”Varför ska vi samarbeta med er när
ni bara hjälper dem som spränger er..?”
Frågan ställdes alldeles för ofta
och tyvärr var den berättigad. Den kom alltid från byäldstar i de
byar där man faktiskt var positivt inställda till den afghanska
regeringen och ISAF. De fick allt som oftast uppleva hur de i bästa
fall fick ett ”tack för hjälpen” för att de samarbetade med
oss. Däremot fick de också uppleva hur vi satsade majoriteten av
biståndsresurserna i de byar där man var mest fientliga mot oss.
Taktiken var tydlig: Målet var att
förbättra inställningen till regeringen och ISAF genom att
förbättra levnadsförhållandena. Om befolkningen kunde fås att
tycka om oss, skulle de kanske avstå från att skjuta på oss och
spränga oss i luften.
Vid första anblicken en logisk och
fullt begriplig taktik.
Men. I praktiken innebar det att ju mer
man ställde till det för ISAF/polisen/militären, desto mer
presenter fick man. Vägar, broar, skolor, toaletter, symaskiner,
mattor till moskéer, bevattningskanaler... You name it. Allt var
dessutom minst dubbelt så dyrt som i Sverige och miljonerna från
både militära fonder och internationella organisationer flödade.
Nu behöver man visserligen inte bege
sig till norra Afghanistan för att se samma mekanism i arbete. Det
räcker med att se sig om i Sverige för att se hur det kan fungera.
De ungdomar som bränner soprum, bilar och skolor belönas med iPads,
fritidssatsningar och medkännande publicitet. De ungdomar som inte
gör det får vackert bekosta sina iPads själva och klara sig utan
fritidsgårdar.
Efter ett tag infinner sig ofta frågan
om man hjälper eller stjälper. När annars skötsamma människor
lär sig att det lönar sig att ställa till med bekymmer, uppstår
nya problem.
Trots allt är det mycket som inte går
att köpa för pengar och att försöka lösa komplicerade konflikter
genom att ösa pengar över dem som är missnöjda, är lite som att
mata fågelungar. Så länge som man håller munnen full på
fågelungen, så skriker den inte. Men ska den vara nöjd, måste
munnen hållas full – och det är ett krävande jobb.
Frågan är hur mycket som krävs för
att hålla palestiniernas ledare Mahmoud Abbas nöjd.
Biståndsminister Gunilla Carlsson har funderat på det ett tag. Jag
har börjat fundera mer än tidigare sedan jag läste Roland Utbults
debattartikel i Dagen.
Sveriges bistånd till Palestina uppgår
till 700 miljoner kronor per år, en spottstyver med tanke på att
palestinierna varje år tar emot 500 miljoner euro från EU.
Tillkommer bistånd från USA. Palestina är världens främsta
mottagare av biståndsmedel per capita.
Mahmoud Abbas lyfter en månadslön på
ofattbara en miljon dollar. Jämför gärna med Obamas, i detta
sammanhang blygsamma, fyrahundratusen. Men det är inte bara
högdjuren som avlönas med biståndsmedel. Även fängslade
palestinska terrorister avlönas – de första tre månaderna i
fängsligt förvar är ”lönen” 2 500 kronor för att sedan stiga
till maxbeloppet 21 600 kronor, enligt en lönetabell publicerad i
den palestinska tidningen Al-Hayat Al-Jadida. Totalkostnad per månad:
31 miljoner kronor.
Jämfört med vad en palestinsk bonde
kan förväntas tjäna är summorna astronomiska. Brott lönar sig.
Om man får en iPod genom att bränna bilar i Husby eller en bättre
väg genom att spränga ett svenskt fordon i Afghanistan, så får en
palestinsk familj sin livstidsförsörjning garanterad genom att en
familjemedlem spränger israeliska skolbarn.
Troligen används även svenska
skattekronor till att avlöna dessa dömda mördare. Anna Brodin,
Palestinahandläggare på UD, vill dock inte kalla det för lön.
Däremot får de dömda terroristerna ”någon form av bidrag”,
säger hon till Aftonbladet.
