söndag 30 juni 2013

#87. Bortstädad

Så har jag städat bort mig själv från kontoret. Nåja, det är väl inte helt korrekt. Vissa små tecken finns fortfarande kvar som tyder på att jag planerar att dyka upp i Tygelsjö gamla prästgård igen. Stalltipset är den 1 februari. Då kommer jag garanterat att ha fått nog av ”ledighet” och klättra på väggarna här hemma i längtan efter intellektuell stimulans.

Nu ska jag ha några veckors semester, sedan inträder den märkliga period i livet som av någon outgrundlig anledning kommit att kallas föräldraledighet. Exakt vem som kom på det begreppet vet jag inte, men helt klart är att det var någon som inte själv hade barn. Orden ”förälder” och ”ledighet” är nämligen inkompatibla. Men ändå.

Oavsett så anländer ett stycke son när han finner lämpligt. Något namn är inte bestämt ännu, men med tanke på hans föräldrars ålder och de statistiska förutsättningarna för hans tillblivelse så borde namnet Isak vara ett gott alternativ.

Exakt den 1 augusti kommer däremot min vikarie, och vi vet att hon heter Anna. Jag har bara hört gott om henne så församlingen är nog i trygga händer. Dessutom har jag inga villfarelser om att jag är oersättlig. Det ska jag inte vara. Det ska ingen präst eller församlingsanställd vara. Vi ska vara utbytbara. Har vi byggt upp verksamheten så att den kollapsar om vi själva försvinner, så har vi gjort fundamentalt fel.

Människor ska kunna komma och gå, med Kristus i centrum ska verksamheten ändå kunna bestå. Ungefär så.

Alltså lämnar jag över komministerskapet i dryga halvåret. Men helt kommer jag inte att radera ut mig själv från församlingens yta. Med tanke på omorganisationen och förändringarna har jag signalerat att jag nog vill ha ett och annat finger kvar i syltburken, även om det strider mot det som är tillbörligt och rätt. Det ska ju teambuildas och planeras och grejas. I det vill jag vara delaktig.

Det ska onekligen bli intressant att se vart det hela landar. De nästan millenniegamla Tygelsjö och Västra Klagstorps församlingar kommer ju inte att finnas kvar efter årsskiftet. Allt blir nytt och ändå förblir det förmodligen på många sätt som det alltid har varit. Gudstjänster kommer att firas, barn att döpas, ungdomar att konfirmeras, par att vigas och döda att begravas. Tillkommer körverksamhet, stickcafé, föreläsningar, vandringar och allt möjligt och omöjligt annat som främjar Guds rike på jorden. Så vill vi ju i alla fall gärna se det.

I det perspektivet är det en mycket liten bagatell att jag nu kommer tillbringa mina dagar på annan plats än i det minimala komministerkontoret innanför expeditionen. Huset lär nog finnas kvar i februari, utsikten mot den gigantiska blodboken i prästagårdsträdgården likaså.

Men allt har sin tid. Att blicka ut över blodboken och fundera över söndagens predikan har sin tid. Att blogga har sin tid (även om det sker sporadiskt). Att byta blöjor har sin tid. Men allt, precis allt, smälter samman i gåvan vi kallar livet.

måndag 24 juni 2013

#86. Hjälpa eller stjälpa?

”Varför ska vi samarbeta med er när ni bara hjälper dem som spränger er..?”

Frågan ställdes alldeles för ofta och tyvärr var den berättigad. Den kom alltid från byäldstar i de byar där man faktiskt var positivt inställda till den afghanska regeringen och ISAF. De fick allt som oftast uppleva hur de i bästa fall fick ett ”tack för hjälpen” för att de samarbetade med oss. Däremot fick de också uppleva hur vi satsade majoriteten av biståndsresurserna i de byar där man var mest fientliga mot oss.

Taktiken var tydlig: Målet var att förbättra inställningen till regeringen och ISAF genom att förbättra levnadsförhållandena. Om befolkningen kunde fås att tycka om oss, skulle de kanske avstå från att skjuta på oss och spränga oss i luften.

Vid första anblicken en logisk och fullt begriplig taktik.

Men. I praktiken innebar det att ju mer man ställde till det för ISAF/polisen/militären, desto mer presenter fick man. Vägar, broar, skolor, toaletter, symaskiner, mattor till moskéer, bevattningskanaler... You name it. Allt var dessutom minst dubbelt så dyrt som i Sverige och miljonerna från både militära fonder och internationella organisationer flödade.

Nu behöver man visserligen inte bege sig till norra Afghanistan för att se samma mekanism i arbete. Det räcker med att se sig om i Sverige för att se hur det kan fungera. De ungdomar som bränner soprum, bilar och skolor belönas med iPads, fritidssatsningar och medkännande publicitet. De ungdomar som inte gör det får vackert bekosta sina iPads själva och klara sig utan fritidsgårdar.

Efter ett tag infinner sig ofta frågan om man hjälper eller stjälper. När annars skötsamma människor lär sig att det lönar sig att ställa till med bekymmer, uppstår nya problem.

Trots allt är det mycket som inte går att köpa för pengar och att försöka lösa komplicerade konflikter genom att ösa pengar över dem som är missnöjda, är lite som att mata fågelungar. Så länge som man håller munnen full på fågelungen, så skriker den inte. Men ska den vara nöjd, måste munnen hållas full – och det är ett krävande jobb.

Frågan är hur mycket som krävs för att hålla palestiniernas ledare Mahmoud Abbas nöjd. Biståndsminister Gunilla Carlsson har funderat på det ett tag. Jag har börjat fundera mer än tidigare sedan jag läste Roland Utbults debattartikel i Dagen.

Sveriges bistånd till Palestina uppgår till 700 miljoner kronor per år, en spottstyver med tanke på att palestinierna varje år tar emot 500 miljoner euro från EU. Tillkommer bistånd från USA. Palestina är världens främsta mottagare av biståndsmedel per capita.

Mahmoud Abbas lyfter en månadslön på ofattbara en miljon dollar. Jämför gärna med Obamas, i detta sammanhang blygsamma, fyrahundratusen. Men det är inte bara högdjuren som avlönas med biståndsmedel. Även fängslade palestinska terrorister avlönas – de första tre månaderna i fängsligt förvar är ”lönen” 2 500 kronor för att sedan stiga till maxbeloppet 21 600 kronor, enligt en lönetabell publicerad i den palestinska tidningen Al-Hayat Al-Jadida. Totalkostnad per månad: 31 miljoner kronor.

Jämfört med vad en palestinsk bonde kan förväntas tjäna är summorna astronomiska. Brott lönar sig. Om man får en iPod genom att bränna bilar i Husby eller en bättre väg genom att spränga ett svenskt fordon i Afghanistan, så får en palestinsk familj sin livstidsförsörjning garanterad genom att en familjemedlem spränger israeliska skolbarn.

Troligen används även svenska skattekronor till att avlöna dessa dömda mördare. Anna Brodin, Palestinahandläggare på UD, vill dock inte kalla det för lön. Däremot får de dömda terroristerna ”någon form av bidrag”, säger hon till Aftonbladet.

