måndag 28 oktober 2013

#125. ”...men jag har sett filmen!”

I alla tider har man suckat och konstaterat att det var bättre förr. I alla fall alla personer över 35 och i alla fall sedan de gamla grekernas tid. Och det är alldeles sant – i alla fall vad gäller kunskaper i den kristna tron.

Jag gick i lågstadiet när sjuttiotal blev åttiotal. Då hade jag redan gått på kyrkans barntimmar (det gjorde ”alla”). Vi fick lyssna till berättelser ur Bibeln och Fröken Gunnel ackompanjerade psalmer på den redan då semi-antika tramporgeln. Alla (utom ett par barn till jehovas vittnen) gick vi till kyrkan på avslutningarna och välsignades i parti och minut utan att någon, så vitt jag vet, varken självantände eller fick men för livet. Vi drillades i julevangeliet och påskberättelsen, vi pratade om fastan och pingst och gick i Luciatåg och sjöng Stilla Natt och lärde oss be Gud som haver. På skoltid.

Det blev folk av oss ändå. Eller kanske blev det folk av oss just därför?

När jag skriver känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Ändå är det inte så många år sedan. Kan förändringen verkligen vara så stor och ha skett så snabbt? Tydligen.

Jag har privilegiet att få arbeta i en församling som leder konfirmandstatistiken i Malmö och ligger riktigt bra till även i riket. Detta år konfirmerades 49 ungdomar. Det är nästan 8 av 10 i åldersgruppen och det är inte illa pinkat, som min pappa skulle ha uttryckt sig. Visst skulle det vara kul om det berodde på att vi har så bra konfirmandundervisning, men det finns naturligtvis fler faktorer än så.

Det finns dock ett diskussionsämne som ofta återkommit efter konfirmandträffarna – den bristande grundkunskapen i kristen tro.

Den krassa verkligheten är att vi har 60 timmar på oss att umgås med konfirmanderna och undervisa dem. Några fler timmar kan vi kanske kasta in utan att ungdomarna börjar protestera, men även om 60 timmar låter mycket så räcker det inte särskilt långt. Det handlar ständigt om prioriteringar – vad är viktigast att ta upp? För allt som vi anser viktigt kommer vi helt enkelt inte att hinna med.

Med konfirmandläsning är det nämligen lite som med övningskörning – det underlättar om man har övat lite hemma först. Kan man köra framåt, backa, växla och undvika motorstopp vid rödljusen så blir det enklare på körskolan och den rosa lappen kan läggas i plånboken lite snabbare. Dessutom blir det billigare.

När jag kom till konfirmationsundervisningen (som ägde rum i ett klassrum på Nivrenaskolan i Kvissleby) hade fröken Gunnel och andra vuxna i min närhet redan försett mig med en grundkunskap. I det var jag inte unik. Alla kunde be Gud som haver, alla visste att det fanns budord och alla visste att julen firas för att Jesus föddes (dessutom hade vi koll på julfakta om stjärnan, tre vise män, krubba, herdar och en stackars gammal åsna). Så är det inte idag, och det gör mig ibland sorgsen.

Skillnaderna i kunskaper skiljer sig oerhört mellan konfirmanderna. Naturligtvis beroende på föräldrarnas syn på kristen tro och tradition, men det beror också på vilken lärare eller rektor man haft.

Konfirmanderna skulle kunna få med sig så mycket mer från vårt år tillsammans, både kunskapsmässigt och upplevelsemässigt, om vi inte behövde börja från noll varje år. Dessutom skulle de kunna få njuta av Monty Pythons episka film Life of Brian, vilket dagens engelsmän tydligen inte längre förmår göra.

BBC:s chef för religion och etik (jo, det finns en sådan!) Aaqil Ahmed gjorde ett intressant uttalande i samband med lanseringen av en ny serie om pilgrimsvandringar härom veckan. Ahmed menar att britterna numera har en ”bristande religiös läsförståelse”. De förstår helt enkelt inte skämt som förutsätter en viss grundkunskap om religion. Som exempel på detta lyfte han fram just Life of Brian och menade att en sådan film inte skulle kunna göras idag – helt enkelt för att folk inte skulle förstå skämten. The Independent skriver i artikeln med rubriken It's no laughing matter:

'If you tried to make The Life of Brian today it would fall flat on its face because the vast majority of the audience would not get most of the jokes. They don’t have the knowledge,' Ahmed said. He questioned whether modern audiences would appreciate that the 'great joke about the Sermon on the Mount' in the 1979 Python film, where a woman asks 'What’s so special about the cheesemakers?', was a reference to Jesus’s words 'Blessed are the peacemakers' from the Bible”.

He also claimed that comedians such as Eddie Izzard, Tim Minchin and Ricky Gervais – who he said he found 'really funny' – tended to tackle religion in very general terms. 'They don’t take on specific aspects of religion they take on bigger things – such as the Bible. They can’t go into specific stories anymore because no one knows what the stories are'.”

Jag befarar att situationen är i stort sett densamma i Sverige. I vår strävan efter att ”inte påverka” och ”låta barnen fatta sina egna beslut” är vi på god väg att skapa en nation av religiösa analfabeter. Välvilja förvandlad till björntjänst, befarar jag.

Just därför blev jag så glad åt nyheten att 406 000 barnfamiljer i Sverige ska få en timslång dvd-film om Jesus lagom till nästa påsk. Bakom satsningen står evangelisationsorganisationen Agape Sverige. Av kostnadsskäl får bara de med barn i åldrarna sex till tio år filmen så här i första vändan.

När tidningen Dagen i en intervju frågar Tord Larsson från Agape Sverige om varför man väljer att rikta sig just till barnen, svarar han så här:

För att de har rätt att få höra evangeliet. Det är inte så många som går i söndagsskolan längre, kanske 50 000 barn högt räknat. De andra 550 000 i samma ålderskategori måste också få del av detta. --- Den här filmen används av många olika samfund och de flesta kulturer tycker att den är välgjord och intressant. De som någon gång ibland kan säga nej är sekulariserade svenskar.”

Förmodligen kommer Agape Sverige att få en del kritik för sitt initiativ, men det räknar de säkert med. Jag tycker däremot att det är ett utomordentligt bra tilltag.

Grundläggande kunskap om kristen tro och tradition är en del av vårt kulturarv. Att beröva våra barn den kunskapen, är att förneka dem sina rötter och försvaga fundamentet de sedan bygger sina liv på. För hur ska våra barn hitta sin kristna tro, om de inte får veta vad kristendom är eller om vi inte delar våra religiösa erfarenheter med dem?