Aftonbladet? Jo. Du läste rätt. Nu
börjar situationen tydligen bli så pass problematisk att till och
med Aftonbladets Richard Aschberg rapporterar om det. Artikeln kan du läsa här.
Frågan är nu bara när även Svenska
kyrkan ska börja se nyktert på den palestinska frågan. Jag
betvivlar inte för ett ögonblick att många palestinier har det
oerhört svårt. Den vanlige palestiniern har samma rätt till fysisk
och ekonomisk trygghet som alla andra – inklusive israeler. Men
konflikten mellan Israel och Palestina är inte enkel. Däremot är
den svenska hållningen i allmänhet (och Svenska kyrkans hållning i
synnerhet) partisk och pro-palestinsk.
Men vad är det vi stöttar?
I ljuset av den information som nu
kommer fram, finns det all anledning att pröva vår inställning
till Palestinas behov av bistånd och att vara än mer noggranna när
vi väljer vilka projekt som vi vill stödja.
Även om det smärtar, kanske det är
så att den palestinska ledningen har ett intresse av att
utvecklingen inte ska gå framåt. Genom att bibehålla den nuvarande
situationen säkerställer man ett stadigt och kraftigt inflöde av
biståndsmiljarder – och Mahmoud Abbas kan fortsätta att kvittera
ut sin dollarmiljonlön varje månad. Fortsätter han ett tag till,
hinner han kanske överträffa Yassir Arafat, som sparade ihop en
förmögenhet på 300 miljoner dollar innan han dog.
Ekonomisk egenvinning är ett starkt
incitament. För dig och för mig, för ungdomarna i Husby, för
byborna väster om Mazar-e Sharif, för de terroristdömda
palestinierna och för Mahmoud Abbas.
Men ekonomiska medel funkar i båda
riktningarna. Det kan vara motiverande att ge, men också att hålla
tillbaka. Hittills har biståndet inte åstadkommit en ökad
förhandlingsvilja hos de palestinska ledarna. Kanske är det dags
att prova något annat?
"Nu behöver man visserligen inte bege sig till norra Afghanistan för att se samma mekanism i arbete. Det räcker med att se sig om i Sverige för att se hur det kan fungera. De ungdomar som bränner soprum, bilar och skolor belönas med iPads, fritidssatsningar och medkännande publicitet. De ungdomar som inte gör det får vackert bekosta sina iPads själva och klara sig utan fritidsgårdar."
SvaraRaderaEtt ypperligt inlägg, både om situationen på sina håll i Sverige och om israel/palestina-frågan.
--
Du bjöd på en fin gudstjänst i söndags men jag reagerade på en sak i predikan: att Sverige skulle ha fred. Jag skulle vilja påstå att det råder lågintensiva inbördeskrig på sina platser.
Pratar man med äldre upptäcker man att många är totalt förtvivlade. De upplever sig som främmande i sitt eget land. Invandrarungdom förstör freden för dem och polisen tar dem inte på allvar. Stenkastning, glåpord, muslimer som tvingar dem lämna plats på trottoare m m m m.
----
Sen tio dagar tillbaka är min egen lägenhet en krigszon sedan jag blev utsatt för ett oprovocerat angrepp av ett gäng ungdomar mitt i natten som sade "att de nu var de som bestämde" och att jag var en jävla rasist, en jävla svensk och en jävla jude. Jag har numera stenskott på mina fönster efter upprepade stenkastningar av arabisktalande unga män.
Jag har gjort polisanmälan. Polisen har även kallats till området akut. Det tog 20 min för dem att komma - och då hade naturligtvis förövarna försvunnit. Polisens uppträdande mot mig har varit slött och ointresserat.
Jag har upprepade gånger de gångna tio dagarna bett polisen patrullera området (centrala Malmö - inte tidigare känt för "oroligheter".) Även mina grannar har tipsat polisen att de ska hålla området under uppsikt sena kvällar och nätter. Inte en enda gång har jag sett polisen i området.
Naturligtvis inte som Afghanistan- men ändå.