Aftonbladet? Jo. Du läste rätt. Nu börjar situationen tydligen bli så pass problematisk att till och med Aftonbladets Richard Aschberg rapporterar om det. Artikeln kan du läsa här

Frågan är nu bara när även Svenska kyrkan ska börja se nyktert på den palestinska frågan. Jag betvivlar inte för ett ögonblick att många palestinier har det oerhört svårt. Den vanlige palestiniern har samma rätt till fysisk och ekonomisk trygghet som alla andra – inklusive israeler. Men konflikten mellan Israel och Palestina är inte enkel. Däremot är den svenska hållningen i allmänhet (och Svenska kyrkans hållning i synnerhet) partisk och pro-palestinsk.

Men vad är det vi stöttar?

I ljuset av den information som nu kommer fram, finns det all anledning att pröva vår inställning till Palestinas behov av bistånd och att vara än mer noggranna när vi väljer vilka projekt som vi vill stödja.

Även om det smärtar, kanske det är så att den palestinska ledningen har ett intresse av att utvecklingen inte ska gå framåt. Genom att bibehålla den nuvarande situationen säkerställer man ett stadigt och kraftigt inflöde av biståndsmiljarder – och Mahmoud Abbas kan fortsätta att kvittera ut sin dollarmiljonlön varje månad. Fortsätter han ett tag till, hinner han kanske överträffa Yassir Arafat, som sparade ihop en förmögenhet på 300 miljoner dollar innan han dog.

Ekonomisk egenvinning är ett starkt incitament. För dig och för mig, för ungdomarna i Husby, för byborna väster om Mazar-e Sharif, för de terroristdömda palestinierna och för Mahmoud Abbas.

Men ekonomiska medel funkar i båda riktningarna. Det kan vara motiverande att ge, men också att hålla tillbaka. Hittills har biståndet inte åstadkommit en ökad förhandlingsvilja hos de palestinska ledarna. Kanske är det dags att prova något annat?

fredag 21 juni 2013

#85. Midsommartankar efter psalm 753

”Nu är det härligt att leva!”

Refrängen sjöng vi tillsammans, kören och församlingen, i Tygelsjö kyrka idag. Vi tog i så där ordentligt som man bara gör när texten faktiskt har bäring. När tonerna klingat ut var det min tur att dela med mig av några midsommartankar. Så här blev det:

En vän till mig frågade varför vi inte gjort midsommar till nationaldag. Då skulle det i alla fall bli ordentligt firat, menade han. Och kanske har han rätt. För det är ju nu, i midsommartid, som vi firar, umgås och är stolta över vårt land och vår natur. När allt är precis så vackert och perfekt som Gud skapat det. När det är (eller i alla fall borde vara) härligt att leva.

Det finns faktiskt inga särskilda texter till midsommarafton. Men imorgon, på midsommardagen, kommer ett Jesusord att läsas i våra kyrkor, nämligen detta ur Matteusevangeliet:

”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er, inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.”

Mitt i vår vardag och mitt bland alla måsten är Jesus härligt sorgfri. Budskapet är lika enkelt som tidlöst: Gör dig inga bekymmer! Ta tillfället i akt att njuta av allt som faktiskt ges till dig. Fokusera inte bara på alla måsten och krav. Släpp kontrollen för ett ögonblick och våga lita på att Gud älskar dig tillräckligt. Se till att vara en person, och inte bara en funktion. Ta vara på stunderna när det är härligt att leva. Som i midsommartid.

För härligt är det med grönskan.
Härligt är det att bli väckt av fågelsång
och ljuset som orkar nästan hela dygnet.
Härligt är det med gemenskap,
med den öppna famnen som välkomnar –
även den som annars skulle stå utanför.
Härligt är det med händer till bredden fyllda av blommor,
blommor som fästs på en lövad stång.
Härligt är det med sången,
med framtidstron,
med hoppet.
Härligt är det med släkternas gång,
med fötterna i traditionen och blicken i framtiden.
Härligt är det med blomsterkransar i barnstorlekar,
och sill och dilldoftande nypotatis – och kanske en liten nubbe? – till de stora.
Härligt är det att somna med sju (eller var det nio?) sorters blommor under kudden
och en bön av tacksamhet på läpparna.

Idag önskar jag dig en stund av härlighet. Jag önskar dig en stund av lättnad, av skönhet och av gemenskap. Jag önskar dig en känsla av Guds kärleksfulla närvaro. För Skaparen finns i sin skapelse. I vind och sol och vatten. I grönskans djup och fågelsångens skirhet. Av kärlek till dig finns Skapelsens gåvor.

För att din själ ska kunna pusta ut, slappna av och utbrista: Nu är det härligt att leva!


Psalm 753:

Nu är det härligt att leva!
Nu är det tid för musik.
Nu vill vi sjunga och spela
sommarens solmelodi!

Barfota går vi i gräset,
lyssnar till fåglarnas sång.
Löven som spelar i träden
gladde nog Adam en gång.
Nu är det härligt att leva!
Nu är det tid för musik.
Nu vill vi sjunga och spela
sommarens solmelodi!

Bäcken som porlar i skogen,
regnet som slår mot vårt tak;
det är musik som kan få en
sorgsen människa glad.
Nu är det härligt att leva!
Nu är det tid för musik.
Nu vill vi sjunga och spela
sommarens solmelodi!

Gud gav oss livet som gåva,
skapade växter och djur.
Herren vår Gud vill vi lova för
sommarens dofter och ljud.
Nu är det härligt att leva!
Nu är det tid för musik.
Nu vill vi sjunga och spela
sommarens solmelodi!

torsdag 20 juni 2013

#84. Konfirmander, luddighet och amerikanska studier

Det finns tillfällen när man inte kan blogga. Att befinna sig på konfirmandläger i Höör med krånglande Wi-Fi, har visat sig vara ett sådant tillfälle. Konsekvensen är att det varit stilla som i graven på bloggen under en vecka. Tillbaka i civilisationen börjar jag med att lägga in ett inlägg jag skrev tidigare i veckan. Håll till godo:

Doften av träd och sommar ligger söt över Åkersbergs stiftsgård. Vinden rasslar i träden, fåglarna sjunger i dueller med varandra. Med jämna mellanrum rasslar ett Pågatåg förbi i fjärran.

Det är konfirmandläger igen. Tretton konfirmander och två kollegor befinner sig just nu ute på en fem kilometer lång Frälsarkransvandring runt Höör. Själv sitter jag vid ett grönt cafébord och skriver. Det tar jag mig frihet till nu, efter att just ha blivit färdig med ett förslag till manus för konfirmandernas kommande redovisning.

I alla fall en sak är bra med det nya handboksförslaget – under konfirmationsgudstjänstens ordning är begreppet ”redovisning” utbytt mot ordet ”predikan”. Det är ju ändå det som redovisningen bör vara. En predikan. Om än lite annorlunda. Och när vi förklarar det för konfirmanderna så blir det lättare att förstå att vi fiskar efter något mer än en kul show.