Utan kunskap om sina egna kristna rötter, blir det också svårare att möta personer med rötter i andra religioner eller andra kristna traditioner. Det är lite grand som poängen med hemspråksundervisning som jag har fått förklarat för mig – man måste först lära sig sitt eget språk, innan man kan lära sig ett annat. Samma tror jag gäller för religioner.

I en tid när kristofobin genomsyrar skolan och samhället måste undervisningen söka sig nya vägar. I väntan på tv-spelet Universal Redeemer (eller vad ett kristusspel nu skulle kunna heta) så får barnen i alla fall en dvd och det är väl det näst bästa sättet att nå barnen nu för tiden. Med en son som åldersmässigt faller inom målgruppen, ser jag fram emot att få dvd:n i posten.

Jag ska också göra en notering om att genomföra en liten utvärdering av Agape Sveriges utskick om sissådär en fyra år, när de första barnen som fick deras Jesus-film dyker upp som konfirmander. Förmodligen kommer inte heller de att ha läst originalboken om Jesus. Men de kanske har sett filmen.

Och det är förmodligen en rätt så bra början, när allt kommer omkring.

lördag 26 oktober 2013

#124. Instämmer med föregående talare

”Kan man inte säga det bättre själv, kan man lika gärna hålla tyst” är en beprövad gammal sanning. Förhållningssättet får mig därför att peka på Johanna Anderssons inlägg på Kristen Opinion och utbrista ”så tycker jag också!”

Om Lena Anderssons artikel har jag skrivit i #121 och i #122. Föga förvånande har hennes analys av tillståndet inom Svenska kyrkan mötts av ris och ros. Det i sig är väl inte särskilt konstigt. Det finns alltid de som håller med, och de som tycker man har fel.

Det tragikomiska i bemötandet av Lena Andersson är att de som antagit rollen som Svenska kyrkans försvarare använder sig av exakt de härskartekniker för att håna och förringa Andersson, som hon själv beskriver i sin artikel.

Det hela blir, om möjligt, ännu mer sorgligt av det enkla faktum att det inte är första gången som den som ställer kritiska frågor rörande Svenska kyrkan bemöts på detta sätt. Ni minns kanske hur Maria Ludvigsson på SvD angreps när hon efterlyste mer Gud i kyrkan? Om inte så skrev jag om det i #94.

Varför måste det vara så? Skulle det inte vara så mycket bättre om i alla fall kritik av den mer konstruktiva arten togs emot bemöttes respektfullt istället för att avfärdas med alla medel? Även om det inte är kul att få kritik, så kan den trots allt innebära möjligheter till förbättring.

Johanna Andesson behärskar något som jag inte gör, nämligen att uttrycka sig koncentrerat. Alltså gör ni bäst i att läsa hennes tankar om kritiken av kritikerna här, under rubriken Delegitimeringsstrategier.

Dagens Seglora låter både Lena Andersson och Maria Ludvigsson få sig en släng av sleven för frågorna om ärkebiskopsvalet Att seglororna skulle strida till försvar för vår blivande ärkebiskop var att vänta. Likaså sättet det skulle ske på.

Med detta sagt, så kan jag komplettera med följande: Jag är övertygad om att Antje Jackelén inte gillar när siktet ställs på läget search-and-destroy. Min erfarenhet är nämligen att biskop Antje behärskar konsten att bemöta människor som tycker olika med respekt. Det är en värdefull egenskap som långt ifrån alla besitter.

Jag har träffat biskopen vid några tillfällen, på eget initiativ må tilläggas. Samtalen har resulterat i slutsatsen att vi nog tycker lika i mycket, och olika i annat. Varken biskopen eller jag tycker det är ett problem. Hon har mött mig och bemött mig på ett förtroendeingivande sätt.

Det blir ju därför lite besvärande när de tillskyndande kämparna försvarar biskopen med metoder hon själv inte använder och inte förespråkar.

Men nu gör jag ju det jag inte skulle göra – det vill säga upprepar det som står på Kristen Opinion. Således låter jag pennan (tangentbordet?) vila och ägnar en stund åt att sörja att Lunds stift förlorar en biskop med många goda kvaliteter.

Over to you, Johanna Andersson.

onsdag 23 oktober 2013

#123. Grattis, Sara!

Tisdagens bästa nyhet var att Förbundet Humanisterna tilldelat Sara Mohammad 2013 års Hedeniuspris.

Ingemar Hedenius-priset utdelas varje år sedan år 2000 vid Humanismens dag, till en person som under året utmärkt sig för att främja ”humanism, rationalism och vetenskaplig kunskap” varvid ”särskild vikt skall fästas vid insatser som befrämjat en kritisk granskning av religion i dess olika former, pseudovetenskap, irrationella och inhumana föreställningar och traditioner” som Humanisterna uttrycker det i sitt pressmeddelande. Priset är menat att stödja och uppmuntra personer som arbetar i Ingemar Hedenius anda.

Jag blir varm i hela kroppen. Särskilt i skuggan av den veritabla häxjakt som Hanna Gadban blev (och fortfarande blir) utsatt för när det blev känt att Södertörns Högskola skulle tilldela Gadban utmärkelsen som årets Alumn, är dagens nyhet glädjande. Det finns människor och organisationer som ser och står upp för muslimska kvinnor – trots att det provocerar.

Både Sara Mohammad och Hanna Gadban har muslimsk bakgrund och kallar sig människorättsaktivister och feminister – och det är här det blivit problem. Egentligen är det konstigt. Stödet borde ju vara enormt och komma från minst två olika håll. Att de är feminister borde ju garantera ett starkt understöd från övriga feministiska organisationer och med sitt muslimska arv borde de backas upp av muslimska organisationer. Men icke. Det är istället från dessa två håll som den starkaste kritiken kommit.

Sara Gadban fick feminister och islamister att sluta sig samman i en föga smickrande allians. Gadban beskylldes både för att vara islamofob och anti-demokrat. Feministiskt perspektiv publicerade en artikel med nedsvärtande lögner och Sveriges Unga Muslimer (SUM) upprättade en namninsamling på nätet (!) för att protestera.

Även Sara Mohammad har beskyllts för att spä på fördomar om islam och muslimer. Ett känt exempel är när Sara Mohammad och Bahareh Andersson först tillfrågades om att delta i SVT Debatt för att diskutera fallet Omar Mustafa, men sedan portades efter påtryckningar från Islamiska förbundet.

Man kan ju undra vad som föranledde dessa svallande känslor. Vad hade Mohammad och Gadban gjort sig ”skyldiga” till i deras ögon?

Gadban har bland annat problematiserat könssegregationen i de muslimska friskolorna, bruket att föräldrar klär döttrar i lågstsdieåldern i hijab (artikel i Newsmill kan du läsa här) och det hedersrelaterade våld som är en realitet för hundratusentals svenska ungdomar och kvinnor idag.

