Protestaktioner mot sharia
i Egypten. Check.
Protestaktioner mot sharia
i Turkiet. Check.
Protestaktioner mot sharia
i – Stockholm..?
Det har gått några dagar
nu sedan aktionsgruppen Femen fann det lämpligt att protestera mot
sharialagar genom att klä av sig topless i moskén på Södermalm i
Stockholm. Aktivisterna var dock tydliga med att betona att man,
innan brösten luftades, hade tagit av sig skorna. ”För att visa
respekt”. Nu tvivlar jag väl på om det var de respektfullt
skofria fötterna eller de något mindre respektfullt blottade
brösten som hamnade i fokus. Men det var väl en god tanke, i alla
fall.
Personligen vet jag inte
om jag är särskilt förtjust i fenomenet barbröstade aktivister i
bönelokaler. Hade de dykt upp i Tygelsjö eller Västra Klagstorps
kyrkor under en mässa, så hade jag nog blivit lindrigt imponerad.
Ändå sätter de fingret
(eller brösten?) på något viktigt: Det har nått den punkt nu att
det finns de som ser behovet av ett rungande ”No to sharia!” som
stridsrop – även i Sverige.
För hur ser det
egentligen ut? Sverige ligger visserligen långt efter exempelvis
Storbritannien vad gäller anpassningen till sharia. I Storbritannien
finns redan ett stort antal religiösa sharia-domstolar vars domslut,
bland annat inom det familjerättsliga området, likställs med den
brittiska statens domstolsväsende. Men redan nu tas hänsyn till
sharia i svenska domstolar och kraven på sharia finns även i
Sverige – också bland riksdagsmän.
Konstigt nog försvarar
många kristna införandet av sharia i Sverige. Tro och solidaritet
(före detta Broderskapsrörelsen) och Föreningen Hjärta tycks
exempelvis ha systematiskt svårt för att se shariasystemets
brister, vilket tydliggjordes i turerna kring Omar Mustafa. Men
egentligen är det ju så enkelt. Extra enkelt är det för kvinnor.
Varje kvinna kan nämligen fråga sig: är det okej att jag inte
tillmäts samma rättigheter som en man?
Om svaret är ja, kan du
fortsätta vara positiv till sharia. Om du däremot vill ha samma
värde och rättigheter som män, bör du vara negativ till sharia.
För det kan väl ändå inte vara så, att du anser att andra
kvinnor och flickor ska behöva acceptera sämre förutsättningar än
du själv? Det är nämligen aldrig särskilt klädsamt med dubbla
måttstockar – särskilt inte när man ser till att alltid placera
sig själv i det vinnande laget.
I min värld vill jag att
Paulus ord ska förverkligas: ”Nu är ingen längre jude eller
grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus
Jesus” (Galaterbrevet 3:28). Nu gällde detta visserligen
ursprungligen inom de kristna församlingarna och de döptas
gemenskap, men det tycker jag spelar mindre roll. Orden är ett
alldeles utmärkt rättesnöre för mänskliga relationer i allmänhet
och demokratiska samhällen i synnerhet.
Alla människor har
nämligen samma värde. Alla. Punkt slut.
Som kristen går det
liksom inte att komma runt detta – det är en av den kristna trons
stora poänger, men det ställer också en hel del krav. Även på
dig och mig. För om vi menar allvar med att kalla oss för kristna,
så måste vi stå upp för det Paulus formulerar. Då kan vi inte
ducka och acceptera system som bygger på att tilldela människor
olika värde (oavsett om det baseras på kön, religion, etnicitet,
sexuell identitet, politisk hemvist eller favoritfärg), bara för
att vi vill vara politiskt korrekta.
I ljuset av lördagens
aktion ter sig min första kyrkoherdes ord smått profetiska. ”Du
får gärna predika naken om du känner för det, bara du kan ge en
god teologisk förklaring till varför du gör det.” Nu kan jag
glädja både kh Kappel och min församling med att jag inte kommer
att anta den utmaningen. Kläderna behåller jag även
fortsättningsvis på, också när jag tror mig ha något viktigt att
säga.
Ändå känner jag en viss
samhörighet i sak med tjejerna i Femen.
Det intoleranta kan vi
inte tolerera och det är, i mina ögon, varje kristens ansvar att
protestera närhelst människor förtrycks – även när det görs i
religionens namn.
" I Storbritannien finns redan ett stort antal religiösa sharia-domstolar vars domslut, bland annat inom det familjerättsliga området, likställs med den brittiska statens domstolsväsende."
SvaraRaderaMen var har du fått detta ifrån? Allt vad jag har läst om dessa "domstolar" är att de är helt fristående från det brittiska rättsväsendet. Om shariadomstolen utdömer och genomför en handavhuggning av en tjuv, så är det bara att polisanmäla förövarna. Om shariadomstolen ger mannen vårdnaden om barnen, så är det kvinnans frivilliga val om hon vill acceptera denna dom eller gå till den brittiska rättvisan. Ok, "frivilligheten" kanske i värsta fall består av att få välja mellan att acceptera shariadomen eller bli utfryst från klanen, men ändå.
Det sagt, så håller jag med om att sådana här privatdomstolar inte bör uppmuntras, tvärtom. Nog minns vi väl filmen Gudfadern, där den som vill ha en tvist löst går och krälar för patriarken. Om vi inte ens kan upprätthålla nattväktarstaten, vad skall vi då med staten till?
Hej Hans,
RaderaDu har helt rätt i att shariadomstolarna i Storbritannien är fristående från det brittiska rättsväsendet. De domar som fattas är dock juridiskt lika giltiga som de som fattas i de "vanliga" domstolarna.
För egen del ser jag själva existensen av shariadomstolar som ett problem. Olika rättsliga traditioner kolliderar och kruxet uppstår ju i och med att samhället godkänner två parallella rättssystem. Precis som du påpekar, finns ju en intressekonflikt främst (?) för kvinnor: det sekulära samhället och det religiösa sammanhanget tillskriver henne olika rättigheter och skyldigheter. Vid konflikter, ska hon då vända sig till det sekulära rättssystemet (vilket kanske bättre skulle företräda hennes intressen) eller det religiösa (vilket kanske förväntas av hennes familj)?
Googla gärna ämnet. Det finns ett antal intressanta artiklar, exempelvis http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/law-and-order/9975937/Inside-Britains-Sharia-courts.html
Vänliga hälsningar
/Helena