#71. Kippavandring

Är du i Malmö? Har du några timmar över mitt på dagen idag, lördag den 18 maj? Vill du protestera mot rasism och förtryck i allmänhet och den allt starkare antisemitismen i Malmö i synnerhet? Bra. I så fall syns vi. Då är det nämligen dags för ännu en kippavandring.

Kippavandringarna i Malmö har kommit att bli ett fenomen. Människor från alla grupper sluter vissa lördagar upp för att visa sin solidaritet med Malmös judiska befolkning, som under de senaste åren fått se sin tillvaro begränsas påtagligt på grund av våld och hot – våld och hot som riktas mot dem uteslutande för att de är judar.

Att antisemitismen frodas är tyvärr inget tomt påstående eller ens en överdrift. För judar i Malmö är det inte självklart att bära sin kippa, eller ens en davidsstjärna runt halsen. Att signalera sin religiösa tillhörighet kan vara mycket farligt – förutsatt att man är just jude.

En som vägrat dölja sin judiska identitet är rabbinen Shneur Kesselman. Sedan han flyttade till Malmö från Detroit för åtta år sedan, har hoten och trakasserierna blivit en del av hans vardag. Polisanmälningarna hopas. Ingen har fällts. Trakasserierna fortsätter – och ökar.

Från politisk håll har judarna fått litet eller inget erkännande. Stadens starke man under många år, Ilmar Reepalu, har ju lyckats göra sig (ö-)känd för sina uttalanden där han ständigt trivialiserat problemen och konsekvent vägrat fördöma antisemitismen.

Situationen har nu blivit så allvarlig att Malmö sakta tömts på sin judiska befolkning. Den judiska församlingen har krympt från 2000 medlemmar till 500 på tre decennier. Det är inget mindre än en skandal, och djupt skamligt. Föräldrar flyttar för att barnen ska kunna växa upp i trygghet. Äldre som flytt nazismens fasor för tryggheten i Malmö, tvingas nu konstatera att tryggheten bytts ut mot nya förföljelser.

I dagens DN skriver ingen mindre än Niklas Orrenius om situationen under rubriken ”Malmös judiska liv tynar bort”. Det är en dyster bild som målas upp. Staden som förr var en fristad för judar på flykt, tvingar nu deras familjer att fly till andra svenska städer, eller utomlands.

Orrenius ska ha all heder för att han vågar skriva det så få annars vågar nämna. En judisk lärare som intervjuas av Orrenius berättar hur hon hotats av elever, hur föräldrar förbjudit sina barn att undervisas av henne och hur hennes kollegor rått henne att inte berätta om sitt judiska ursprung.

Är detta verkligen Sverige? Händer sådant idag? Utan att det leder till kraftfulla åtgärder? Varför ”accepteras” antisemitismen? Är hatet mindre allvarligt eller, Gud förbjude, mer rättfärdigat, om det drabbar judar än andra religiösa grupper? I så fall är vi mycket illa ute.

Nu skulle man väl kunna hoppas att fenomenet med partiska kommunalpolitiker som hellre ser stadens judiska befolkning fly staden, än att ta sitt ansvar för att stadens invånare ska kunna känna sig trygga, skulle upphöra när Reepalu avgår. Men icke.

Staden, som blivit känd för en antisemitism som fått självaste Simon Wiesenthal Center att avråda judar från att besöka den, lever tyvärr upp till sitt rykte så här i Eurovisionstider. Malmö kulturnämnds ordförande (!), vänsterpartisten Daniel Sestrajcic, har exempelvis uppmanat till demonstration mot att Israel tillåts delta i tävlingen.

Det är anmärkningsvärt, men i malmösammanhang fullt logiskt. Eurovisionens slogan, We Are One, gäller tydligen inte israeler. Sestrajcic och hans meningsfränder tycker tydligen att alla utom judarna är ett. Det är lite som Aftonbladets kampanj Vi gillar olika. För visst gillar vi olika – men vi gillar bara dem som tycker som vi.

Sestrajcics agerande har, som sig bör, ifrågasatts från många olika håll, bland annat på opinionsplats i Sydsvenskan. Att en privatperson deltar i manifestationer eller uppmanar till ett eller annat är en sak – att en representant för Malmö stad gör detsamma är något helt annat. Det förstår de flesta. Dock inte Daniel Sestrajcic. Nu har han dessutom valt att polisanmäla Moderaterna i Malmö för förtal, eftersom M antytt att Sestrajcic har antisemitiska åsikter, läs om detta här.

Huruvida Daniel Sestrajcic är antisemit eller inte kan jag inte uttala mig om. Däremot anser jag att hans officiella utspel är olyckliga och öppnar upp för tolkningen att han hyser antisemitiska åsikter – och är det något Malmö inte behöver mer av, så är det antisemitism. Allra minst från personer som företräder Malmö stad.

För en tid sedan såg jag en intervju med en äldre judisk kvinna. På hennes arm fanns tatueringen från koncentrationslägret kvar, som en ständig påminnelse om människors förmåga till ondska. Under många år var tatueringen något som påminde om historien, men nu såg hon historien upprepa sig.

Kvinnan berättade hur hon kommit till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar, hur hon välkomnats i Malmö och hur hon byggt upp sitt liv, en familj och en framtid här. Nu hade det sista av hennes barn lämnat staden med sin familj. De vågade inte bo kvar längre. Snart skulle hon själv flytta. Vart visste hon inte, bara att hon inte vågade stanna kvar längre.

När jag såg intervjun så skämdes jag. Så ska det inte vara, och jag vet att i alla fall jag måste göra det jag kan för att belysa problemet och göra något åt det. Om det så bara är att vandra genom Malmö, tillsammans med andra som också fått nog. Budskapet är enkelt: Varje människa har rätt att leva i trygghet i vår stad. We Are One på riktigt, och inte bara i Eurovisionstider.

Känner du som jag så syns vi. Utanför synagogan. Klockan 1200. Då vandrar vi tillsammans för att visa vår solidaritet med våra judiska bröder och systrar. Att det ska behövas kippavandringar i dagens Sverige är i och för sig skam på torra land. Men nu behövs det. Och så länge som det behövs, så vandrar vi. Med eller utan kippa.