Södertörns Högskola lät sig dock inte skrämmas och den 3 oktober fick Hanna Gadban ta emot sitt pris.

Sara Mohammad är kanske mest känd för att ha grundat organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF) http://gapf.se/, inom vilken hon kämpat mot det skamliga hedersförtryck som är vardag för upp emot hundra tusen svenska ungdomar. Organisationen ligger mig varmt om hjärtat. Jag läste nämligen journalistik på Mitthögskolan, samtidigt som en energisk tjej med jättelik hårman och stora allvarliga ögon pluggade något socialt. Hon hette Fadime Sahindal.

Några år senare, en januaridag 2002, slocknade ljuset i de där mörka rådjursögonen. En perverterad syn på heder motiverade en far att skjuta sin dotter i ansiktet. Hela Sverige drog efter andan. När Pela Atroshi mördades under ett besök hos familjen i Irak hade vår sömn störts. Men mordet på Fadime tvingade oss att vakna, tvingade oss att inse att ”sånt där” sker även här, här hemma i trygga Sverige. Att det drabbar en studiekamrat, en granne, en arbetskollega. Att det inte försvinner, hur mycket vi än vänder bort blicken.

Jag minns tv-sändningarna från begravningen, hur Uppsala domkyrka var fullsatt och dekorerad med tiotusentals rosor. Då ville alla vara med och protestera och vi lovade varandra att det aldrig skulle få hända igen. Men de flesta av oss återgick inom kort till våra vanliga liv och våra röster tystnade.

Så det hände igen. Och igen. Och igen. Fadime följdes av Tugba Tunc, Abbas Rezai, Jian Subhi Aref, Maria Barin Aydin – bara för att nämna några...

Men Sara Mohammad tystnade inte. Hon har fortsatt att kämpa – mot hedersvåld, mot barnäktenskap, mot könsstympning. För att synliggöra de utsatta grupperna, för att hjälpa de utsatta individerna, för att upplysa kvinnor och ungdomar om deras rättigheter. Kort och gott för att alla som lever inom Sveriges gränser ska skyddas av den svenska lagstiftningen och omfattas av de mänskliga rättigheterna.

Sara Mohammad och Hanna Gadban har det gemensamt att de problematiserar den muslimska identiteten, och då särskilt muslimska kvinnors situation och islams kvinnosyn. Det har gjort dem till lagligt villebråd. Den islamistiska kritiken går väl att förstå. Men kritiken från feminister och folk på vänsterkanten? De, om några, borde väl strida (även) för de muslimska kvinnorna?

Det enda logiska svaret är att det är svårt att se att förövare kan finnas även inom den grupp man bestämt sig för att betrakta som offer. Hellre än att erkänna det kvinnoförtryck och den begränsade syn på kvinnan som faktiskt existerar, så vänder man bort blicken, förnekar problemet och spelar ut rasistkortet – även när den som pekar på problemet själv är muslim (och förmodligen besitter en betydligt större kunskap inom området än man själv gör).

Vår rädsla för sanningen gör de utsatta till dubbla offer. Först faller de offer för hederskulturen, sedan faller de offer för vår tystnad.

Hanna Gadban ställde frågan om det är så illa att vi inte vill ta obekväma debatter kring religion av rädsla för att få en rasiststämpel? Sara Mohammad är inne på samma linje när hon idag i en artikel i Göteborgs-Posten bemöter åsikten att det är rasistiskt att hävda att våldtäkt och incest är en del av hederskulturen:

Först vill jag säga att jag inte har några problem med att betraktas som islamofob när jag slåss för kvinnors värde inom politiskt islam. Definitionen av islamofobi verkar ha förvandlats till: accepterar man ej sharialagar är man islamofob.

Inte heller har jag problem med att bli kallad 'rasist'. Jag börjar bli van. Den som arbetar med och kritiserar våld och kränkningar mot individer inom hederskulturen betraktas ofta som rasist. Jag har sagt det förr men säger det igen: För mig är det dubbelrasism att inte bry sig om de som drabbas och vända bort sitt huvud. De som vinner på vår rädsla av att bli kallad 'rasist' eller islamofob är själva islamister och rasister som har samma syfte och mål för att kränka mänskliga rättigheter för de 'andra'.”

Hedeniuspriset är en liten men välkommen uppskattning för det arbete Sara Mohammad och GAPF utför. Den föga smickrande sanningen är nämligen att deras arbete behövs. Håller du med går det utmärkt att stödja GAPF. Ett medlemskap kostar 150 riksdaler. Jag har just skickat in min ansökan.

Styrelsens motivering lyder:

Sara Mohammad har outtröttligt kämpat för ungdomar som fallit offer för heders­förtryck. Genom riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime har hon åstadkommit verk­liga förändringar i hur hederskultur bemöts i Sverige, både politiskt, i media och i sam­hällsinstitutioner som kvinnojourer, polis och socialtjänst. Utöver samhällsinsatsen har hon byggt upp ett nätverk av frivilliga som ofta med akuta, riskfyllda insatser hjälpt ett stort antal ungdomar som annars troligen skulle råkat mycket illa ut. Sara Mohammad är en unik röst som lyfter fram de svikna och säger det självklara: de mänskliga rättigheterna måste gälla alla, oavsett härkomst, kultur, religion eller tradition. För sina insatser till­delas Sara Mohammad 2013 års Hedeniuspris.”

Prisceremonin äger rum på Humanismens dag, söndagen den 27 oktober, klockan 14 på ABF Stockholm, Sveavägen 41. Det är öppet för allmänheten. Innan jag går och lägger mig ska jag kolla om det finns några billiga tågbiljetter.


Mer om Hedeniuspriset kan du läsa här.

Mer om GAPF och deras arbete kan du läsa här.

söndag 20 oktober 2013

#122. Bland dunbolsterteologer och trospoliser

Veckan innan jag skulle börja på pastoralinstitutet i Uppsala lunchade jag med en av mina vänner. Vi skulle börja bägge två och nu var det dags för lite peppning över en sallad.

Snabbt enades vi om att det största problemet skulle vara att möta dem vi kallade för ”svartrockar”, det vill säga de konservativa traditionalister som vi antogs husera på det ärevördiga institutet. Svartrockarnas teologi var en teologi fjärran från vår. Vi var öppna, nytänkande, nyfikna. Vi såg oss som liberala.

Men det räckte inte.

Det var jag som var svartrocken. Sanningen gick upp för mig under ett seminarium med redovisning av enskilda arbeten om dopteologi. Den som fick bäst kritik, ja faktiskt höjdes till skyarna, var den blivande präst som ansåg att dopet var oviktigt.