Konfirmander får mig alltid att fundera. Olika konfirmander och grupper får i och för sig tankarna att vandra åt olika håll, men de får mig alltid att fundera. Idag funderar jag på kopplingen mellan församlingarnas konfirmandundervisning och artikeln publicerad av Svenska Evangeliska Alliansen (även publicerad i Dagen), som lanserar en ganska spännande tanke: Otydlig och ytlig kristendom skapar ateister.

Artikeln handlar i sin tur om en studie utförd av den amerikanska stiftelsen Fixed Point Foundation, som frågat medlemmar i landets ateistiska studentorganisationer hur de valt sin livsåskådning. Studiens slutsats var att många tycktes ha blivit ateister som en direkt reaktion på kristen tro. Eller snarare, som en reaktion på otydlig och ytlig kristen tro.

För oss som arbetar med konfirmander går det att dra det ett steg till: Otydlig och ytlig kristen tro kommunicerad genom konfirmandundervisningen kan, logiskt sett, skapa ateister.

Det ger det hela ett nytt allvar. Det vi gör är inte bara något som ska vara en kul tid för konfirmander, något som ska få dem att (efter en statistiskt fastställd tids frånvaro från alla kyrkliga evenemang) komma tillbaka för att viga sig, döpa sina barn och skjutsa dem till barnkören. Vissa tycks till och med främst betrakta konfirmandundervisningen som ett medel att få fler att stanna kvar som (betalande) medlemmar, men det tycker jag känns cyniskt. Att människor kommer till tro är väl ändå långt viktigare än att komma åt deras pengar?

Tillbaka till den amerikanska studien. Den visar alltså att många blir ateister som en direkt följd av möten med kristen tro. Det är knappast smickrande och jag anar att resultatet mycket väl skulle kunna bli detsamma i Sverige.

Just kyrkans förkärlek för att låta frågan om kristen tro stanna vid det mänskligt existentiella lyfts i studien fram som ett uttalat skäl till att många studenter valt att bli ateister:

Många av studenterna var uppväxta i kyrkor där det talades mycket om att engagera sig i samhället och att vara en god människa. Men kopplingen mellan den enskildes liv, Jesus och evangeliets betydelse var mist sagt otydlig, enligt artikeln. Studenterna nämnde även att de fått ytliga svar på seriösa frågor om evolution och skapelse, sexualitet, Bibelns trovärdighet, samt Jesus som den enda vägen.”

Hoppsan.

Under min utbildningstid lyftes konfirmandundervisningen fram som en tid att ”vandra med” konfirmanden. Det viktiga var att dela deras liv och visa på att vi i kyrkan inte är så konstiga kufar som de tror (men ibland visar vi ju oss vara just det). Undervisningen har haft fokus på tonårsexistensiella frågor och jag-stärkande.

Det har väl sina poänger, men risken är att det stannar därvid. Risken är överhängande att kyrkan (också) sållar sig till alla de vuxna och instanser som ägnar sin tid åt att  curla och vara allmänt klämkäcka – för att på så sätt bli omtyckta av ungdomarna.

Det där med Jesus undervisar ju kyrkan om, men i många fall mer som en schysst förebild. Sedan finns det ju andra saker som så att säga ligger i tiden. Det senaste tycks vara att Svenska kyrkan ska satsa sina pengar på interreligiösa ungdomsläger, vilket föreslås av Stockholms domprost Hans Ulvebrand och prästen Maria Kjellsdotter Rydinger. Religionssynkretism var ordet.

Att trosbekännelsens andra artikel tycks betraktas mer som en försvårande omständighet än vägen till frälsning, blir allt tydligare. Gudssonen Kristus har blivit jobbig, till skillnad från människosonen Jesus. Det är begripligt endast om det interreligiösa arbetet ses som viktigare än det ekumeniska. I de fallen är det naturligtvis enklare att begränsa sig till att prata om Gud och andlighet (dock inte Anden).

Åter till detta med otydlighet och ytlighet. Gud framställs märkligt ofta som någon som man plockar fram när man behöver bli bekräftad och sedan stoppar undan igen när man fått det man ville ha (lite som nya kyrkohandboksförslagets teologi). Eller som en kollega uttryckte det till en konfirmand som just förklarat att han inte ville ha med Gud att göra: ”Du kan kanske tacka nej till Gud, men Gud kommer alltid att vara med dig ändå, vare sig du vill eller inte!”

Jag vet inte om det var ett helt lyckat svar. Konfirmanden blev hur som helst förbannad och valde att inte konfirmeras. Att döma av den amerikanska studien, är han i gott sällskap.

Artikeln på SEA visar hur som helst på något viktigt: Att inte ta det kristendomen och Bibeln förkunnar på blodigt allvar under våra möten med konfirmanderna, gör att vi biter oss själva i svansen. Vi har inget att vinna på att relativisera och trivialisera den kristna tron. Varför skulle vi göra den mindre underbar, mindre revolutionerande och mindre livsomstörtande än den är? Vad tror vi att vi vinner på det?

Svaret är enkelt: Ingenting. Däremot tycks vi kunna förlora en hel del genom den inställningen.

Konfirmandens världsbild är ofta svart-vit med lite förståelse för nyanser. Det klassiska svaret från Svenska kyrkans håll, oavsett vilken fråga som ställts, har länge varit ”vad tror du själv?”. Jag har länge hävdat att det ofta är det sämsta svaret man kan ge. Nu verkar det som om jag kan ha haft en poäng.

Låt mig först av allt betona en sak: Ingen av oss har alla svar. För egen del är jag övertygad om att uppståndelsens dag kommer bli mycket intressant, på så sätt att jag nog kommer att få inse att våra mänskliga tankar och teorier varit rätt långt ifrån den gudomliga Sanningen.

Ändå. Att möta en representant för kristen tro som inte har några åsikter och inte kan förklara den kristna trons åsikter och förtjänster utan bara bollar tillbaka med ett ”vad tror du själv?” väcker ingen respekt. Det ger inte ens möjlighet till att formulera vad man själv tror. För allt vi tror, tror vi ju i förhållande till något. Om den jag möter inte har någon åsikt, vad ska då min åsikt förhålla sig till? Om inte den jag talar med står för något, hur ska jag då kunna hålla med eller ta avstånd ifrån?

Så hamnar man exakt där SAEs artikel gör. Otydlighet och ytlighet skapar snarare förakt än trovärdighet. Att någon väljer att bli ateist istället för kristen efter möten med relativistiska och synkretistiska representanter för kristna församlingar kan väl inte göra någon förvånad. Frågan är ju varför ska någon ska förändra sitt liv på grund av något som ingen, inte ens församlingens anställda, tycks anse viktigt och avgörande?

Förmodligen var intentionen god hos den kvinnliga präst som mötte sina konfirmander i kyrkan genom att förklara att hon inte trodde att Jesus var Guds son, men jag undrar vilket resultatet blev? Jag tror inte att hon fick någon att närma sig evangelium, i alla fall.

