#72. Pingstpredikan med kippavandringsperspektiv

”Vem är du som tror att du är någon?”
”Vem är du som tror att du har något viktigt att säga?”

Har du någon gång mötts av en sådan kommentar, eller tanke..? Den där tanken som dyker upp, i samma ögonblick som du tänker samla mod för att ta ställning för det goda.

Och så börjar vi att tvivla. För vem är väl jag att säga något? Vem är jag som tror att jag är något, att jag har något att bidra med? Lika bra att vara tyst alltså.

Igår gick jag med i kippavandringen som gick genom Malmö. Vet du vad en kippavandring är? En kippa är den lilla runda huvudbonad som judiska män bär, och som har gett namnet åt de vandringar som startade för några år sedan för att visa solidaritet stadens judiska befolkning och vårt avståndstagande från rasism och antisemitism.

Vi gick hur som helst från synagogan till Stortorget. Vanligtvis går vandringen till Möllevångstorget men den här gången fick planerna ändras. En anti-israelisk demonstration hölls där, så ur ett säkerhetsperspektiv hade polisen beslutat om ändringen av vår färdväg.

Jag tror vi var upp emot 500 personer som tysta vandrade tillsammans. Det var vackert och värdigt. Ändå kan jag inte hjälpa att känna en ilska och uppgivenhet över att vandringen ens behövs. Hur kan det komma sig att det, här i Sverige, här i Malmö, finns medmänniskor som inte vågar bo kvar i vår stad på grund av att de hotas och misshandlas – bara för att de är judar? Jag menar, det finns ju facit. Det finns fortfarande människor i livet som kan berätta om koncentrationslägren. Så hur kan det vara möjligt?

Samtidigt så känner jag ett ansvar för situationen. Under samlingen på Stortorget citerade en av talarna 1700-talsfilosofen Edmund Burke. Det var han som myntade uttrycket: ”Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor inte gör någonting.”

Och visst är det väl så. De onda människorna är ju trots allt, tack och lov, väldigt få. De är egentligen inte problemet. Problemet är just att de goda rösterna är så förtvivlat tysta.

Jag tror att du är en god människa. Att Anden ger dig den där inre kompassen som outtröttligt visar på rätt och fel. Och jag tror att du och jag har en uppgift i våra liv att inte bara veta vad som är gott, utan också ta aktiv ställning för det goda. Att göra Guds vilja, om du så vill.

Men så möter vi de andra, de som vill få oss att tvivla på vår kapacitet och vår ”värdighet”. Tja, det kan ju lika gärna vara vårt eget bristande självförtroende som hindrar oss också.

Så börjar vi tvivla. Vi vill ju inte göra oss till åtlöje. Tänk om någon tycker vi är knäpp? Tänk om vi möter motstånd? Tänk om ingen stödjer oss? Och så tänker vi att det nog inte är så viktigt ändå. Någon annan får ta hand om allt. Det blir nog bra ändå, till slut.

Vet du vad jag tror är ett stort problem för det goda? Jo, att vi kristna ofta ser på Bibeln som uteslutande en historisk produkt. En samling sagor och historier som berättar om en svunnen tid, ett ”det var en gång”. Men när vi gör det, tror jag att vi missar hela poängen.

Visst berättar Bibeln om människors erfarenheter och gudsmöten, och de människor som nämns är döda sedan länge. På det sättet är det en historisk produkt. Men den är också något mycket mer.

För Jesus ville, och vill, vårt bästa. Han ville ge oss de bästa förutsättningarna att följa honom, även när han inte längre skulle vara hos oss. Dagens texter berättar hur Jesus inte vill lämna oss ensamma, utan att han ber Gud sända något i hans ställe, en hjälpare, en vägvisare, en ständigt närvarande länk mellan Gud och människa.

Så sänder Gud den helige Ande. Därför firar vi pingst. Inte bara för att fira något som hände för två tusen år sedan, utan för att Anden är här idag.

För vad var det egentligen vi läste nyss? Jo, vi läste hur Gud säger att han sänder sin Ande till alla sorters människor, unga och gamla, män och kvinnor, rika och fattiga, för att de ska berätta om vad som är rätt och fel, så att det goda kan segra.

Och vi läste hur Jesus säger att det kommer att finnas många som inte kan eller vill förstå oss, men att vi inte ska ge upp. Gud sänder sin Ande till oss, ständigt, för att ge oss kraft och mod.

Anden är ingen historisk produkt. Anden är idag. Vi kan profetera idag. Jag litar på att det stämmer.

Ändå frågar jag mig hur många goda människor Anden har försökt att tala till – och få att tala – men där Anden bara mötts av våra tysta tvivel på oss själva? Istället för att lyssna till Anden och ställa oss i det godas tjänst, i Guds tjänst, så har vi lyssnat till tvivlets röst, den som får oss att tveka och tystna. Vi må vara goda, men tysta. Och då får filosofen Burke rätt och ondskan segrar.

Sanningen är nog denna: Vi kan be oss hesa efter att det goda ska segra, efter att kyrkan ska leva, efter att Kristus ska bli känd – men om våra böner ska uppfyllas eller inte är till stor del upp till oss. Gud har gett oss Anden som verktyg, men det är upp till dig och mig att använda oss av den.

För så länge som du och jag inte låter Anden tala och leva, kommer tystnaden att råda och ondskan att segra. Men Gud finns här. Kristus finns här. Anden finns här. Du finns här – och det är en oslagbar kombination i det godas tjänst.

Kanske är det just så, att allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor inte gör någonting. Men du kan göra någonting. Med Andens hjälp.

Så nästa gång du får känslan av att någon frågar dig:
”Vem är du som tror att du är någon?”
”Vem är du som tror att du har något viktigt att säga?”

så svara frimodigt:

”Jag är en människa. Skapad av Gud, omsluten av Helig Ande. Jag vet vad som är gott – och därför ska ondskan aldrig triumfera.”