Jag kan inte förklara för en dopförälder varför man ska döpa”, sa den blivande karlstadsstiftsprästen. ”En sån underbart öppen dopteologi!” utbrast Cecilia Wadstein. Hon har nämnts i biskopssammanhang tidigare och nu ska det ju snart väljas till både Lund och Härnösand. Vågar man satsa en slant på att det blir biskopsstolen för Wadstein denna gång?

Det var Cia som således lyfte slöjorna från mina ögon och fick mig att inse att det var jag som var svartrocken. Jag ansåg att dopet var viktigt, hävdade att det borde finnas mer än HBTQ att avhandla under kateketiklektionerna och föreslog att vi borde få skriva fler övningspredikningar än de två (!) som hanns med.
 
Dessutom hade jag mage att ställa en följdfråga till Sven Hillert om varför han menade att det inte gick att tacka nej till Gud (Hillert är numera rektor för nämnda pastoralinstitut och även han biskopskandidat). Detta gjorde mig till suspekt i mitten på 00-talet. Idag är frågan om jag ens fått prästvigas.

I dagarna har jag förstått att vokabulären har ändrats. Numera kallas de föraktade inte för svartrockar, utan för trospoliser har jag fått lära mig. Kanske behövdes en etikett som var mer könsneutral, ty nu är det inte bara ”kvinnoprästmotståndare” som menas. Alla, oberoende av kön, som ställer obehagliga frågor ska kunna etiketteras. Då är det ju praktiskt med något nytt.

Första gången jag läste ordet flög en blixtsnabb undran om vilken koppling biskopen såg mellan teologi och kvinnliga underkläder, men sedan förstod jag ju vad som avsågs. Trospoliserna är tydligen de som patrullerar Svenska kyrkans gator för att kontrollera att alla följer de teologiska lagarna. Lite som Kling och Klang, fast med Bibel istället för batong.

Det enda problemet med trospoliserna är att de inte existerar.

Jag har aldrig mött någon som tuggar fradga över att någon annan inte följer lagar och regler – av den enkla anledningen att det knappast finns några lagar och regler längre. De som nu får uppleva den tvivelaktiga äran att utnämnas till trospoliser är istället de som uppgivet noterat att allt vi tidigare tagit för sant och heligt plötsligt har upphört att gälla – och frågar varför.

Genom att ställa frågor bevisar man nämligen inte bara sin intellektuella begränsning utan också sin bristande teologiska skolning. Nu är det nya tider och den som bäst sammanfattat den nya kategoriseringen av människor är lustigt nog inte teolog, eller ens präst. Hon är journalist på DN och heter Lena Andersson.

Lena Andersson definierar i en ledare trospoliserna på följande sätt:

[Trospolisen begår] den intellektuella synden att hävda att något i verkligheten förhåller sig på ett visst sätt snarare än på ett annat, att definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor, att utesluta orimligheter, att ställa följdfrågor till fluffiga påståenden, att inte nöja sig med tomma hyllningar till ”ambivalensen” och ”det mångfacetterade”, utan i stället undra vad man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras.

Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning. --- Den som frågar vidare är en otäck reduktionist som vill exkludera människor och förenkla i stället för att vörda det ofattbara.”

Mot trospoliserna står de som har formulerat detta nya syndaregister. Om biskop Bonnier uppfann ett namn på dem som ställer frågorna, så har Lena Andersson uppfunnit ett namn på dem som vägrar svara. Hon fortsätter:

Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?

De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”. ---

I teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke, det som brukar vara en av dess viktigare funktioner. En klar tanke är nämligen en begränsande tanke, en tanke som föreslår att något är på ett visst sätt och som därför riskerar att utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst. ---

Trots att dunbolsterteologerna oavbrutet glider undan från resonemang och frågor tycks de anse att de själva är de stora vidsynta frågeställarna, eftersom de utformar sina svar som frågor. Intrycket är snarare att de stänger till om sig och upprättar nya heliga dogmer. Dels genom att stanna i de tyngdlösa abstraktioner där kunskapssökandet borde ta sin början, dels genom att avfärda dem som vill resonera utifrån påståendena.”

Dunbolsterteologer. Smaka på ordet. Dun-bol-ster-te-o-log-er. Vitt, lätt, mjukt och fluffigt. Mysigt och tilltalande. Men samtidigt bortblåst med första bästa vindpust och omöjligt att bygga något varaktigt av.

Det är dunbolsterteologerna som sätter agendan. Men det vete katten om jag inte hellre är trospolis. Jag har i alla fall läst min Brueggemann och bär min svarta kaftan med stolthet. Och jag tycker fortfarande att dopet är viktigt.

Direktkvalificerad, således.

lördag 19 oktober 2013

#121. Ansvar på dekis

Det finns en närmast schizofren förväntan på Svenska kyrkan. Å ena sidan ska hon vara aktuell och tilltala nutidsmänniskan, å andra sidan ska hon förmedla något ”mer”. Exakt vad detta ”mer” består av, är ofta svårdefinierat men ofta möter jag synpunkten att ”kyrkan ska vara kristen”. När jag frågar vidare brukar det innebära att man förväntar sig att kyrkan ska vara traditionsbärare, den ska be och fira gudstjänst och döpa och viga och begrava och man ska sjunga psalmer och prästerna ska predika om Jesus.

När man uppfattar det som att kyrkan inte längre gör just det, börjar man se sig om efter personer att ställa till ansvar.

Som värnpliktig fick jag stifta erfarenhet med begreppet ”ansvar”. Mina befäl krävde mycket av mig men var goda förebilder själva. De var, så att säga, grundmurade. Trygga, genomreflekterade, välutbildade, lugna, beslutsförmögna och beredda att ta konsekvenserna av besluten de fattade. De stod lika stadigt förankrade som furorna i de jämtländska skogarna runt Östersund.

Det är sådant ledarskap vi förväntar oss, även inom Svenska kyrkan. Eller borde jag skriva särskilt inom Svenska kyrkan? Att leda Svenska kyrkan är nämligen att axla ansvaret över en organisation som alla har en åsikt om och det är ingen enkel uppgift.

De senaste decenniet har förändringarna inom Svenska kyrkan varit stora och snabba. Vissa jublar medan andra anser att kyrkan irrat bort sig i det teologiska nyspårandet. Det existerar nämligen förväntningar på vad en kristen kyrka ska stå för och man behöver inte vara präst eller ens medlem i Svenska kyrkan för att mena att en kyrka som inte tror på Jesus inte är någon kyrka.

Det gick så långt att till och med Svenska Dagbladet frågade sig hur det egentligen var ställt. På ledarplats skrev Maria Ludvigsson under rubriken ”Är inte Kristus kyrkans usp?” (för den som undrar betyder usp 'unique selling proposition'). Men egentligen är titeln i länken mer intressant. Den lyder ”pa-jakt-efter-arkebiskopskandidaternas-teologiska-ryggrad”...

