fredag 19 april 2013

#58. Hörbarhet nolla

Inte utan hopp slog jag upp torsdagens nummer av Kyrkans Tidning. Med tanke på förra veckans upprop tillbiskoparna att uttala sig i frågan om det inomkyrkliga samtalsklimatet och fenomenet Seglora smedja/Dagens Seglora, hade jag ett visst hopp om att de skulle göra just det. Men icke.

Eller kanske berodde biskop Eva Brunnes korta replik på att hon tvingats säga något? Detta något blev dock just ett ”goddag yxskaft” och inget mer. Inga frågor besvarades. Ett antal klichéer levererades. Ingen blev nog så mycket klokare av biskopsorden, förutom att vi mellan raderna kan läsa ett och annat. Exempelvis att ord och handling är två helt olika saker.

Biskop Brunne skriver att ”vi ska alla vara noggranna med orden” och fortsätter med att slå fast att ”det som sägs på nätet ska kunna sägas offentligt och ansikte mot ansikte. Annars ska det inte sägas alls.” Så borde det förvisso vara. Men så är det ju inte och det är ju det så många försökt förklara under så lång tid.

Om biskopen vill att samtalsklimatet ska vara på ett visst sätt – varför ser då inte biskopen till att det blir så? Varför fortsätter det ekonomiska stödet till en ”watchdog” där det uppenbarligen finns många frågetecken både vad gäller finansiering och uppdrag, och vars arbetssätt inte ens med den bästa vilja i världen kan anses leva upp till det biskop Brunne säger vara hennes visioner?

Poängen med att vara biskop är att ha tillsynsansvar i sitt stift. Det tillhör biskopens arbetsuppgifter att tillse att stiftets präster lever efter sina prästlöften. I fallet smedjan handlar det om att två för stiftet vigda präster ägnar sina arbetsdagar åt att producera material vars innehåll faller under brottsbalken. Dessa präster har valt att inte följa de etiska regler som gäller för majoriteten av media, men man kan (så vitt jag vet) inte välja att inte följa sina prästlöften. Om man inte frånsäger sig ämbetet, det vill säga.

Å andra sidan finns det ju ingen som kan pröva smedjans präster. All form av objektiv granskning är ju tillintetgjord, eftersom den som ska granska är en av de största finansiärerna. Återstår att polisanmäla, vilket flera av oss uppmanats till.

Ibland frågar jag mig varför jag inte stegade iväg till polisstationen redan första gången jag anklagades för rasism och högerextremism och hängdes ut som någon som kyrkan aktivt borde bekämpa, men jag vet också att jag in i det längsta har hoppats att de inomkyrkliga instanser som faktiskt är till för att hantera dessa saker skulle agera.

Ingen vinner på att präster drar varandra inför tinget. Men frågan är vad som återstår? Tydligt är att många inte vill se och ännu färre vill ta ansvar. Segloras stödtrupper har författat en replik som är undertecknat ”Styrelsen/Seglora smedja, Katarina Byström, Hans-Cristian Nyström med flera”. (Varför skriver man förresten ”med flera”? För att försäkra läsaren om att de minsann är många? Fler än de sju präster som undertecknade uppropet till biskoparna?)

Seglorornas rubrik lyder Befängt uppmana biskoparna.

Jasså? Är det befängt? Ja, kanske är det det. Men har ni bättre råd att komma med, när gränsen för anständig dialog för länge sedan är passerad? När inga fakta eller vädjanden hjälper? När ni, trots allt ni tagit del av, uttrycker att ni är stolta över smedjans arbete?

Kanske går svaret att finna i den korta repliken. Det verkar i mina ögon som att smedjans styrelse har en något orealistisk självbild.

Man skriver: ”Det är befängt av dem att uppmana biskoparna att tillrättavisa fria opinionsbildare som kritiskt granskar inslag av främlingsfientlighet inom Svenska kyrkan och dessutom påstå att denna granskning skadar kyrkans trovärdighet.”

I detta korta stycke finns (minst) tre problem. För det första: ”Fria opinionsbildare”? På vilket sätt är präster ”fria opinionsbildare”? En präst är bunden av sina prästlöften så länge han eller hon tjänar sitt ämbete. Vill man vara en fri opinionsbildare får man ta konsekvensen och avsäga sig ämbetet.

För det andra: Ägnar sig verkligen smedjan åt att ”kritiskt granska inslag av främlingsfientlighet inom Svenska kyrkan”? Eller ägnar den sig åt att försöka skapa en bild av en utbredd främlingsfientlighet inom Svenska kyrkan? Skillnaden är milsvid.

Hittills har jag aldrig, säger aldrig, upplevt någon form av främlingsfientlighet inom Svenska kyrkan. Snarare tvärt om. Allt församlingsarbete jag tagit del av har rymt en avsevärd och uppriktig omsorg om alla medmänniskor – oavsett ursprung och etnicitet. Precis som det ska vara.

Smedjans bild av en växande inomkyrklig främlingsfientlighet är både djupt kränkande mot alla de anställda och frivilliga som slår knut på sig själva i detta genuint kristna arbete. Däremot är det helt avgörande för smedjans fortsatta existens och ekonomiska bistånd att bilden upprätthålls och förstärks.

För det tredje: Det är inte granskningen av ett (icke-existerande) fenomen som ”skadar kyrkans trovärdighet” – det är smedjans uppenbara tillvägagångssätt som skadar. Och det skadar inte bara kyrkans trovärdighet, utan också de människor som används för att smedjan ska kunna fabricera sin verklighetsbild.

Låt mig därför avsluta med en uppmaning till Styrelsen/Seglora smedja, Katarina Byström, Hans-Cristian Nyström ”med flera”: Slå mig en signal. Jag träffar er gärna för ett samtal, så som biskop Brunne förespråkar. Låt mig visa er det som skrivits om mig. Låt mig berätta vad det fått för konsekvenser. Låt mig berätta vad det gjort med mig.
 
Låt mig sedan höra att ni är fortsatt stolta över det ni åstadkommit.


Uppropets upphovsmän har svarat på biskop Brunnes replik. Läs svaret här.

1 kommentar: