#74. Syndakatalogen kompletterad

Närhelst jag startar internet på min jobbdator, hamnar jag på Malmö samfällighets intranät som startsida. Där kan man få ta del av diverse intressant information. En stor del av denna information brukar röra den pågående omorganisationen, där Malmös nuvarande 16 församlingar ska slås samman till sex församlingar, med en enda kyrkoherde.

Nu senast informerade informationsavdelningen samfälligheten om att två malmöpräster, segloraskribenterna Helena Myrstener och Peter Englund, hälsat den kommande kyrkoherden Anders Ekhem välkommen.

Inget konstigt med det. Lite konstigt var däremot valet att göra detta genom ett öppet brev ämnat för den lokala pressen. Jättekonstigt är det dock inte, eftersom just dessa kollegor gjort det lite till sin grej att göra sådana ting publika som övriga anser bäst ämnade för personliga kontakter.

På intranätet kunde man sedan klicka sig fram både till kollegornas öppna brev till Anders Ekhem – och till Anders Ekhems svar på nämnda öppna brev. Brevet från mina två kollegor raddar upp en rad fenomen som de efterfrågar svar på. Tillåt mig återge en liten del av brevet:

”Främlingsfientlighet, islamofobi, antisemitism, homofobi och antifeminism breder ut sig, tyvärr också i Malmö. Hur tycker du att Malmökyrkan ska möta dessa mörka krafter, som inte bara är ett hot gentemot de som drabbas av hatbrott utan också ett grundläggande hot mot kristna värderingar? Idag arbetar av naturliga skäl ett antal församlingar aktivt med frågan om relationen till andra religioner och främlingsfientlighet. Vi anser att detta arbete måste breddas och omfatta hela kyrkan i Malmö för att så många som möjligt ska kunna bemöta fördomar och främlingsfientlighet närhelst detta dyker upp.

Svenska kyrkan i Malmö har en stor spännvidd, här finns alltifrån kvardröjande högkyrklighet med kvinnoprästmotstånd till 'mångfaldsförsamlingar' med låga trösklar och stor öppenhet.”

Det är en dyster bild som målas upp. Syndakatalogen är den traditionellt seglorianska: Här i Malmö breder, enligt brevskrivarna, ”mörka krafter” i form av främlingsfientlighet, islamofobi, antisemitism och homofobi ut sig.

Situationen inom kyrkan tycks vara illa även den. Låt mig först och främst ge Myrstener och Englund rätt på en punkt: De har helt rätt i att förtryck och rasism (i alla former) ska bekämpas. Alla människor har ett omistligt lika värde, och att älska sin nästa såsom sig själv är den mest koncentrerade definitionen av tillämpad kristendom. Att kränka en medmänniska på grund av dennes etnicitet, kön, sexuella identitet, ålder eller religiösa tillhörighet är inte förenligt med kristen tro. Så varför måla upp kyrkan som ett tillhåll för dessa mörka krafter?

Peter Englund tydliggör sin syn på Svenska kyrkan i följande passus ur ett annat alster publicerat på Dagens Seglora:

”I den kyrkliga dammens dy döljer sig allt ifrån kvardröjande kvinnoprästmotstånd, homofobi, islamofobi, antisemitism, förakt för demokratin, främlingsfientlighet.

Homofobin är en stark underström i flera inomkyrkliga traditioner, dess företrädare kan inte förlika sig med kyrkomötets beslut att jämställa den samkönade kärleken med den särkönade.

Islamofobin göms bakom en konstlad 'oro' att kyrkan på något vis (hur är dock oklart) är på väg att 'islamiseras', att religionsdialog är ett förtäckt sätt att vilja göra kyrkan synkretistisk.

Det kvardröjande kvinnoprästmotståndet , döljs bakom ord som 'tradition', 'kristen enhet', 'frimodig'.”

Artikeln, ur vilken ovanstående är hämtat, refuserades för övrigt av Kyrkans Tidning. Dagens Seglora förstår inte varför. Själv misstänker jag att det har att göra med att Peter Englund ägnar sig åt hejdlös smutskastning av alla som inte delar hans verklighetsuppfattning.

I brevet till Anders Ekhem ondgör sig de två malmöprästerna även över spännvidden i samfälligheten som, enligt dem, även omfattar ”kvardröjande högkyrklighet med kvinnoprästmotstånd” och de frågar sig vad den tillträdande kyrkoherden ska göra för att motverka detta.

Som motvikt till dessa hemskheter nämns vad brevskrivarna kallar ”mångfaldsförsamlingar med låga trösklar och stor öppenhet”. Jag antar att Helena Myrstener och Peter Englund anser sig själva företräda dessa.

Måhända hade brevskrivarna vunnit på att reflektera ett varv till över faran i den så kallade högkyrkligheten. Att någon har en annan åsikt än vad man själv har (och jag förmodar att både Myrstener och Englund betecknar sig som lågkyrkliga?) behöver varken innebära ett hot eller att den andre har fel. Man kan tycka olika, helt enkelt. Inget fel i det.