Det har länge varit min utgångspunkt att om man inte tror på det man ska förkunna, bör man packa och gå hem. Präster i Svenska kyrkan uppbär lön för att förkunna evangelium – och det är en lyx som omfattar väldigt få av världens kristna. Det är en enorm förmån och ett lika enormt ansvar. Tar vi inte det ansvaret, så är det fullt berättigat att fråga varför vi avstår.

Att fega med vad vi står för resulterar aldrig i respekt. Snarare i förakt. Eller som Penn Jillette (som för utom att vara ena halvan av komiker- och illusionistduon Penn&Teller, dessutom är uttalad ateist) uttryckte det:

Jag respekterar inte människor som inte missionerar. Hur mycket kan du egentligen hata någon om du tror att evigt liv är möjligt och inte berättar det?”

Ja, säg det.

Snart är konfirmanderna tillbaka från sin vandring i solskenet. Fåglarna kvittrar fortfarande. Ikväll är det trosbekännelsevandring – där samtliga tre artiklar är lika sanna. När trosbekännelsens sista rad har klingat ut, ska vi fira med chokladmousse och vispgrädde.

Inte för att vi ”kanske” tror – utan för att vi tror och bekänner. Med alla våra brister, alla våra tvivel och med en uttalad insikt om att vi inte begriper allt. Men vi tror, och det tänker vi berätta för våra konfirmander så tydligt vi bara förmår.

tisdag 11 juni 2013

#83. Den (ovälsignade) blomstertid nu kommer

Två gånger per år tycks hela Sverige engagerat i kyrkans vara eller icke vara. Allt triggas av fenomenet skolavslutning. Imorgon är det dags igen.

Denna gång får jag dock ynnesten att besöka min sons skolavslutning istället för att hålla i avslutningen i Tygelsjö kyrka. Det kommer min kyrkoherde att göra. Det är liksom naturligt, eftersom det är den sista chansen han har att möta skolans elever och lärare.

Min kyrkoherde har nämligen sagt upp sig och efter semestern blir han kyrkoherde i Höllviken istället. Han var en av dem som inte fick någon tjänst som arbetsledande komminister i den nya organisationen. Nu går han vidare. Jag förstår honom till hundra procent, men samtidigt sörjer jag att församlingen förlorar honom.

Imorgon får det bli hans dag, och över en kopp kaffe i den soliga prästgårdsparken idag fick jag höra hans planer. De verkar lovande.

Ändå är jag lite splittrad vad gäller skolavslutningarna i kyrkan, i alla fall som det ser ut nu. Med rektorer som blir allt räddare för att bli anmälda hålls nu varannan avslutning på annan plats än i kyrkan. Det är tråkigt. Majoriteten barn och föräldrar vill tydligen behålla traditionen med avslutningar i kyrkorna. Visst går det fortfarande att vara i kyrkan, men då måste stunden där inne vara garanterat kristendomsfri. Inte alla präster går med på det och inte alla rektorer vågar ta chansen att något religiöst slinker igenom.

En översyn av skolverkets riktlinjer är tydligen på gång. Men vad jag har förstått, så är det egentligen inte riktlinjerna i sig det är så stort fel på, utan tolkningen av dem.

Tjänstemannen som står bakom tolkningen i fråga, tycks nämligen lida av en välutvecklad religionsfobi. All form av kristen tro tycks vara behäftad med någon form av fara för barnen som utsätts för den. Exakt hur har inte specificerats.

Mig veterligt har inget barn någonsin självantänt under välsignelsen. Inte heller har jag hört talat om att någon behövt terapi efter att ha lyssnat till en bön. Exakt vad det är som gör psalmen Den blomstertid nu kommer ofarlig vet jag inte, men något är det tydligen som särskiljer den från exempelvis Jag tror på en Gud som är helig och varm.

För oss präster som är måna om att barnen ska få besöka kyrkan har tolkningarna ställt till det. Två gånger om året förvandlas vi nämligen från präster till underhållare. Det är i och för sig trevliga möten och roliga tillställningar – men än dock tillställningar.

Uppgiften är till synes enkel. Skolan vill ha en fin lokal, vaktmästare, duktig musiker och lite rolig underhållning med säsongstema. Underhållningen står oftast prästen för. I bästa fall har han eller hon en viss talang för det hela och då kan det bli riktigt bra.

Men.

Ty det finns ett ”men”: Jag tycker att relationerna är viktiga. Jag tycker dessutom att det är kul att leka, improvisera och interagera med skolbarnen, men någonstans inom mig gnager känslan av att jag schackrar med mitt uppdrag som präst. I kyrkan är jag nämligen just präst, det vet liksom alla. Ändå får jag inte göra det jag som präst både ska, vill och förväntas göra på min egen arbetsplats, nämligen predika, be och välsigna. Göra det en präst gör, liksom.

Nu gör jag det i och för sig ändå, men i det fördolda. Lite som i gåtor – vi predikar, fast inte så någon kan lägga oss det till last. Vi välsignar, fast med andra ord. Vi ber, fast så ingen märker det.

Egentligen förstår jag inte varför vi ska behöva lösa det så. Det är ju inte så att vi lurar någon att tro att kyrkan är ett neutralt rum genom att stryka de ”farliga” momenten och ersätta dem med lite allmänna sommarhälsningar.

Inför förra sommarlovets genrep hade jag till exempel ett mycket intressant samtal i kyrkan med en av skolans lärare, medan mellanstadieklasserna repeterade sina sånger. Hon inledde samtalet med att förklara för mig att hon var uttalad ateist. Kanske var det för att klargöra att vi hade olika inställningar. Men lite senare i samtalet visade det sig ändå att vi nog hade rätt så många gemensamma nämnare. Någonstans konstaterade läraren i alla fall följande: ”Jag förstår egentligen inte varför det ska vara så reglerat vad man får och inte får göra på skolavslutningen. Vi är ju i kyrkan och kyrkan är inget neutralt rum. Kyrkan är Guds hus”.

Ja. Bättre hade jag inte kunnat uttrycka det. Kyrkorummet är inte neutralt. Kyrkan är Guds hus. Så varför låtsas? Jag tror inte vi lurar någon, om det nu någonsin var det som var målet.

En ny tolkning är på väg. Förhoppningsvis får jag snart skicka med våra skolbarn det vackraste jag kan ge dem i bagaget när de ska ut i sommarlovet – nämligen Guds välsignelse. Orden har burit i fyra tusen år, så de kan nog bära några terminer till.

Tills dess har jag faktiskt ett förslag, som jag la fram för min kyrkoherde över den där koppen kaffe i prästgårdsparken idag. Vårt kyrktorn håller på att renoveras, så huvudingången till kyrkan får inte användas. Istället använder vi sidoingångarna. Kanske är det ett utslag av Guds humor, men det möjliggör faktiskt ett korstecknande.

”Eftersom tornet renoveras + får ni inte använda stora ingången, men använd gärna sidoingångarna”.

Nåja. Det är ju inte riktigt samma sak.

Välsignelsen i den Treenige Gudens namn kanske får vänta en termin till. I alla fall med uttalade ord. Men ingen, inte ens Skolverket, kan hindra mig från att välsigna. För välsigna kommer jag att göra.

Orden må vara tysta för ett människoöra, men tydliga nog för Gud.


#82. Lite mer jämlikheter och kränktheter

Bland det bästa jag vet är att upptäcka att jag har saker gemensamt med någon som jag antagit är väldigt olik mig själv. Nu var det väl i och för sig ett tag sedan jag insåg att Christer Sturmark har en hel del goda sidor, så helt överraskad är jag inte över att det är just Christer Sturmark som formulerat det, i mina ögon, klart bästa inlägget gällande det så kallade handskakningsfallet i Trollhättan.

Bakgrunden känner du förmodligen till. Har du missat det hela, har jag skrivit om det i #78.

Egentligen var ju hela förloppet ganska okomplicerat: En man sökte praktikplats hos Trollhättans kommun. Under ett möte med enhetschefen för integrationsenheten, Annika Wadsö, vägrade mannen hälsa när enhetschefen sträckte fram handen. Mannen förklarade sitt agerande med att han på grund av sin muslimska tro inte kunde ta henne i hand (enligt protokollen förklarar han detta med att hon som kvinna är oren), Annika Wadsö accepterade detta men förklarade praktikplatsens inställning till att behandla alla lika, mannen ansåg att hans ställningstagande inte var förenligt med praktikplatsens inställning och mannen tackade nej till erbjuden praktikplats.

Visst var den praktiksökande mannen fri att inte ta i hand, men Annika Wadsö kan knappast kritiseras för att hon upplyste mannen om att det med den inställningen skulle bli svårt att praktisera på hennes enhet eftersom man där behandlade alla människor lika.

Det borde alltså ha tagit stopp där. Men det gjorde det inte. Mannen ansågs diskriminerad och tilldömdes (utan rättslig prövning) ett skadestånd på 30 000 kronor. Skattefritt. Annika Wadsö ansågs ha diskriminerat och gavs en skriftlig varning.

Det är anmärkningsvärt. Det tyckte jag redan när jag skrev om detta första gången. Ännu mer anmärkningsvärt blev det hela när jag fick läsa protokollet.

Fackföreningen Unionen som företrädde mannen krävde skadestånd. Fackföreningen Kommunal som företrädde Annika Wadsö påpekade att det nog fanns fler bottnar i affären. Mannen skulle i själva verket ha förlorat ekonomiskt på att acceptera praktikplatsen som erbjöds och Kommunal påpekade också att mannen annars inte var oäven att ta kvinnor i hand. Nedanstående är hämtat ur protokollet i fråga:

§2

Kommunal ser också oerhört allvarligt på den kulturkrock som inträffat och anför att AW i sin tur känt sig diskriminerad och kränkt över att den sökande ej velat ta en kvinna i handen och hänvisar till diskrimineringsgrunden kön. Kommunal uppger att man känner till flera personer, också kvinnor, som den sökande har tagit i handen och menar att den sökande kan ha iscensatt det hela, för att på så sätt undgå praktikplatsen! Man ifrågasätter också om handligen (sic!) är av religiös art. Man anser heller inte att mejlkonversationen mellan AW och Folkuniversitet är ett belägg för det inträffade. Kommunal kan också ta fram ett kvinnligt vittne som har tagit mannen i hand! Kommunal har också ett manligt vittne som kan berätta att mannen ifråga har slutat ta honom i hand. Kommunal anser att det är mannen som skall bevisa att han utifrån sin muslimska tro ej kan hälsa på kvinnor utifrån omsorg av sig själv.

Är inte Kommunals krav ganska rimligt? Jag tycker nog det. Eller nej, förresten. Jag tycker inte det är okej även om mannen kan bevisa att han är strikt religiös. Vägra gärna ta i hand, på vilken bevekelsegrund som helst, men ta konsekvenserna. I detta fall borde konsekvensen ha blivit att mannen avstod från sin praktikplats. Inget mer. Inget skadestånd. Ingen varning.

Det minsta man hade kunnat förvänta sig var väl ändå en rättslig prövning innan kommunen beslöt sig för att betala ut skadeståndet, särskilt i ljuset av protokollen som upprättats. Någon sådan rättslig prövning gjordes dock aldrig.

Att Trollhättans kommun valde att sköta detta ”off the record” innebär de facto att kommunen gjorde en prioritering mellan två kränkningar. I samma ögonblick som man gick mannen till mötes, bedömde man en (påstådd) religiös kränkning mot en man som allvarligare än en (faktisk) könsdiskriminerande kränkning mot en kvinna.

Jag är tyvärr inte förvånad.

Jag är inte heller förvånad över den mängd av bortförklaringar som diverse mediala aktörer lyckats producera. Förklaringsmodellerna blir extra intressanta just eftersom det är två arter av kränkningar som kolliderar: Religion ställs mot kön. Religion vinner. Kön förlorar. Lite som sten, sax, påse.

Många skribenter får svårt att förhålla sig till detta. Man vill ju så gärna företräda den svaga parten i kampen mot förtrycket. Vem ska man hålla på i detta fall? Vissa (som bloggen Aeropagen) kallar det hela ”komplext”, andra (som Dagens Seglora) trasslar helt in sig i begreppen om vem som egentligen är svag och vem som är förtryckare. Resonemangen när man försöker förklara hur det ena kränkningen liksom är lite mer kränkande än den andra kränkningen, vill inte riktigt gå ihop. Men kul att läsa är det.

Men frågan är om inte Amanj Aziz är den som kommit med det mest osannolika rättfärdigandet av det hela. Det handlar, enligt honom, om rätten att bestämma över sin egen kropp. Så kan man ju också se det. Låt oss då bara hoppas att Amanj Aziz är konsekvent i detta så att han lika frenetiskt som han nu försvarar mannens rätt att slippa ta en kvinna i hand, kommer att försvara alla kvinnors och barns rätt att bestämma över sina kroppar.

Att Aziz kommer att engagera sig i detta gläder mig mycket. Måtte jag inte glömma att bjuda ner honom till nästa kippavandring!

Läs gärna Aziz inlägg, men när du läst det får du inte missa Nima Dervishs svar.

Men åter till kärnfrågan. Det går alltså utmärkt att vägra ta en kvinna i hand, uteslutande av den anledning att hon är en oren (!) kvinna. Det finns det protokoll på.

Lek nu med tanken: Skulle det vara möjligt att vägra ta någon i hand med hänvisning till att den andre är homosexuell? Muslim? Jude? Skulle Amanj Aziz tycka att det var okej om någon vägrade ta honom i hand med hänvisning till att han är ”oren muslim”? Naturligtvis inte, och det ska det heller inte vara.

Ingen kan tvingas till att ta någon i hand, men om någon vägrar ta en person i hand utifrån en viss övertygelse, så måste denne någon också vara beredd att ta konsekvenserna av detta. Oavsett om övertygelsen baseras på rasism, homofobi eller annat förtryck och oavsett om detta förtryck grundar sig i en tolkning av religiösa eller ideologiska påbud.

Det är inte ett dugg komplicerat eller komplext. Är vi jämlika så är vi – och då ska ingens kränkthet eller rättighet ha företräde före någon annans.

”Alla djur är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra”, konstaterade grisarna i George Orwells roman Djurfarmen. Lustigt nog går citatet att använda relativt oförändrat för att beskriva situationen i Sverige idag. Här är alla människor jämlika, men vissa är mer jämlika än andra – och lustigt nog tycks det generellt sett vara kvinnorna som drar det kortaste strået när jämlikheten ska graderas.

Och Christer Sturmarks excellenta inlägg, ja. Inlägget är föredömligt kort och klarsynt och finns att läsa i sin helhet på Sturmarks blogg. Jag önskar jag hade kunnat skriva något liknande.

lördag 8 juni 2013

#81. Aktiebolaget Saligheten

Spännande tider stundar. Detta kunde jag, än en gång, konstatera när Tygelsjö församlingshem fylldes av medarbetare från tre av samfällighetens församlingar. Det var min kyrkoherde som bjudit in till mingel-lunch. Han tyckte att det kunde vara trevligt för oss att träffas, så där helt utan förpliktelser. Det hade han rätt i. Dessutom är det nödvändigt att börja umgås ”på riktigt”. Tiden går fort och efter nyår slås vi samman till en församling när omorganisationen svingar sitt trollspö över samfälligheten.

Det kommer säkert bli ganska intressant, det är ändå tre mycket olika församlingar som ska smälta samman: Det lantliga Tygelsjö, som varit församling sedan 1100-talet och där livet går sin gilla gång även gällande den kyrkliga verksamheten. Det traditionsbevarande Bunkeflo med ett starkt gudstjänstliv och en gudstjänstfirande gemenskap som inte går av för hackor. Samt den unga Limhamns församling, som väl allt mer kommit att framstå som ultraliberal tack vare en av de seglorianska komministrarna (som dock valde att ta semester den dag vi alla skulle träffas i Tygelsjö).

Nåväl. Nu är vi där vi är och det viktiga är således att vi hittar goda vägar till samarbete. Egentligen ser jag inga problem med det – ta vara på våra olika kompetenser och gemenskaper, låt mångfalden i gudstjänstfirande och teologi blomstra och det kommer bli hur bra som helst.

En sak lärde jag mig nämligen under min värnpliktstid (en sak som jag för övrigt bedömer vida viktigare än att kunna räkna ut rätt elevation och laddning hos en Haubits 77-pjäs vid viss luftfuktighet, temperatur och vind), och det är att det går alldeles utmärkt att samarbeta med människor man tror sig ha lite eller inget gemensamt med, bara man bjuder till. Det finns alltid likheter att samlas kring.

Däremot gav mig lunchen, eller snarare därtill hörande möten och diskussioner, tillfälle att än en gång tänka lite kring den nya organisationen.

Jag har tidigare skrivit om att makten och fokus ändrar flöde, från församlingarna till en enväldig kyrkoherde. Det kommer att få organisatoriska följder, men även långtgående teologiska följder.

Vidden av de organisatoriska förändringarna börjar nu så smått gå upp för enskilda kyrkorådsmedlemmar, som hittills varit generellt godtrogna och aningslösa och stött kyrkonämndens förslag.

Nu höjs alltfler röster, när man kommit på att man gjort inte bara sig själv överflödig, utan också godkänt att församlingen förlorar allt formellt inflytande över den egna verksamheten. ”Det hade vi ingen aaaning om” är en rätt vanlig reaktion bland de nuvarande församlingarnas kyrkorådsmedlemmar, som till årsskiftet vackert får lämna sina poster. Men nu är det liksom så dags.

Kyrkonämnden har lagt alla ägg i samma korg. ”All makt åt kyrkoherden”, har (enligt personalavdelningen) varit kyrkonämndens uttryckliga vilja. Organisatoriskt skapas något som lika gärna skulle kunna byta namn till Aktiebolaget Saligheten. Vidden av de teologiska följderna återstår ännu att se. Just nu finns bara förhoppningar eller oro, beroende på den egna teologiska hemvisten.

Mycket handlar ju också om hur vi ser på Svenska kyrkan som företeelse. Jag har länge haft mina funderingar, men när det dessutom i veckan meddelades att vi nu har ”outsourcat” all fakturahantering, gjorde det bilden ännu lite klarare.

Jag har nämligen kommit fram till följande: Det finns, något förenklat, två typer av människor inom Svenska kyrkan: 1) De som (liksom jag) ser Svenska kyrkan som en kyrka, där det centrala är Kristi uppdrag att förkunna evangeliet och som för att kunna göra detta är i behov av en viss organisation, samt 2) De som anser att Svenska kyrkan är en organisation bland alla andra, ett företag vars uppgift det är att producera en viss produkt (inte nödvändigtvis evangelium) på effektivaste sätt.

Det är en viss skillnad.

Det finns präster, lekmän och förtroendevalda inom båda kategorier. Men medan den första kategorin människor har en tendens att i tystnad och utan rubriker ägna sig åt församlingen och det vardagliga arbetet, har den andra kategorin människor en förkärlek för att istället koncentrera sig på att hitta effektiviseringsmöjligheter och förändringspotentialer – och driva igenom dem.

För de kyrkopolitiker som engagerar sig i församlingens gudstjänstliv, går det ofta att finna en balans. Men faktum återstår: Många kyrkopolitiker känner knappt till att kyrkobyggnaden är ihålig. Man sitter på ett politiskt mandat och ser kyrkan (i bästa fall) som kulturhistoriskt värdefull eller (i sämsta fall) som något som bör avskaffas.

Tillhör man den andra kategorin, blir det naturligt att snegla på stordriftsfördelar och maktkoncentrationens möjligheter att undvika tjafs och splittring i leden. Särskilt i tider av ekonomisk prövning.

Engagemanget i detta riskerar dock att bli så stort, att man helt bortser ifrån att en kyrka inte kan drivas som ett företag vilket som helst, samt att själva poängen med den lutherska kyrkan är att församlingarna ska spegla medlemmarnas önskningar och behov och därför måste ha befogenheter att kunna vara olika varandra.

Kanske är det också för mycket begärt att förtroendevalda partipolitiker som inte deltar i gudstjänstlivet i den församling man de facto accepterat ansvaret att styra, ska vara något ”mer” än just partipolitiker?

Resultatet blir hur som helst att partipolitiker utan kyrkligt engagemang i övrigt, driver igenom beslut som är kloka ur ett allmänorganisatoriskt perspektiv, men som saknar insikt om de teologiska konsekvenserna. Teologerna och de kyrkligt aktiva, å sin sida, har bara att finna sig i besluten.

Faktum är, att Svenska kyrkan i Malmö vid årsskiftet tar ett gigantiskt steg från att vara en luthersk kyrka (som utgår från församlingen och dess medlemmar) till att vara en toppstyrd koncern (där befogenheterna är centraliserade till en koncernchef som utsett sina underlydande chefer i alla led). Detta tack vare (?) de politiker som fortfarande styr den kyrka som i år firar tonåring i att vara skild från staten. Det är inte helt logiskt, i mina ögon.

Det som hänt speglas så tydligt i det numera klassiska replikskiftet mellan kyrkonämndsorföranden och kyrkoherden som vid årsskiftet får lämna sitt uppdrag:

”Du betvivlar väl inte vår goda vilja?”
”Nej, men jag betvivlar er kloka vilja...”

Förändringarna och deras konsekvenser är naturligtvis inte resultat av en illvilja från politiskt håll, men de är resultat av att förtroendevalda politiker är just politiker och inte teologer. De ser ofta kyrkan som vilken organisation som helst, som kan effektiviseras och optimeras på samma sätt som andra företag.

Men Svenska kyrkan producerar inte muttrar, eller pappersmassa, eller reklamslogans för bättre folkhälsa. Svenska kyrkan är, i alla fall officiellt och i alla fall så vitt jag vet, en luthersk kristen kyrka, del av den världsvida kristna kyrkan och kopplad till Kyrkan med stort K.

Det förpliktigar. Och jag betvivlar att dess verksamhet kan bedrivas i bolagsform.

tisdag 4 juni 2013

#80. Det där med ansvar

Innan jag åkte iväg för att fira mässa och döpa fem barn i söndags, så gjorde jag kardinalsmisstaget att gå in på några nyhetssidor. Jag hamnade så småningom på aftonbladet.se där jag läste Åsa Linderborgs krönika.

Redan några rader in i krönikan, fick jag nypa mig i armen för att kontrollera att jag verkligen var vaken. Krönikan inleds nämligen på följande sätt:

Husby trasar sönder min politiska själ. Revolutions-jaget tänker, att äntligen händer det som förr eller senare måste ske! Arbetarklass-jaget tänker, att det är ett jävla sätt att bränna ner skolor och bilar.

Det är en sak att kasta sten på repressiv polis, det är nåt annat att kasta sten på reproduktiv räddningspersonal.

För att en revolt ska ha ideologisk riktning krävs det mer än en social erfarenhet. Man måste veta var den verkliga makten finns och våga ge sig på just den. Det är det som skiljer uppror från upplopp. Allt hade varit lättare om det var finåken i societetskvarteren som brann i natten.”

Läs gärna stycket igen. Det var jag tvungen att göra för att greppa att det verkligen står som det står.

Åsa Linderborg, kulturchef på en av Sveriges största tidningar, kommenterar de senaste veckornas kravaller med att ”äntligen händer det som förr eller senare måste ske”. Utöver detta lyckas hon, på några få rader, meddela läsaren att det är okej att kasta sten på poliser (dock ej på räddningstjänsten) samt att hon tycker att det hade varit bättre om de som bränner bilar hade varit mer bildade (lika bildade som Åsa Linderborg, får man anta?) så att de hade bränt ”finåken i societetskvarteren” istället.

Det är nämligen ”den verkliga makten” som Linderborg menar att man ska ge sig på. Ursäkta, men talar Åsa Linderborg om sig själv och sina journalistkollegor nu? De som sitter på makten över rapporteringen, de som konsekvent har talat om ”oroligheter” och ”frustrerade ungdomar” medan internationell media har rapporterat om kravaller och terror, de som har rest ut likt nyfikna krigsturister till brinnande förorter (naturligtvis under vaktbeskydd) för att sedan åka hem till de trygga bostadsrätterna i innerstaden och nästa arbetsdag intervjua varandra om orsakerna (som alltid är de gamla vanliga beroende på politisk hemvist) till ”oroligheterna”?

Är det kollegornas bilar som Linderborg tycker ska brinna, där de står parkerade på det trygga Södermalm? Förutsatt att hon menar vad hon skriver, så är det så.

Att Åsa Linderborg resonerar som hon gör har hon full frihet till. Men hur resonerar Aftonbladet, när man publicerar och därigenom inte bara bortförklarar våldet – utan glorifierar och rättfärdigar det? Ibland förstår jag så väl varför jag lämnade journalistiken.

Problemet är väl inte att det är ”fel” bilar som brinner i ”fel” kvarter – problemet är att det brinner bilar över huvud taget. Problemet är inte heller att man inte koncentrerar stenkastandet till att försöka ha ihjäl poliser – det ska varken kastas stenar på polis eller brandmän, eller på någon annan heller för den delen.

De som orsakat förstörelse för tiotals miljoner kronor är i mina ögon inga revolutionära hjältar, utan personer som visat en förbluffande likgiltighet och respektlöshet inför sina medmänniskors liv, egendom och tillvaro.

Vill man förbättra samhället så är lösningen aldrig att förstöra andra människors egendom eller liv. Oavsett hur frustrerad, uppgiven eller rastlös man är. Oavsett om revolutions-jaget längtar efter förändring och dramatik. Det får finnas hur många orsaker och bärande skäl som helst – men vissa saker gör man bara inte.

Det handlar helt enkelt om att ta ansvar, ett ansvar som ingen av oss kan svära sig fri ifrån.

Men ansvaret kan se olika ut. Mitt ansvar är att göra mitt bästa för att vara en god medmänniska och därutöver predika kristen tro (vilket jag faktiskt tror är ett utmärkt sätt att förbättra samhället på). Polisen har ansvar att utföra sitt jobb (vilket i extrema fall inkluderar den repressiva funktion som Linderborg menar ska lönas med stenar i huvudet). Politiker har ansvar att fatta genomtänkta beslut och se till att medborgarnas säkerhet garanteras. Föräldrar har ansvar över sina barn. Den som funderar på att kasta en sten mot någon eller elda upp någons bil har ett ansvar att tänka ett varv till eller ta konsekvenserna. Till exempel.

Och Aftonbladet? Ja, Aftonbladet har ansvar för att inte underblåsa antidemokratiska och samhällsomstörtande aktiviteter – även när Åsa Linderborgs revolutions-jag tänker ”äntligen”.

Husby trasar sönder min politiska själ” skriver Åsa Linderborg. Frågan är om det är Husby eller Åsa Linderborg som trasar sönder min själ. Min kristna själ.

söndag 2 juni 2013

#79. Söndag i dopets tecken

Det är som en tanke. Den söndag när vi predikat över temat ”Vårt dop”, så döptes fem barn i Västra Klagstorps kyrka och in i den kristna kyrkans gemenskap.

Den yngste var inte ens två månader gammal, den äldsta snart tretton år. Mysteriet var detsamma. Ändå var det fem unika möten mellan Gud och dopbarn. Och fem unika liv som aldrig riktigt blir desamma.

Har du någon gång varit med om något som har förändrat ditt liv? En händelse eller ett möte som gjort att inget någonsin blivit detsamma igen? För dem av oss som är föräldrar så är väl svaret självklart. Men det finns andra saker också. Andra möten.

Om vi skulle kunna klättra in i en tidsmaskin och åka tillbaka för att ställa den frågan till Paulus så tror jag att jag vet vad han skulle svara.

Att något hände där på vägen till Damaskus, det vet vi. Men exakt hur omruskad han blev, det tror jag sällan vi tänker på.

