#90. Kris och utveckling

Säg den som studerat psykologi i Sveriges avlånga land under de senaste decennierna utan att ha kommit i kontakt med minst en upplaga av Johan Cullbergs bok Kris och utveckling. Jag betvivlar starkt att den personen existerar. Kris och utveckling har blivit ett begrepp – och inte utan orsak. Ingen kris utan utveckling. Ingen utveckling utan kris.

Sett ur det perspektivet står Svenska kyrkan inför strålande utvecklingsmöjligheter.

Elisabeth Sandlund, Opinionsredaktör på tidningen Dagen, skriver insiktsfullt om det hon kallar ”Svenska kyrkans andliga kris” på SVT Debatt. Och visst har hon rätt. Svenska kyrkan är, på flera sätt, en organisation i kris. Sedan skilsmässan från staten (nåja, det är väl som det är med den saken eftersom kyrkan fortfarande styrs politiskt) har Svenska kyrkan tappat ungefär en procent av sina medlemmar varje år. Idag har Svenska kyrkan en miljon (!) färre medlemmar än vid millennieskiftet.

Den mest logiska konsekvensen av att allt färre väljer att vara medlemmar, är naturligtvis att ekonomin krymper. Medlemstappet leder dock inte till minskade utgifter i samma takt, eftersom många som inte är medlemmar efterfrågar kyrkans tjänster och kyrkan har haft som princip att aldrig efterfråga ett ”medlemskort” när någon söker kyrkans hjälp.

Den krympande ekonomin är på sitt sätt en kris för Svenska kyrkan och denna, högst mätbara, kris leder till mer eller mindre drastiska konsekvenser. I dess fotspår får församlingar sälja av lokaler, förändra i verksamheten, tänka igenom personaltillsättningar och omorganisera.

Men, som Elisabeth Sandlund betonar i sin artikel, är den ekonomiska krisen ingalunda den allvarligaste. Sandlund skriver:

”Mycket värre är den andliga krisen, att Svenska kyrkan tycks ha tappat fokus så till den grad att hon har glömt vad som är hennes i särklass viktigaste, ja om man så vill faktiskt enda uppgift. Den är given en gång för alla, inte av politikerna i kyrkomöte, stiftsstyrelse eller kyrkofullmäktige, inte heller av de medlemmar som kyrkan gärna vill behålla eller värva, utan av ingen mindre än Jesus Kristus. Det handlar om att sprida det glada budskapet, att presentera evangeliet så att dagens människor förstår dess sprängkraft och dess potential till förändring, inte bara av deras egna individuella liv utan också för den värld som vi är satta att förvalta till den dag då Jesus kommer tillbaka.”

Exakt så är det ju. Den världsvida kyrkan har en enda, unik och avgörande uppgift: Att förkunna evangelium. Det är en uppgift den kristna kyrkan (och dit vill jag ju räkna Svenska kyrkan) inte kan delegera. Den är en gång för alla given och kan inte rationaliseras, organiseras eller prioriteras bort. Ändå tycks medvetenheten om det axiomet vara bristfällig.

Inför den stundande omorganisationen av Svenska kyrkan i Malmö, som initieras av den ekonomiska krisen, har det mötts och konfererats i ändlösa timmar och i alla möjliga och omöjliga konstellationer. I kölvattnet efter ett av alla dessa möten delgav min kollega Kerstin mig sina reflektioner efter gruppdiskussioner över ämnet ”församlingens uppgift”. Av x antal tvärgrupper, bestående av deltagare med olika yrken från olika församlingar, hade endast en (!) betonat uppgiften att förkunna evangelium. En enda grupp!

Det säger en del om situationen, när kyrkans egna anställda helt glömmer evangelium när frågan om vad som är kyrkans uppgift ska diskuteras. Då är det kris, och kris på riktigt.

Men vad var det Cullberg skrev om för samband? Jo, att kris kan leda till utveckling – också i positiv riktning.

Att de ekonomiska tillgångarna minskar kan därför å ena sidan ses som ett bekymmer, men det kan också å andra sidan vara den faktor som äntligen tvingar Svenska kyrkan att fundera på vad hon – egentligen – ska göra och stå för. Det är sannerligen på tiden.

Elisabeth Sandlund fortsätter:

”Alla kommer inte omedelbart att acceptera erbjudandet om det nya liv, här och nu på jorden och i all evighet i himlen, som Jesus vill ge var och en som är beredd att ta emot . Men att en och annan tackar nej, åtminstone för tillfället, är ett mindre problem än om kyrkan är så otydlig och luddig med vad hon står för att det inte finns något att tacka ja till.”

Sandlund berör här det jag med en dåres envishet har betonat i två års tid: det finns få ”måsten”, men finns det något som Svenska kyrkan måste, så är det att enas i bekännelsen av Kristus som Guds son, vår Frälsare. Det är väl ändå rätt basic för en kristen kyrka? Gör kyrkan inte detta, har hon heller inget existensberättigande. I alla fall inte som kyrka. Om detta har jag skrivit tidigare.

Samhället och människorna har helt enkelt inget större behov av ännu en allmänt andlig godhetsorganisation, vad än Olle Carlsson, Seglororna eller andra synkretistiska godhetsapostlar tror. Däremot finns ett oändligt behov av evangelium.

Steg ett torde därför vara att sluta väja inför trosbekännelsens andra artikel och våga stå upp för en frimodig och kristuscentrerad kyrka.

Steg två blir att fundera över vilken verksamhet som ska bedrivas. Det kommer helt enkelt inte att gå att göra allt längre.

Så vem ska göra vad för vilka? Det kan bli ett välbehövligt purgatorium. De så kallade brödprästerna kommer att lockas av grönare gräs på annat håll (ingen nämnd, ingen glömd men är det inte väldigt tyst från Seglororna nu för tiden?). De trevliga ”sidoverksamheterna” kommer att behöva lämnas över till andra (som har större kompetens och förmåga än en församling) och förr eller senare kommer Svenska kyrkan att tvingas inse att hon måste bli tydligare med att formulera sitt budskap.

Krisen har levererats. Nu ska det bli spännande att se tiden an. Och hur Svenska kyrkan ska utvecklas ur krisen är ju, faktiskt, upp till dig och mig. Trots allt är det vi som är kyrkan och i september är det kyrkoval.

Tipset för den som gärna ser en levande och missionerande kristen kyrka är att gå och rösta i höst – och att rösta frimodigt.