Gårdagen gick i frimodighetens tecken,
trots att klockan ringde redan 0530 och slutade med ett massivt
skoskav som krävde taxiresa sista vägen tillbaka hem (där fick jag för att jag ville ha snygga skor på mig i
vårsolen).
Det var nämligen årsmöte för
Frimodig Kyrka i Linköping under lördagen, där undertecknad
närvarade som ett av tre ombud för Lunds stift. Möten överlag tillhör generellt sett inte mina favoritsysselsättningar (jag är, som konstaterades i Afghanistan, inte särskilt 'stabsstark'), men allt handlar som vanligt om sammanhang,
relevans och intresse. Eftersom jag hade tagit del av dagordningen,
hade jag höga förväntningar. Dagen lyckades ändå överträffa
mina förhoppningar.
För som någon så vist sa när mötet
var avslutat: ”Vem hade kunnat ana att programmet skulle vara så
högaktuellt när vi bestämde temat..?” Det hade naturligtvis
ingen av oss kunnat göra. Men rätt ofta får jag känslan av att
vår Herre faktiskt har ett finger med i spelet i det som sker, och
på lördagsförmiddagen blev det ganska påtagligt att det är så
även vad gäller årsmötesteman.
Temat var nämligen ”Stökiga
relationer”. Och ja, Gud har humor. Om någon nu har tvivlat därpå.
Efter en rask promenad från Linköpings
central (under vilket skoskavet som grundats redan under promenaden
mellan hemmet och Malmö central ytterligare befästes), anlände jag
och mina reskamrater smått försenade till domkyrkoförsamlingens
församlingshem.
Biskop emeritus Biörn Fjärstedt hade
redan intagit estraden, och det tog inte många sekunder innan jag
var fångad av biskopens tankar om ekumenik i de stora och små
sammanhangen. Förhoppningsvis läggs föredraget ut på Frimodig
Kyrkas blogg inom kort, så jag tänker inte ens
försöka göra biskopens bidrag rättvisa här. Det skulle nämligen
aldrig någonsin fungera. Biskop Biörn är ju, tja, biskop Biörn.
När biskopen slutat tala, var det
också mycket riktigt några tankar som börjat gro i mig. Positiva
tankar. Hoppfulla tankar. Trots allt så är det ju faktiskt så, att
kristendomen lever och frodas och ständigt hittar nya uttryckssätt.
Kanske hittar vi inte alltid de spirande fröna där våra blickar
först letar, men de finns där. I Sverige och i världen. Inom
Svenska kyrkan och i andra svenska kyrkor.
Ofta spirar det i de små sammanhangen,
de som varken ger upphov till nyhetsinslag eller lukrativa
karriärvägar. Men fröna gror i det lilla, från botten. Väl
grundade i människors hjärtan spirar en tro som bottnar i
Kristus, söker gemenskap och skapar en levande Kyrka i de nya
sammanhangen. Från grunden. Så som det ska vara. Så som det måste
vara.
Så kom samtalet mellan Annika Borg och
Yngve Kalin. Även detta läggs enligt uppgift ut på Frimodig Kyrka. Samtalet i sig var oerhört bra, men viktigast var ändå
hur så många summerade det hela efteråt. Borg och Kalin visade, i
handling, vad så många nöjer sig med att förespråka i ord:
Samtal – ärliga, uppriktiga, respektfulla, konstruktiva samtal –
är möjliga, även mellan parter som har olika åsikter och gör
olika teologiska tolkningar.
Finns det något som är viktigt att
poängtera och visa inom både samhället i stort och inom Svenska kyrkan idag, så är det just detta.
Tveklöst.
Vi behöver nämligen inte tycka lika,
vi ska inte tycka lika. Ingen utveckling och inget liv kommer
ur stagnerande likriktning och avvaktande tystnad. Olikheter och
möten är helt nödvändiga, både för individer och för kyrkan.
Samtal måste föras och olikheter dryftas. Men däremot ska vi
samtala i respektfull dialog – och i handling visa essensen av den
kristna tron: Att vi, trots våra olikheter, kan älska varandra och
enas av bekännelsen att Kristus är Herre.
Jag har ofta talat om vad jag anser
borde vara en ”minsta möjliga nämnare” inom den kristna tron –
nämligen att Jesus inte bara är en historiskt schysst förebild,
utan att Jesus är Kristus. Vägen. Sanningen. Livet. Guds Son.
Världens Frälsare. Kan vi enas om det, är det inte skrämmande att
vi tycker och tolkar olika. Kan vi å andra sidan inte enas om det
(och att vi ibland inte kan det visar sig med jämna och ojämna
mellanrum) finns det inga, absolut inga, förutsättningar för att
bygga en levande kristen kyrka.
Det glada evangeliet i detta fall är
att det är möjligt att se bortom olikheterna och enas av tron på
Kristus. Det ligger en vishet och en ödmjukhet i det hela: Trots
allt har ingen av oss sanningen, men vi kan följa Honom som är
Sanningen. Kristus förenar, och då kan inget mänskligt söndra.
Det är ingen dålig utgångspunkt.
Men Annika och Yngve visade på något
annat också, där de satt bredvid varandra under församlingshemmets
takmålningar: De skillnader i åsikter och tolkningar som vi lärt oss att
betrakta som absoluta skiljelinjer mellan individer, är inte längre
det primära. Olikheterna är inte längre avgörande. Gränserna har förvandlats till chimärer, men de förs gärna på tal
av dem som hellre vill söndra än ena. Och jag förstår varför. Så
länge de kristna syskonen är upptagna med att tjafsa om ämbeten
och äktenskap, kan andra köra sitt race. Ostörda.
Men nu står vi inför ett uppdrag som
är vida viktigare än att patrullera teologiska revir. Nu är det
hög tid att fokusera på det som verkligen är viktigt – att gjuta
liv och ande i kyrkan. Ingen annan kan nämligen göra det åt oss.
Enkelt är det inte, men det har ingen heller sagt att det ska vara.
Däremot är det både möjligt och utvecklande.
Det ska bli kul att vandra nedför
stigen och se vad som väntar. Jag har nämligen beslutat mig att
vandra, sida vid sida med älskade och trilskande syskon. Och trots
mitt skoskav går jag.
Med frimodiga steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar