måndag 24 juni 2013

#86. Hjälpa eller stjälpa?

”Varför ska vi samarbeta med er när ni bara hjälper dem som spränger er..?”

Frågan ställdes alldeles för ofta och tyvärr var den berättigad. Den kom alltid från byäldstar i de byar där man faktiskt var positivt inställda till den afghanska regeringen och ISAF. De fick allt som oftast uppleva hur de i bästa fall fick ett ”tack för hjälpen” för att de samarbetade med oss. Däremot fick de också uppleva hur vi satsade majoriteten av biståndsresurserna i de byar där man var mest fientliga mot oss.

Taktiken var tydlig: Målet var att förbättra inställningen till regeringen och ISAF genom att förbättra levnadsförhållandena. Om befolkningen kunde fås att tycka om oss, skulle de kanske avstå från att skjuta på oss och spränga oss i luften.

Vid första anblicken en logisk och fullt begriplig taktik.

Men. I praktiken innebar det att ju mer man ställde till det för ISAF/polisen/militären, desto mer presenter fick man. Vägar, broar, skolor, toaletter, symaskiner, mattor till moskéer, bevattningskanaler... You name it. Allt var dessutom minst dubbelt så dyrt som i Sverige och miljonerna från både militära fonder och internationella organisationer flödade.

Nu behöver man visserligen inte bege sig till norra Afghanistan för att se samma mekanism i arbete. Det räcker med att se sig om i Sverige för att se hur det kan fungera. De ungdomar som bränner soprum, bilar och skolor belönas med iPads, fritidssatsningar och medkännande publicitet. De ungdomar som inte gör det får vackert bekosta sina iPads själva och klara sig utan fritidsgårdar.

Efter ett tag infinner sig ofta frågan om man hjälper eller stjälper. När annars skötsamma människor lär sig att det lönar sig att ställa till med bekymmer, uppstår nya problem.

Trots allt är det mycket som inte går att köpa för pengar och att försöka lösa komplicerade konflikter genom att ösa pengar över dem som är missnöjda, är lite som att mata fågelungar. Så länge som man håller munnen full på fågelungen, så skriker den inte. Men ska den vara nöjd, måste munnen hållas full – och det är ett krävande jobb.

Frågan är hur mycket som krävs för att hålla palestiniernas ledare Mahmoud Abbas nöjd. Biståndsminister Gunilla Carlsson har funderat på det ett tag. Jag har börjat fundera mer än tidigare sedan jag läste Roland Utbults debattartikel i Dagen.

Sveriges bistånd till Palestina uppgår till 700 miljoner kronor per år, en spottstyver med tanke på att palestinierna varje år tar emot 500 miljoner euro från EU. Tillkommer bistånd från USA. Palestina är världens främsta mottagare av biståndsmedel per capita.

Mahmoud Abbas lyfter en månadslön på ofattbara en miljon dollar. Jämför gärna med Obamas, i detta sammanhang blygsamma, fyrahundratusen. Men det är inte bara högdjuren som avlönas med biståndsmedel. Även fängslade palestinska terrorister avlönas – de första tre månaderna i fängsligt förvar är ”lönen” 2 500 kronor för att sedan stiga till maxbeloppet 21 600 kronor, enligt en lönetabell publicerad i den palestinska tidningen Al-Hayat Al-Jadida. Totalkostnad per månad: 31 miljoner kronor.

Jämfört med vad en palestinsk bonde kan förväntas tjäna är summorna astronomiska. Brott lönar sig. Om man får en iPod genom att bränna bilar i Husby eller en bättre väg genom att spränga ett svenskt fordon i Afghanistan, så får en palestinsk familj sin livstidsförsörjning garanterad genom att en familjemedlem spränger israeliska skolbarn.

Troligen används även svenska skattekronor till att avlöna dessa dömda mördare. Anna Brodin, Palestinahandläggare på UD, vill dock inte kalla det för lön. Däremot får de dömda terroristerna ”någon form av bidrag”, säger hon till Aftonbladet.