Ludvigsson skriver:

Under en öppen utfrågning av ärkebiskopskandidaterna (1/10) ombads var och en ge sitt svar på om och varför Jesus för dem är en sannare profet än Mohammed. Inte konstigare än att fråga en muslim varför vederbörande anser Mohammed övertrumfa Jesus.

Det märkliga inträffade. Aspiranterna till kyrkans andliga ledarskap relativiserade frågan. De kunde inte ge något tydligt, eller ens särskilt fromt svar. Undantaget Ragnar Persenius.

I sina irrfärder skakar kyrkan av sig såväl skeptiker som delar av den teologiska ryggraden.”

Frågan är vem och vilka som bär ansvaret för att Svenska kyrkan kommit att uppfattas som en synkretistisk, undfallande och osäker institution?

Biskop Bonnier vet besked i den frågan. Det låter som en travesti på Grotescos slagdänga, men Svenska kyrkans problem är, enligt biskopen, inte bristen på teologisk ryggrad. Problemet är istället de som ställer besvärliga följdfrågor. Åke Bonnier kallar dem för ”trospoliser” och hela texten kan du läsa här:

Kandidaterna är inte problemet. Nej, det är snarare trospolisernas behov av att tolka allting i snäva och exkluderande kategorier som är djupt problematiskt!” 

Åke Bonnier är inte ensam om den åsikten. I en intervju i radions Studio Ett menade exempelvis biskop emerita Caroline Krook att hon är ”väldigt rädd för” dem som ställer följdfrågor och ber om förtydliganden.

Intervjun i Studio Ett berörde till viss del frågan om vem som bär ansvar för Svenska kyrkans hälsotillstånd. Den handlade om professor Eva Hambergs beslut att helt lämna Svenska kyrkan och förutom Hamberg och Caroline Krook intervjuades även religionshistorikern Christer Hedin.

Caroline Krook tillfrågades om Hamberg har rätt i att det existerar en inre sekularisering inom Svenska kyrkan. Min vigningsbiskop visste besked: Hon delade oron för en inre sekularisering men menade att denna sekularisering inte är ledningens ansvar, utan de enskilda prästernas!

Det stora problemet för Svenska kyrkan var för Caroline Krook inte att ärkebiskopskandidaterna inte kan välja mellan Jesus och Muhammed, eller att många uppfattar att kyrkan saknar en kristen identitet. Problemet var istället att präster tillbringar söndagarna ”i tvättstugan istället för i gudstjänsten”!

Det tycks som om mängden ansvar står i motsatsförhållande till karriärmässigt avancemang. Ju högre upp på stegen, desto mindre ansvar. Eller som Patrik Pettersson uttrycker sig på bloggen Kyrkliga Ting:

Vad är det som gör att det är ok att vår kyrkas ledning och styrelse agerar så i vår kyrka? Att vår kyrkas centrala, viktiga och helt avgörande frågor inte tas på allvar av vår ledning och styrelse? Man avböjer att kommentera, låtsas som ingenting och låter alltihop tuffa på?

Det handlar väl återigen om ansvar och ansvarstagande. Eller kanske snarare avsaknade av och bristen på. Ibland får man intrycket av att graden av befrielse från ansvar ökar ju längre bort från församlingens vardagliga verklighet en kyrkans ämbetsbärare befinner sig. Men det borde väl vara tvärtom? Av dem av oss som har fått mycket ansvar bör vi väl kunna förvänta oss desto mer?”

När ansvar blir jobbigt blir rollerna snabbt omvända. När frågorna ställs pekar de som befinner sig i pyramidens topp på dem som befinner sig i pyramidens botten. Den som anses bära ansvaret för Svenska kyrkans dåliga PR är således inte den som bedriver det dåliga ledarskapet, utan den som påpekar att ledarskapet är dåligt..?

Kritiken avfärdas med uttryck som inte går att bestrida. Åke Bonnier använder sig gärna av att ”man ska tolka allt till det bästa”, Caroline Krook och Antje Jackelén hänvisar till att ”Gud är större”. Vem kan opponera sig mot det?

Kvar står tysta och förvirrade komministrar och kyrkoherdar och undrar vad man gjort fel och vad man nu förväntas förkunna. Fråga vågar man däremot inte, eftersom den som ställer en följdfråga riskerar att stämplas som intellektuellt begränsad trospolis.

Inlägget om trospoliserna var förmodligen menat att få frågorna att tystna. Effekten blev den motsatta – frågorna ställs nu av fler än några misshagliga präster. I dagens DN uppmärksammar Lena Andersson framför allt på vilket sätt Svenska kyrkans ledning bemött dem som begått felen att fråga efter svar. Ledaren bär titeln Med Gud in i tankelättjan:

Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning. Liksom med den forna synden ges inga argument, utan man går direkt på personens okänslighet inför att saker ”inte behöver vara antingen eller utan kan vara både och”.

Finns det något som måste vara antingen eller? frågar syndaren då för att komma någon vart och specificera en smula, och förstår inte att det är precis det som är synden, för i den nya teologin är inte citatet ovan en utgångspunkt för undersökning utan en slutpunkt. Man är framme när man konstaterat att allt är svårt och kan vara både och och att inget är bättre än något annat. Den som frågar vidare är en otäck reduktionist som vill exkludera människor och förenkla i stället för att vörda det ofattbara.”

Förmodligen finns det ingen organisation där ledarskap är så svårt som inom ett religiöst samfund. Inom Svenska kyrkan finns ju alla problem och motsättningar som finns på andra ställen, plus de teologiska motsättningarna. Det är klart att det blir konflikter, men det är i sig inga problem. Förutsatt att alla parter respekterar varandra och möts i konstruktiv dialog så blir det bra ändå. Men då krävs det ett handlingskraftigt ledarskap som är redo att gripa in när spelreglerna inte följs – och att göra det på ett schysst sätt.

Att raljera över hur följdfrågor beror på att frågeställaren inte begriper bättre, helt har missat poängen utan är en del av en liten inskränkt, bakåtsträvande falang och därför inte behövs tas på allvar, är inte förtroendeingivande. Att avfärdas med att man ska ”tolka allt till det bästa” eller att ”Gud är större” leder i förlängningen bara till irritation. Tendensen att besvara frågor med motfrågor likaså. De ursprungliga frågorna finns ju kvar. Behovet av svar likaså.

Några konstruktiva svar vet jag dock inte om vi vågar hoppas på.

Just nu får vi tolka allt till det bästa och trösta oss med att Gud är större.

fredag 18 oktober 2013

#120. ”Vem ska jag tro på...

