#63. Inte så självklart

I tisdags hölls teologdag för samtliga präster i Lunds stift. Påbjuden klädsel: prästskjorta. Scandics stora konferenshall var fylld till brädden och över. De som inte orkade stå kunde uppsöka det närliggande konferensrummet där biskop Graham Crays föredrag om Fresh Expressions kunde följas via storbildsskärm. Live-framträdande och ont i fötterna, eller storbildsskärm och sittplats? Allt handlade som vanligt om prioriteringar.

I pausen samtalade jag med en kollega jag jobbade tillsammans med för några år sedan. Hon hade lagt märke till hur biskopen, så där självklart och i förbigående, nämnt att vi ju alla enades i bekännelsen av Kristus som Guds son. Att biskopen egentligen hade kunnat ställa en kontrollfråga efter sitt påstående, föll honom nog aldrig in. ”Men jag undrar egentligen hur många här inne som skulle hålla med om det han sa..?” problematiserade kollegan.

Tyvärr var jag tvungen att hålla med henne. Det hade varit fantastiskt intressant att göra en klassisk värderingsövning för konfirmander med stiftets präster. Tänk om man ställt upp alla dessa prästskjortor och gett dem frågan om de ansåg att Jesus var Kristus, Guds son? ”Alla som svarar ’ja’ ställer sig i det hörnet, ’nej’ i det hörnet och ’kanske’ mitt emellan”. Vart hade alla placerat sig? Överkurs kunde ha varit att studera eventuella differentieringar mellan kontrakten.

Det, vid första tanken, självklara hade väl varit att det blivit väldigt trångt i ”ja-hörnet”. Men så tänkte jag en andra tanke och då var allt inte lika självklart längre.

Ty detta med trosartiklar tycks vara krångligt, nu för tiden. Den första går väl an, men den andra? Är den inte hopplöst exkluderande?

Den som med emfas hävdar andra trosartikelns överensstämmande med (den uppenbarade) sanningen, riskerar att betraktas som i bästa fall lite udda och i sämsta fall som extremist. Skulle man då drista sig att börja tala om bekännelseskrifter och Bibel också, tja, då vet jag inte riktigt vilken reaktion man skulle få. Förmodligen skulle väl vakthundarna ha börjat vädra bloddoft långt innan dess, så där som de har i uppgift att göra.

Är det så att vi letar efter enkla utvägar, så där som människor ju generellt gör? Inget fel i det, förmodligen har den egenskapen tjänat människans överlevnad väl genom historien. I Landet Mellanmjölk söker vi ju också ständigt efter lösningar som är lagom. När allt är lagom, är ingen kränkt och alla glada. Men det blir bekymmersamt när den kristna kärnan börjar upplevas som problematisk och vi börjar gena lite i hörnen och slira lite på orden för att inte behöva ta ställning.

Men så länge ingen revidering av bekännelseskrifter och prästlöften har skett (jag gav väl ingen någon konstig idé nu?) så är det ändå svårt att ducka för vad vi präster lovat i någon av våra domkyrkor, nämligen att ”stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten”.

På lördag är det konfirmation i Tygelsjö kyrka. Under närmare ett år har vi gjort vårt bästa för att gnugga in trosbekännelsen i församlingens konfirmander och vid uppskattningsvis halvfyrasnåret kommer andra trosartikeln att deklameras:

”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,

nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Krångligt? Kanske. Luther försökte förtydliga i sin Lilla Katekes:

”Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre. Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död. Han har gjort allt detta för att jag skall tillhöra honom, leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.”

Kanske lyckades han med sina samtida, men jag tvivlar i ärlighetens namn på hur stor procentandel av teologdagsdeltagarna som hade ställt sig i det lutherska ja-hörnet. Trots att vi i prästvigningen har lovat att rent och klart förkunna Guds ord med bland annat dessa lutherord som bas.

Och det är inget relativt skeende och ingen mysfarbror som Luther beskriver. Bekännelseskriftens Jesus är långt ifrån lagom. Jesus är ingen teddybjörn, ingen gossefilt, ingen formbar playdoh-figur. Skulle Luther hålla i min imaginära värderingsövning, skulle han nog skippa den där ”kanske-stationen” i mitten.

Däremot skulle nog många vilja placera sig själva i det alternativa hörnet ”det finns bara en Gud och Jesus var en god förebild”. Men det vore att fega. Antingen är Jesus Kristus Guds son, eller så är han det inte. Antingen bekänner man detta (och det är inte ett dugg exkluderande), eller så bekänner man det inte. Antingen är man kristen, eller så är man det inte. Och man är det inte, om man inskränker sin tro till att endast handla om den fördolde Guden och utelämnar den uppenbarade Kristus.

Biskop Cray nämnde det som en självklarhet. Jag misstänker att det är lite lagom självklart. Men är Luther och trosbekännelsen för hårdsmälta, finns det ju mer lättuggade texter att hänvisa till, även om de inte (ännu) räknas som bekännelseskrifter.

Under inledningen till sitt föredrag hänvisade exempelvis biskop Cray till en passage i C.S. Lewis epos om landet Narnia. När Lucy och Susan möter herr och fru Bäver utspelar sig följande dialog, som börjar med att flickorna undrar vem den där Aslan egentligen är:

”Aslan a man? Certainly not. I tell you he is the King of the woods and the son of the great Emperor-beyond-the Sea. Don't you know who is the King of Beasts? Aslan is a lion – the Lion, the great Lion.”

”Ooh!” said Susan. ”I'd thought he was a man. Is he quite safe? I shall feel rather nervous about meeting a lion.”

”That you will, dearie, and make no mistake,” said Mrs. Beaver, ”if there's anyone who can appear before Aslan without their knees knocking, they're either braver than most or else just silly. ”

”Then he isn't safe?” said Lucy.

”Safe?” said Mr. Beaver. ”Don't you hear what Mrs. Beaver tells you? Who said anything about being safe? 'Course he isn't safe. But he's good. He's the King, I tell you.”

Jesus är inte heller ”safe”. Självklart är han inte ”safe”. Men han är god. Och han är kung. För att citera herr Bäver.