: Jag tror att många inom kyrkan har valt Svenska kyrkan som arbetsplats trots att man inte egentligen är särskilt kristen. Och för den som inte har en personlig relation till Kristus som sin frälsare, blir det nog förtvivlat svårt att förstå det där med att det kristna livet per automatik för med sig ett visst sätt att leva. Den som lever i Kristus kommer per automatik att stå upp för mänskliga rättigheter, omsorgen om skapelsen och respekt för dem som tycker annorlunda. Det kommer så att säga på köpet. Den som inte lever i Kristus, utan har Jesus som en schysst förebild och inget mer, förstår inte detta. Då kommer istället ett behov av doktriner, att formulera en åsikts- och handlingslista som ska undertecknas.

Så vad var det jag sa? ”Det kommer en tid när människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran, utan skaffar sig den ena läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar”.

Eller som en av våra biskopar uttryckte det: Om man inte tycker om en religion så lämnar man den inte, man förändrar den. Och det är just det som många är så engagerade i – att förändra den kristna tron så att den passar deras egna intressen. I det socialdemokratiska kyrkopolitiska programmet står exempelvis att man vill ersätta begreppet diakoni med solidaritet. Till och med orden ska ändras. Från moderat håll har det framförts att kyrkan ska bli mångreligiös.

Målet tycks vara att förändra den kristna kyrkan till en synkretistisk organisation, och de krafterna finns både utanför och inom kyrkan. Eller som en av mina tidigare kyrkoherdar uttryckte sig: Svenska kyrkan är ockuperad.

Är det något jag lärt mig under dessa år, förutom att det är provocerande att vara kristen i Svenska kyrkan, så är det att många människor är förtvivlat trötta på denna pågående ockupation.

Jag har fått hundratals mail och ännu fler kommentarer på nätet som alla säger ungefär samma saker: Det behövs människor som vågar vara kristna inom Svenska kyrkan. Många har berättat hur man lämnat kyrkan för att man inte längre upplever henne som kristen, även om man inte själv betraktar sig som troende. Andra är bekännande kristna som lämnat Svenska kyrkan för en annan kristen gemenskap, just för att denna andra gemenskap är uttalad kristen.

Hörde ni vad jag sa? Människor som inte själva anser sig vara kristna väljer att lämna kyrkan, eftersom inte ens de längre betraktar kyrkan som kristen – människor som gärna skulle komma tillbaka, den dag kyrkan har hittat en kristen identitet.

Just här har du och jag och Frimodig Kyrka ett uppdrag att stå upp för Kristus. Eller som jag envist brukar fråga: Om inte vi vågar vara kyrka, vilka ska vara det då? I en tid när präster och biskopar betraktar Jesus som en schysst förebild bland andra, hävdar att alla religioner är lika bra och vill att kyrkan ska tona ned det kristna och istället bli allmän-andliga, så behövs vi. Vill man vara dramatisk så går det att påstå att det handlar om liv och död för den kristna kyrkan.

Åter igen – sudda ut gränserna mellan Bibelns texter och din vardag. Det handlar inte om då och nu, där och här. Det handlar om en pågående närvaro, en realitet. Det behövs profetiska röster, idag behövs de kanske mer än någonsin. Röster som vågar ställa de obekväma frågorna, röster som vågar peka på de grundläggande sanningarna, röster som vågar stå fast vid att Jesus är Kristus.  

Det finns oerhört många passager som konstaterar att den kristna bekännelsen medför förföljelse, på olika nivåer och i olika former. Men ändå. Det har aldrig varit enkelt att vara kristen och det kommer aldrig att vara det heller tror jag. Att vara kristen ställer krav – så är det bara. Du och jag är kallade att föra ut budskapet om den uppståndne Kristus, vad andra än säger och även om dessa ”andra” innehar aldrig så höga poster inom vår kyrka.

Det kommer att kosta på. Vi kommer att bli angripna och beskyllda. Samtidigt – har vi något val? Jag tror inte det. Vi är kallade. Ingen annan kan göra det bättre.

Så vad hände med det där bibelstället som talade till mig under min prästvigning? Jo, det ska jag tala om. Efter en gudstjänst i vintras, när jag var oerhört modstulen efter en rätt så frän attack i bloggosfären, kom en gudstjänstbesökare fram till mig. Han hade fått ett bud av Herren att säga till mig att jag skulle läsa 1 Kor 2:5. Han var mycket påstridig och jag inte särskilt svårövertalad. När jag kom hem läste jag. ”Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft” stod det. Jag läste det flera gånger. Så började min blick vandra. Vad kom egentligen före detta? Och så läste jag. Och grät. För innan dessa ord, stod följande som jag sökt sedan den där junidagen 2005:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
(I Kor 1:26-2:5)

Så – vem ska Gud sända? Jag är övertygad om att Gud sänder var och en av oss. Som kristna är vi alla kallade, utan åtskillnad. Sedan är det upp till oss att ställa oss till förfogande. Det kan komma att kosta på, ja. Men det har alltid kostat på. Men utan att vi ställer oss i tjänst, utan att vi envist och utan att skrämmas till tystnad predikar om evangeliet och Kristus som Vägen, Sanningen och Livet, så finns ingen kyrka och i förlängningen ingen kristen tro.

Så finns det något jag önskar att du ska bära med dig av allt det jag sagt, så är det detta: Ingen annan är ”bättre lämpad” än du att sändas ut för att berätta om den uppståndne Kristus. Ingen annan. Kyrkan står och faller – med dig.”

3 kommentarer:

  1. Tack Helena för din frimodighet; med orden, genom snöröken och bland nya vänner! Låt dina gåvor få inanda frimodighet i dem som lyssnar - även när sanningen måste och ska sägas. Rik välsignelse i din tjänst för Kristus! // Jan Erik

    SvaraRadera
  2. Tack! Uppmuntran att stanna kvar i SvK är oumbärlig - att stanna och kämpa vidare för Kristuscentrering.
    Gott att minnas, när vi gör allt vi kan, men ser vår bräcklighet och otillräcklighet begränsa resultatet, är att det hela inte står och faller med våra egna krafter och talanger - växten är Herrens!

    SvaraRadera