... tro på
tro på när
tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
tro på
tro på när
tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut”

Idag hittade jag en gammal DiLeva-cd i bilens handskfack. För Sverige i rymden hette den. I ett plötsligt och innerligt infall av nostalgi tjongade jag in den i bilstereon och klickade fram till tredje spåret. Minnena kom tillbaka glasklara med de första tonerna.

Första gången jag mötte Tomas DiLeva var utanför Keopspyramiden i Ghiza. ”Jag har suttit och mediteeerat i pyramiiiden” sa Tomas på sin sävliga gävledialekt. Trevligt, tänkte jag.

Jag gillade Tomas då, och jag gillar honom fortfarande. Lika mycket för vem han är och står för, som vad han åstadkommer som artist. Han är den han är. Punkt. Han står för sina åsikter oavsett. Om världen hyllar eller hånar en vuxen man i batikklänning som dricker ur en vattenkanna bryr han sig inte om. Han predikar sitt budskap ändå. Kärlek, kärlek och mer kärlek. Love is the heart. Everyone is Jesus. Rymdblomma. Miraklet. Ingen kan köpa livet. Stjärngudinna. Hoppets röst.

Han påminner mig om någon. En annan man, som predikade aparta budskap som många skrattade åt då (och fortfarande skrattar åt för den delen).

Under två årtusenden har miljoner kristna enats av bekännelsen om att den mannen var Guds son, en son som var sann Gud och sann människa, som blev till genom ett mirakel, gav sitt liv, besegrade döden och sände den Helige Anden till jorden i sitt ställe – av kärlek till oss. Det har varit den kristna trons ryggrad oavsett var på jorden och i vilken tid det funnits kristna.

Tills nu.

Ärkebiskopsvalet tydliggjorde existensen av en djup och allvarlig spricka mellan å ena sidan Svenska kyrkans inslagna experimentella teologiska väg och å andra sidan de förväntningar som finns angående vad Svenska kyrkan ska vara och vad hon ska stå för.

Jag (och många andra) har de senaste dagarna reagerat över hur en biskop i Svenska kyrkan ägnat sin blogg åt att förklara att ”det inte bör handla om trosbekännelsen” i Svenska kyrkan. Samtidigt har biskopen passat på att håna dem som menar att Svenska kyrkan, i egenskap av kristen kyrka, bör stå bakom den kristna trosbekännelsen. ”Trospoliser” kallas vi, tydligen.

Jag skulle kunna klippa citat och bemöta dem, men det tänker jag inte göra. Det känns inte konstruktivt. Bättre då att själv läsa inlägget i sin helhet och därefter göra sina egna tolkningar i god luthersk anda.

Däremot vill jag påpeka två saker: För det första innehåller bloggen felaktiga påståenden. Ingen har, så vitt jag vet, i den pågående debatten menat att det är nödvändigt – eller ens möjligt – att alltid och oavsett ”tro på allt som sägs” i trosbekännelsen. Däremot anser jag det helt nödvändigt att kyrkan tror och bekänner och försvarar allt som sägs i trosbekännelsen. Vid en snabb genomläsning innehåller den ju ändå inget som är särskilt kontroversiellt ur ett globalt och historiskt kristet perspektiv.

Trosbekännelsen är inte en påse Gott och blandat, där Svenska kyrkan är fri att plocka de bitar som för tillfället verkar smaskiga. Sötlakrits? Ja tack, det har jag alltid gillat. Vingummi? Nej tack, det är jag så trött på. Fruktgelé? Mja, lite traditionellt kanske. Kan vi inte plocka några bitar från någon annans påse istället..?

Det kan man såklart. Men vill man plocka fritt bland allt som bjuds på det globala andliga lösgodisutbudet, får man plocka sin egen påse.

Jag kan berätta vad jag alltid säger till dopföräldrar, när vi talar om att de, efter läsningen av trosbekännelsen, förväntas svara ”ja” på frågan om de vill att deras barn ska ”döpas in i denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap”. Jag förklarar att ingen kräver att de eller deras barn alltid ska kunna tro och bekänna varje stavelse av trosbekännelsen. Så ser livet tyvärr inte ut. Ibland är det lätt att tro, ibland är det nästan omöjligt. Men när den döpte inte själv orkar, vill eller kan tro – så finns där en kyrka som tror och ber för den som själv inte förmår. Det är styrkan i trosbekännelsen. Det är vad som svetsar samman den världsvida kristna familjen.

Om jag ska förklara för dopföräldrarna att trosbekännelsen inte längre gäller – att allt bara är relativt och upp till våra egna tolkningar och behov – vad ska då bära?

För det andra är blogginlägget ett lysande exempel på hur man tillämpar härskartekniker. Jag förstår inte poängen med att håna, förringa, idiotförklara samtidigt som man skriver att man själv ”tolkar till det bästa” (och även antyda att de som tycker annorlunda än man själv inte är förmögna att göra detsamma).

Det är så sorgligt. Det har inte gått ett halvår sedan Helle Klein lämnade Seglora, blev chefredaktör igen och övergick till att bli fritidspräst. Under ett halvår har de som blev kvar i smedjan försökt gå i hennes fotspår utan att lyckas särskilt bra. Nu gör en av våra biskopar ett försök.

Varför är det så svårt att tycka olika – och acceptera att man tycker olika – så länge som man förenas av den kristna bekännelsen? Varför existerar denna märkliga förkärlek att håna och kränka de som egentligen står på samma sida som man själv? Att tycka helt olika är tydligen inget problem, det är att tycka olika inom samma box som är problematiskt.

Jag förstår inte varför. Om jag skulle sätta mig ner med Åke Bonnier skulle vi förmodligen komma fram till samma sak som jag och min biskop Antje Jackelén gjort: Vi har olika teologiska uppfattningar och erfarenheter. Det är okej. Jag har inga problem med att din bild av Gud inte är min bild av Gud. Det är som det ska vara. Så läge som vi bekänner Kristus som Vägen, Sanningen och Livet så ryms alla våra olikheter däri.

Det jag däremot har problem med, är den nedlåtande attityden mot oliktänkande medkristna som har vuxit fram under åren. När Ecce Homo-utställningen invigdes för 15 år sedan noterade jag fenomenet på allvar för första gången. Bilderna var provocerade, men själv blev tog jag det med ro. Min gudsbild stod pall för Ohlson Wallin redan då.

Däremot kände jag med alla dem som upplevde sig oerhört kränkta över att se allt de uppfattade som heligt dras i smutsen. Kränkningen blev dubbel när Svenska kyrkan förklarade att de som klagade behövde lära sig att ”ifrågasätta sina gudsbilder” och viftade bort medlemmar som gick ur kyrkan i protest med att man ändå inte behövde ”sådana” medlemmar.