När jag gick på gymnasiet hade vi en lärare i latin och grekiska som hette Börje. Börje var en sån där fantastisk lärare man aldrig glömmer, och han lärde oss ett och annat om Paulus, eller snarare, om Saul. För det var ju så han hette, innan det där mötet. Då – innan – beskrev magister Börje Saul som ”en riktig superjude”, en skriftlärd som förföljde de första kristna med imponerande frenesi.

Saul hade sin åsikt klar för sig, en bergfast övertygelse. Om någon hade frågat honom om han skulle kunna tänka sig att ansluta sig till lärjungarna, innan den där resan till Damaskus, så tror jag nog att jag vet vad han hade svarat.

Men vi vet ju hur det gick. Något hände verkligen. Något som inte bara fick Saul att sluta förfölja de första kristna, utan som fick honom att bli en av dem. Något som fick honom att byta namn och bli den som kanske mest av alla har påverkat kristendomens och kyrkans utveckling.

Vad tror du jag är ute och fiskar efter nu, egentligen?

Jo, det var ju det där med händelser som förändrar våra liv. Att mötet med den uppståndne Kristus, där på vägen till Damaskus, förändrade Sauls liv i grunden, det kan vi ju förstå. Men har vi någon beredskap för ett eget möte med Kristus, och hjälper vi andra att möta Kristus?

Där är jag lite mer tveksam.

För vad är det man aldrig får diskutera i sociala sammanhang? Politik och religion, eller hur? Inte vilken lön man har heller, förresten. Men det är ju så. Det är liksom tabu att prata om religion. Man vill ju inte tränga sig på. Religion hör ju till privatlivet och folk får väl tro på vad de vill. Och så är det väl, på sätt och vis.

Men ibland funderar jag på om det inte är så att det där med att aldrig prata om tro och religion ställer till det lite för både oss själva och andra.

Jag tänker som så: Vi som är kristna tycker förhoppningsvis att vårt liv har blivit bättre med Kristus i det, än utan. Och som kristna vill vi ju att andra ska få samma möjlighet att uppleva samma gemenskap med Gud som är viktig för oss.

Vi vet att mötet med Jesus förändrade Johannes. Mötet med Kristus förändrade Paulus – och oss. Ändå verkar vi så ofta tveka inför att hjälpa andra att få dela upplevelsen. Varför?

Vad är vi rädda för?

Vi lever ju i en tid där bilar, dagis och polisstationer har en tendens att fatta eld. Där samhällsklimatet blir allt råare och där många människor förhindras sina mänskliga rättigheter.

Nu, om någonsin, behövs den kristna tron basuneras ut från kyrkorna – eller för den skull runt fikabord och över tomtstaketen. Vi har allt att vinna på att göra det. Frågan är snarare om vi har råd att avstå.

Jag har en kollega (både i prästerskapet och inom Frimodig Kyrka) som heter Anna Sophia Bonde. Hon jobbar för övrigt i Lund, och nu i veckan skrev hon en krönika i tidningen Dagen. Där tog hon upp problematiken med att vi verkar så rädda för att tala om Gud.

Orden har hon i och för sig lånat från profeten Hosea, men det gör dem inte sämre. Profeten Hoseas ord är nämligen (minst) lika riktade till oss som de någonsin var till hans egen tid. Anna Sophia Bonde skriver:

”Undrar man till exempel om varför det går en sådan kall vind genom samhället, varför det finns så mycket ensamhet, grymhet och vad miljöförstöringen beror på finner man en adekvat analys hos profeten Hosea: Det finns ingen sanning och trohet, ingen barmhärtighet och ingen kunskap om Gud i ert land. Ni svär och ljuger och stjäl och är otrogna i era äktenskap. Överallt möter man våld, och det ena mordet avlöser det andra. Detta är anledningen till att ert land inte kan ge någon avkastning. Det råder ständig sorg, och allt levande blir sjukt och dör, både djur, fåglar och fiskarna i havet. (4:1-3)

Vilka är då skurkarna – är det politikerna, hallickarna, de cyniska affärsmännen? Nej, för Hosea är det prästerna: mitt folk går under i brist på kunskap – de känner mig inte. Felet är ert, för ni vägrar själva att lära känna mig. (4:6)”

Ooops.

Det är ord och inga visor. Men jag tror att det är sant. Ansvaret för att tala om Gud vilar på alla kristna, men allra tyngst på prästerskapet. Sviker vi Jesu uppmaning i dopbefallningen, kommer vi att få stå till svars för det.

För om vi avstår från att berätta om Kristus (eller från att missionera, för att använda ett ord som nästan kommit att betraktas som en svordom i vissa kyrkliga sammanhang), så innebär det minst två saker: Risken är att någon som behöver få höra om Kristus, aldrig får möta honom. Men det innebär också att vi avsvär oss vårt ansvar för samhället och samtiden och att vi besannar exakt det Hosea skrev om för så länge sedan.

Så vad sa Jesus i dopbefallningen? Jo, han sa som så: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Det är ju rätt så rakt på sak, kan man tycka. Vi ska gå ut bland människor, döpa i den Treenige Gudens namn, förkunna evangeliet – och Kristus kommer att vara med oss. Man får näst intill anstränga sig för att kunna missförstå det Jesus säger.

Ändå verkar det som att vi är rädda för att missionera – eller ens att uppfattas som missionerande.

Vad är vi så förtvivlat rädda för? Att någon ska få sin tillvaro skakad i grunden? Att någon ska uppleva sitt liv förändrat för alltid? Att någon ska möta den uppståndne Kristus på sin egen livsväg, även om han eller hon inte är på väg till Damaskus utan bara till ICA?

Är det för att vi är rädda för hur omvälvande det mötet faktiskt kan bli – och att vi inte vill ta ”ansvar” för det?

Men det kan hända ”värre” saker än att få möta den uppståndne Kristus. Däremot tror jag inte att det kan hända så många bättre saker än att få ta del av den kristna tron, gemenskapen med Gud och dopets mysterium – varken på individplan, eller för samhället i stort.

Och vill vi ha en verklig lösning på problemet med vikande dopstatistik, så finns det bara en enda väg – vi måste börja tala om Kristus. Börja förkunna evangelium. Börja missionera. På riktigt.

För vi kan väl inte på allvar tro, att dopet ska vara attraktivt om kyrkan själv låter det stanna vid att det är en trevlig tradition? Träffa släkten kan man göra vilken dag som helst. Det behöver man varken präst, kyrka eller ritual för.

Men ett livsavgörande möte med Gud är något annat. Där sker det största mysteriet genom den allra enklaste handling: Tre kupade händer vatten, ett ”ja” till gemenskap med den Gud som längtar efter oss och livet blir aldrig mer detsamma.

Exakt vad som sker kommer jag, eller någon annan, aldrig att kunna förklara. Men det sker. Mötet sker. Och mötet med Gud förändrar livet.

Jag vet att det har förändrat mitt liv – till det bättre. Jag önskar att det har förändrat ditt liv. Och jag önskar att mötena fortsätter att förändra människors liv. Om det blir så eller inte, är upp till dig och mig.

Kristus står hur som helst redo på allas livsväg, med händerna utsträckta för att välkomna.