”Opp och ner, ner och opp. Grisen gal
i granens topp!” Så sjöng min favorit Emil i Lönneberga och jag
sjöng med. Då, i skiftet mellan 70- och 80-tal, identifierade jag
mig kraftfullt med Emil och lät det stanna vid det. Föga anade jag
att textraden var en profetisk utsaga om Svenska kyrkans kommande
tillstånd.
Ty opp-och-ner är det nu en gång för
alla, detta går att konstatera. Vill man se det bevisat allra
tydligast, så kan den intresserade skåda in i de nya organisationer
som nu befinner sig i fosterstadiet för att skåda ljuset vid
årsskiftet eller däromkring.
Jag bor och jobbar, än så länge, i
Malmö. En underbar stad på många sätt. En skrämmande stad på
andra sätt. Dock är situationen för Svenska kyrkan en smula
speciell. Eller så är det bara så att vi i Malmö befinner oss i
framkant. Lite före vår tid.
Medlemsantalet sjunker. Inkomsterna
minskar. Behoven ökar. Det är en ekvation som inte går ihop på
långa vägar – och när ansvariga insåg detta, insåg man också
att något behövde göras. Väl så. Frågan var bara vad.
Lösningen man kom fram till var att
omorganisera den nuvarande samfälligheten och om denna gigantiska
förändring har Kyrkans Tidning skrivit, nu senast i torsdags.
Förändringen i sig är inte originell för Malmö. Liknande
organisationsförändringar görs på olika platser i landet.
För Malmös del gäller följande: De
nuvarande 16 församlingarna (med var sin kyrkoherde) slås samman
till sex församlingar under en (1) kyrkoherde. Varje församling ska
i sin tur ledas av en arbetsledande komminister.
Dessa personer har under hela
processens gång kallats för ”församlingsherdar” eller
”biträdande kyrkoherdar”, men som Kyrkans Tidning så vist
påpekat, existerar inget sådant under solen. I alla fall inte
enligt kyrkoordningen. Så då är det väl arbetsledande
komministrar de är, fastän det låter lite fantasilöst.
Processen har varit lång och mötena
många, så även för oss i den vanliga personalkadern. På vägen
hem från gudstjänsten i söndags funderade jag och en kollega över
hur mycket dessa möten kostat samfälligheten. Det blir trots allt
rättmånga lönetimmar, med tanke på hur många anställda vi
trots allt är.
Så här i retrospektiv har det visat
sig att den information vi fått inte nödvändigtvis har varit helt
korrekt. Det är tråkigt, men sån’t händer tydligen när stora
förändringar sker. Jag antar att det handlar om prioriteringar.
Facit så här långt är att vi nu vet
att den av kyrkonämnden tillsatte och utomsocknes rekryterade
kyrkoherden tillträder på heltid från och med årsskiftet. Vad
gäller tillsättandet av arbetsledande komministrar, fick
kyrkoherden mandat att utse dessa. De nuvarande ordinarie
kyrkoherdarna erbjöds att söka tjänsterna om de var intresserade.
När samfällighetens anställda
meddelades resultatet, visade det sig att av de sex personer som
utsetts, hade en inte ens sökt tjänsten i fråga och en var
tidigare förklarad obehörig. Högt meriterade och därtill behöriga
sökanden hade förbisetts. Ett antal ögonbryn har höjts, för att
uttrycka mig diplomatiskt.
Processen i sig är kanske förståelig.
Kyrkoherden har utsett dem han vill delegera till och känner
förtroende för och det bådar gott på sitt sätt.
På ett annat sätt är det lite
opp-och-ner, särskilt i ett större perspektiv.
Millennieskiftet innebar (förutom
champagne, fyrverkerier och en allmän rädsla för världens
undergång) att Svenska kyrkan tog ett steg bort från den episkopala
kyrkan. Biskoparnas makt inskränktes till att vara precis så stor
som de enskilda församlingarna tillmäter biskopen i fråga. Inte
ett uns mer. Jag har själv varit med om att bevittna hur biskop
emerita Carolines personliga ombud kördes på porten av en
vikarierande kyrkoherde. Det var intressant att skåda, ty något
sådant hade troligtvis inte hänt sedan reformationen.
Biskoparnas makt har minskat och
församlingarnas makt har ökat. Ända tills nu.
Varje församling har haft sitt
kyrkoråd av lokala kyrkotillhöriga och mandat att anställa sin
egen personal, inklusive kyrkoherde.
Det vi ser realiseras i de nya
storförsamlingarna, bland annat i Malmö, är något helt annat. En
kyrkoherde tillsätts av kyrkonämnden. Denne kyrkoherde utser de
arbetsledande komministrar han vill ha och placerar dem i den
församling där han vill ha respektive. De nuvarande 16
församlingarnas kyrkoråd avskaffas och ersätts av den nuvarande
kyrkonämnden. I slutänden står vi med 16 före detta församlingar,
där vissa i den nya organisationen saknar både representanter i
jättekyrkorådet och inflytande över vem som ska leda församlingens
arbete.
Det blir opp-och-ner. Biskopens makt är
fortsatt svag, samtidigt som församlingens möjligheter att bestämma
över gudstjänstfirande, anställningar och verksamhet begränsas
kraftigt. Församlingen fråntas möjligheten att välja en
arbetsledare som ska representera församlingens intressen uppåt i
organisationen – istället väljer organisationens topp den
arbetsledare som ska genomdriva kyrkoherdens vilja i församlingen.
Ser du problematiken? Inom kort är
inte bara biskopen, utan också de enskilda församlingarna, utan
makt. Makten (inklusive den teologiska) centreras istället hos de
nya superherdarna. Den medlemsstyrda och församlingsbaserade kyrkan
som firar gudstjänst och driver verksamhet utifrån de egna
önskemålen ersätts av en toppstyrd organisation som förmedlar
direktiv från toppen ner till församlingarna. Församlingen
reduceras till att bli en producent av vad som nu anbefalls.
Det är en viss skillnad, som jag ser
det. Flödet ändrar riktning. Frågan är om det är så vi ville ha
det.
Inför tillsättningen av
kyrkoherdetjänsten hörde jag berättas att det eftersträvades en
större likriktning inom Malmös församlingar. Om detta har jag
skrivit i #14. Jag vågar inte svära på att det är sant eftersom
jag själv inte var närvarande vid det mötet. Men om det var
så, så betyder det att mångfalden av gudstjänstfirande
gemenskaper tydligen sågs som ett problem i just detta avseende. Och
är det bättre rättning i leden som eftersträvas, så är ju denna
organisationsmodell ett utomordentligt bra steg i rätt riktning.
Effekterna börjar redan synas trots
att det är ett halvår kvar tills att organisationen sjösätts på
riktigt. Nuvarande kyrkoherdar slutar. Komministrar ansöker om
omplacering eller söker tjänster utanför Malmö. Engagerade och
kompetenta kyrkorådsmedlemmar ger upp eftersom de inte känner sig
behövda. Enskilda församlingsbor oroar sig för förändringar i
personalsammansättningen och i gudstjänstfirandet. Vi andra
inväntar vidare order.
Grisen gal inte i granens topp. Ännu.
Men lite opp-och-ner är det allt.
Det är inte utan att jag kommer att tänka på Gustav Vasa. Koncentrerad makt och andra ska rätta och packa sig efter det.
SvaraRaderaJa, vill man Svenska kyrkan illa är det nog just så här man ska göra.