Nu är det vi som tror på att den kristna trosbekännelsen på ett adekvat sätt beskriver den Treenige Guden som det ska fnysas åt. Men vilken är poängen med att behandla kristnas personliga tro på ett sämre sätt än andras? Visst kan jag ha fel, men jag betvivlar att biskop Bonnier skulle blogga i samma ordalag om en imam som tror på flygande hästar, som han gör om en präst som tror på jungfrufödsel.

Tyvärr specificerade biskopen inte vad det ska handla om när han nu inte tycker att det ska handla om trosbekännelsen. Jag skulle önska att han hade gjort det. Det hade nämligen hjälpt mig en hel del.

Eftersom jag tydligen inte förväntas tro på trosbekännelsen, så vill jag gärna veta vad jag förväntas tro på? Vad ska jag predika om under gudstjänsterna? I en tid när prästlöftena är relativa och såväl Bibel som tradition och bekännelse avfärdas med en fnysning, är det sannerligen inte enkelt att veta för en simpel landsortskomminister.

Risken är överhängande att jag även i fortsättningen predikar i enlighet med trosbekännelsen. Jag har nämligen fått uppleva hur Kristus drabbar i all sin kraft. Jag har fått uppleva hur alla tvivel sveps bort av en stilla susning och hur mirakel sker i det vi kallar vår vardag. Jag har fått uppleva kallet att berätta om det. Alltså kan jag inte tiga. Jag vet vem jag tror på.

Ändå vore det intressant att få veta vad som förväntas av mig nu när trosbekännelsen blivit passé. Kanske suddas mina frågetecken ut när nya Kyrkohandboken kommer.

Tills dess får jag sjunga med Tomas DiLeva.

torsdag 17 oktober 2013

#119. Ora pro nobis

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Den här gången blev jag så oerhört arg, så det var nog bra att gårdagen spenderades på vägen till och från Fågelmara, där familjen skulle titta på en femveckors sibirisk kattunge. Resan hindrade mig från att blogga men gav mig mycket tid att fundera. Och det finns mycket att fundera över.

Jag funderade över det där med hur man ser på människor och hur det uttrycks. Jag funderade över vad som utmärker gott ledarskap – och dåligt ledarskap. Jag funderade över min kärlek till Svenska kyrkan och hennes framtid. Jag funderade över mina egna handlingar och andras handlingar. Jag funderade över prästlöften och gränssättning. Jag funderade över integritet och respekt. Jag funderade över tillämpad pastoral omsorg. På hemvägen funderade jag även över hur det är möjligt att kattungar kan vara så söta och var kattlådan ska placeras i det minimala badrummet.

Hur som helst landade det hela i att jag nu funderar mest över våra biskopars syn på sina präster – och församlingsbor, får man förmoda.

Min ilska gick så småningom över i sorg, besvikelse och uppgivenhet. Där befinner jag mig nu.

Innan min prästvigning drillades jag och mina kandidatkollegor av biskop Caroline. Vi fick veta hur stora örhängen som var accepterade (små ploppar, inga hängande!), hur många ringar vi fick ha (endast förlovningsringar och vigseldito!), att vi inte fick ha målade naglar (”naglarna står mellan dig och Gud!”) samt att vi förväntades ha mobiltelefonerna på dygnet runt (”jag avskyr präster som stänger av telefonen!”). Ingen berättade dock att vi förväntades vara masochistiska.

Jag tror dock att det hade hjälpt.

Ingen berättade att vi, inom tio år från min prästvigning, skulle ha en kyrka där ärkebiskopskandidater inte förmår välja mellan Jesus och Muhammed, där biskopar skulle hävda att Svenska kyrkan inte bör tro på den kristna trosbekännelsen och där den som tror på Guds förmåga att utföra under ska beskyllas för att ha ”missat poängen”. Ingen berättade för mig att jag och mina kollegor skulle behöva vädja till våra biskopar att sluta vända bort blicken när enskilda präster beljugs, och att våra böner skulle eka ohörda.

Det hade också hjälpt. Då kanske sorgen och besvikelsen inte hade varit lika stor idag. Då hade jag kanske varit bättre förberedd på de senaste årens utveckling. Jag är dock osäker på om det förberett mig för de senaste dagarnas episkopala utspel.

Härom dagen myntades ett nytt begrepp: Trospoliser.

Det var biskop Åke Bonnier som på sin blogg levererade en veritabel bredsida av härskarteknikens förakt, riktad mot de som faktiskt anser att det är klädsamt av en till namnet kristen kyrka att ställa sig bakom den kristna trosbekännelsen och sätta Jesus framför Muhammed.

Det raljeras och hånas över dessa trospoliser, de som söker ”enkla svar” och som inte bättre begriper. De som paniskt klamrar sig fast vid gammal förlegad tradition och inte förmår omfamna den nya tidens sanningar. Biskop Bonnier skriver bland annat:

Nej tacka vet jag en kandidat som verkligen tror på allt som sägs i trosbekännelsen. Tron på trosbekännelsen, tro som apostlarna, tro som det alltid har trotts – oavsett allt – det verkar vara det viktigaste.”

Något senare:

Vem uttrycker den sannaste bilden av Gud? Jesus eller Muhammed? Det är så lätt att snabbt svara Jesus – och så var det hela över. Då tiger trospoliserna och säger att nu så har kandidaten uppfyllt kriterierna. Snabba svar – enkla svar – gillar trospoliserna. Om man som ärkebiskopskandidat vägrar att ställa upp på de snabba och enkla svarens teologi utan istället vill uttrycka det mer komplicerat – ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning, ja då ryser trospoliserna.”

Men Åke Bonnier är inte ensam om att håna, häckla och förlöjliga. Biskop emerita Caroline Krook uttryckte följande i radions Studio Ett härom dagen: ”Själv är jag väldigt rädd för dem som vill ha tvärsäkra svar. Gud är alltid större än vad våra åsikter kan uttrycka.”

Så har man i ett slag både förlöjligat dem som ropar efter någon form av tydlighet och bortförklarat själva behovet av tydlighet. Gud är ju ändå större, men det förstår ju inte de där som biskopen är ”väldigt rädd för”. Förmodligen talar hon om trospoliserna.

Är jag en av trospoliserna, biskop Bonnier? Är jag en av dessa enfaldiga? Är jag en av dem som du är ”väldigt rädd för”, biskop emerita Krook? Förmodligen. Jag – och vilka andra? På vilket sätt är vi farliga, hur skadar vi kyrkan? Är det så här ni talar om oss, på biskopskollegier och över lunchbord?