Aftonbladet? Jo. Du läste rätt. Nu börjar situationen tydligen bli så pass problematisk att till och med Aftonbladets Richard Aschberg rapporterar om det. Artikeln kan du läsa här

Frågan är nu bara när även Svenska kyrkan ska börja se nyktert på den palestinska frågan. Jag betvivlar inte för ett ögonblick att många palestinier har det oerhört svårt. Den vanlige palestiniern har samma rätt till fysisk och ekonomisk trygghet som alla andra – inklusive israeler. Men konflikten mellan Israel och Palestina är inte enkel. Däremot är den svenska hållningen i allmänhet (och Svenska kyrkans hållning i synnerhet) partisk och pro-palestinsk.

Men vad är det vi stöttar?

I ljuset av den information som nu kommer fram, finns det all anledning att pröva vår inställning till Palestinas behov av bistånd och att vara än mer noggranna när vi väljer vilka projekt som vi vill stödja.

Även om det smärtar, kanske det är så att den palestinska ledningen har ett intresse av att utvecklingen inte ska gå framåt. Genom att bibehålla den nuvarande situationen säkerställer man ett stadigt och kraftigt inflöde av biståndsmiljarder – och Mahmoud Abbas kan fortsätta att kvittera ut sin dollarmiljonlön varje månad. Fortsätter han ett tag till, hinner han kanske överträffa Yassir Arafat, som sparade ihop en förmögenhet på 300 miljoner dollar innan han dog.

Ekonomisk egenvinning är ett starkt incitament. För dig och för mig, för ungdomarna i Husby, för byborna väster om Mazar-e Sharif, för de terroristdömda palestinierna och för Mahmoud Abbas.

Men ekonomiska medel funkar i båda riktningarna. Det kan vara motiverande att ge, men också att hålla tillbaka. Hittills har biståndet inte åstadkommit en ökad förhandlingsvilja hos de palestinska ledarna. Kanske är det dags att prova något annat?

1 kommentar:

  1. "Nu behöver man visserligen inte bege sig till norra Afghanistan för att se samma mekanism i arbete. Det räcker med att se sig om i Sverige för att se hur det kan fungera. De ungdomar som bränner soprum, bilar och skolor belönas med iPads, fritidssatsningar och medkännande publicitet. De ungdomar som inte gör det får vackert bekosta sina iPads själva och klara sig utan fritidsgårdar."

    Ett ypperligt inlägg, både om situationen på sina håll i Sverige och om israel/palestina-frågan.
    --
    Du bjöd på en fin gudstjänst i söndags men jag reagerade på en sak i predikan: att Sverige skulle ha fred. Jag skulle vilja påstå att det råder lågintensiva inbördeskrig på sina platser.

    Pratar man med äldre upptäcker man att många är totalt förtvivlade. De upplever sig som främmande i sitt eget land. Invandrarungdom förstör freden för dem och polisen tar dem inte på allvar. Stenkastning, glåpord, muslimer som tvingar dem lämna plats på trottoare m m m m.

    ----
    Sen tio dagar tillbaka är min egen lägenhet en krigszon sedan jag blev utsatt för ett oprovocerat angrepp av ett gäng ungdomar mitt i natten som sade "att de nu var de som bestämde" och att jag var en jävla rasist, en jävla svensk och en jävla jude. Jag har numera stenskott på mina fönster efter upprepade stenkastningar av arabisktalande unga män.

    Jag har gjort polisanmälan. Polisen har även kallats till området akut. Det tog 20 min för dem att komma - och då hade naturligtvis förövarna försvunnit. Polisens uppträdande mot mig har varit slött och ointresserat.

    Jag har upprepade gånger de gångna tio dagarna bett polisen patrullera området (centrala Malmö - inte tidigare känt för "oroligheter".) Även mina grannar har tipsat polisen att de ska hålla området under uppsikt sena kvällar och nätter. Inte en enda gång har jag sett polisen i området.

    Naturligtvis inte som Afghanistan- men ändå.





    SvaraRadera