Att vi tycker olika och har olika sätt att manifestera vår tro genom gudstjänster, är väl ändå något positivt? När olika gudstjänster får firas, finns större möjlighet för var och en att hitta en gudstjänstfirande gemenskap där man trivs. Jag trodde, i min enfald, att det var det som var poängen. Att hitta ”hem”, snarare än att hitta ”rätt”.

Men det faller liksom på sin egen orimlighet att predika tolerans, samtidigt som man kallar dem som inte tycker som man själv gör för ”den kyrkliga dammens dy” (Peter Englund på Dagens Seglora) och manar tillträdande chef att agera mot de som tycker annorlunda än man själv gör. Å andra sidan så vet jag ju att renlärigheten står i centrum. Alltså gillar vi olika, så länge som alla andra gillar som vi.

Dikotomin är symptomatisk och definitionsramarna de gamla vanliga. Världen delas upp i gott och ont, vitt och svart, rätt och fel, vi och dem genom att kategorisera allt och alla som rasister eller antirasister, högerextremism eller demokrati, murbyggande eller tolerans, högkyrklighet och lågkyrklighet – och nu även antifeminism och feminism.

Syndakatalogen är nämligen kompletterad med synden antifeminism och tydligen är denna antifeminism inte bara en ”mörk kraft”, utan även ett hot mot grundläggande kristna värderingar.

För hur definieras egentligen antifeminism i det här sammanhanget? Inte kan de väl mena att Svenska kyrkan i Malmö är antifeministisk (tre av sex tillträdande arbetsledande komministrar i den blivande jätteförsamlingen är kvinnor)? Är det Malmö som är antifeministiskt? Eller människorna i Malmö? I så fall vilka människor? De svenskkyrkliga? Eller andra grupper?

Det riktigt intressanta är däremot vad som får brevskrivarna (och de är i gott sällskap) att anta att de har tolkningsföreträdet? Vad är det som får Myrstener och Englund att inte bara förutsätta att de har förmåga att definiera det ”goda” respektive det ”onda”, utan också att placera sig själva och sina egna uppfattningar och åsikter i det godas ringhörna och kalla ?

Jo, Myrstener och Englund tillhör nämligen De Självutnämnda Goda – de som alltid har rätt, de som tar på sig att definiera vad som är ”grundläggande kristna värderingar” och vad som inte är det . Därmed har de också mandat att brännmärka och straffa de som inte passar in i den godkända mallen. För den som vill ha exempel på hur De Självutnämnda Goda resonerar, rekommenderas läsning av mitt blogginlägg #47, eller för den del de av Myrstener och Englund senast publicerade alstren på Dagens Seglora.

”Hur tänker du om denna utmaning?” frågar Myrstener och Englund den tillträdande kyrkoherden.

Ja, hur tänker Anders Ekhem?

Det enklaste hade väl varit att fråga honom rätt upp och ner. Det torde ju inte fattas tillfällen, menar jag. Myrstener och Englund är skribenter för Seglora smedja/Dagens Seglora. Anders Ekhems fru är skribent för Seglora smedja/Dagens Seglora. Anders Ekhem själv sitter i Seglora smedjas ledning och har, som kyrkoherde i Farsta församling, stött smedjan ekonomiskt.

Det borde väl finnas gott om tillfällen att ställa alla de frågor som brevskrivarna har – och få svar på dem?

Men det förutsätter ju att det är svaren som är det primära. Om det primära istället är att, i segloriansk anda, måla upp bilden av hur de onda krafterna härjar inom Svenska kyrkan och hur dessa onda krafter endast kan bekämpas genom ett massivt stöd till de goda krafterna (som av en händelse representerade av De Självutnämnda Goda i Seglora smedja/Dagens Seglora) hamnar ju allt i ett annat ljus.

Då blir det logiskt att negligera det intensiva och helhjärtade arbete mot alla former av intolerans, förtryck och främlingsfientlighet som bedrivs även inom de gudstjänstgemenskaper och församlingar vars åsikter skiljer sig från Segloras. Då blir det logiskt att kommunikationen inte sker öga mot öga, utan via media.

Efter årsskiftet kommer församlingen som Myrstener (De Goda) nu tjänstgör i, att slås samman med den församling som enligt det öppna brevet definieras av ”kvardröjande högkyrklighet med kvinnoprästmotstånd” (De Onda) och den församling där jag själv (De Onda) tjänstgör.

Jag ser inget problem i det. Förutsatt att vi alla möts i bekännelsen av Treenig Gud så kan våra olikheter berika det kommande samarbetet.

Har vi däremot som mål att skapa en organisation som klassificerar kollegor och gudstjänstfirande gemenskaper efter De Som Tycker Som Jag (De Goda) respektive De Som Inte Tycker Exakt Som Jag (De Onda), så finns all anledning till oro.