Några svar lär inte ges, och jag tror inte heller att det är meningen. Det har gått så långt nu att jag på fullt allvar misstänker att syftet med dessa uttalanden är att säkerställa att den där olustiga, kväljande känslan av hotande fara infinner sig hos de präster som vill ifrågasätta rådande ordning. Frågorna ska tystas och när vi uttalar oss ska orden vägas på guldvåg. Vi ska vara medvetna om att det är som jag fått höra från annat håll: ”vi följer det hon skriver men ännu har vi inte hittat något att anmäla”.

Samtidigt deklarerar kyrkokansliet med jämna mellanrum att det är högt i tak inom Svenska kyrkan.

Sorgen är oändlig. Sorgen över en omsorg som vänts i förakt. Sorgen över en kyrka som inte längre finns. Sorgen över att hånas av den man vill väl. Sorgen över det halvt sagda. Sorgen över alla rädda människor. Sorgen över alla tystade ord som behövde bli sagda. Sorgen över ett tynande hopp.

Ora pro nobis peccatoribus.


Läs mer om trospoliserna på:
Kristen Opinion



måndag 14 oktober 2013

#118. Allahu akbar

Några personer från samfälligheten besökte församlingen tidigare i år. Vi satt runt bordet i pastorsexpeditionen när en av de besökande cheferna spände blicken i mig och sa: ”Du vet väl om att biskopens valspråk är 'Allahu akbar'?”

Chefen hade läst seglorornas alster och tyckte sig därmed veta att jag var islamofob. Nu ville han tydligen trycka på den stora röda knappen. Han lyckades.

”Nja, visserligen är valspråket 'Gud är större' men det ska väl inte läsas på arabiska..?” sa jag. Det var dödstyst runt bordet. Alla tittade på mig, och sedan på samfällighetschefen som fortfarande stirrade på mig. Så log han en smula innan han svarade. ”Var inte så säker på det du!”

Idag är jag faktiskt inte så säker.

Som präst i en kyrka vars högsta ledning inte kan se någon betydande skillnad i sanningsanspråk mellan Jesus och Muhammed (nog vore det intressant att höra vad imamer säger om det?), får jag nog vänja mig vid att ”Allahu akbar” är helt comme il faut i kyrkorummen framöver.

Valspråket antyder att muslimerna ärvt sin trosbekännelse av oss (de judiska och kristna traditionerna är trots allt äldre än den muslimska och i koranen står att om koranens påbud skiljer sig från Torah, så är koranen feltolkad...), så varifrån har biskopen och Muhammed hämtat det?

Från 1 Johannesbrevets tredje kapitel. Dock starkt redigerat. Sett i sitt sammanhang blir det tydligt att det i alla fall inte är på denna punkt som våra religioner har så mycket gemensamt:

Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.”
1 Joh 3:18-24

Förvisso kan det tas för ett korrekt påstående att är Gud större och det är sant på alla språk – även arabiska. Måhända är det öppet och modernt att plocka det ur sitt sammanhang och använda utropet i en svenskkyrklig kontext.

Men jag tycker det är aningslöst.

Runt omkring i världen slaktas kristna i parti och minut, enbart på grund av att de är kristna. Massaker efter massaker sker. Inte sällan filmas de och läggs ut på Youtube i propagandasyfte. Jag tänker inte länka till några exempel här, den som är lagd åt splatter-and-gore-hållet får leta själv. Om du tittar, kommer du att höra en och samma sak i alla dessa klipp – hur allt sker till ropet ”Allahu akbar”, Gud är större.

De flesta kristna mördas nämligen av islamister. Syrien är det senaste landet på tapeten där en en utrensning av kristna pågår. Journalisten Nuri Kino, med rötter i Syrien, skriver idag om detta på SVT Debatt:
I början av kriget i Syrien bodde fler än 200 kristna assyriska familjer i staden Tabqa i den här provinsen. Nästan alla har flytt, de flesta av dem till Libanon. En del har lyckats nå länder som Tyskland. Andra har fastnat i länder över hela världen för att de har blivit lämnade i sticket av smugglare som misslyckades med att ta dem till Europa. Tre familjer fanns kvar i Tabqa innan mordet på Ninar. Rebellerna som hade tagit över staden lovade att inte skada dem. Familjerna kunde inte fly för att de var fattiga och inte hade råd med kostnaden för smugglingen. ---
Rebellerna vill inte öppet visa att de förföljer icke-muslimer eftersom de är rädda för att USA och andra länder kan sluta hjälpa dem. Det skickas ju mycket pengar från väst till den syriska oppositionen. Det är därför extremister till en början låter kristna leva kvar i områden de har tagit över. Men på flera platser vittnar man nu om att kvarvarande kristna dödas en efter en, i tysthet. Resten flyr sedan i ren panik. Det är ett cyniskt vidrigt, men är ett smart drag av extremisterna. På det sättet kan ingen anklaga dem för massakrer på icke-muslimer.”

Annars är det skrämmande tyst. Att uppmärksamma faktum vore att riskera att stämplas som en rasistisk och främlingsfientlig islamofob som bör utrotas från jordens yta (men först efter det att man offentligt uteslutits ur Svenska kyrkan). Jag är redan stämplad, så jag kan kosta på mig att skriva sanningen. Marcus Birro är katolik, så han kan göra detsamma, vilket han också gjorde i sin krönika härförledens. Birro skriver:

Det är inget annat än ett muslimskt korståg mot kristna som pågår i Mellanöstern. Kyrkor bränns ner och biskopar mördas. Folk drivs från sina hem och sina länder enbart för att de tror på Gud och på Jesus. Deras tro kostar dem livet. --- Jag menar att det inte går att prata eller skriva om detta utan att också lyfta fram det faktum att det ofta är muslimer som fördriver dessa hundratals miljoner kristna. Varför vågar vi inte skriva att det är så? Vem vill lägga den här våta filten över alla samtal i vårt land som inte följer den politiskt korrekta mallen?”

Ja, vem?

Ingen tycks i alla fall vilja lyfta på den där våta filten. Inte ens Svenska kyrkan. När en kollega föreslog nationell bön för Syriens kristna, blev responsen noll och intet. Istället för att envist visa på hur hundratusentals kristna slaktas varje år och agera till deras försvar, så stämmer vi in i ett ”Allahu akbar”.

Så hur reagerade jag den där onsdagsförmiddagen i pastorsexpens kök? Ni må förlåta, men jag reste mig upp och gick.

För mig, som några år tidigare skrattade tillsammans med två kollegor på kontoret på Camp Nortern Lights den ena dagen, bara för att nästa dag lyssna till skottlossningen från SIDA-byggnaden där islamister brutit sig in och mördat dem  – allt ackompanjerat av ropen 'Allahu akbar' – så blev det hela en smula magstarkt.

Gud är förvisso större, men översatt till arabiska är uttrycket inte neutralt. Inte för dem som flytt islamismens förtryck. Inte för dem som aldrig hann fly. Inte för mig.

Så fanns det verkligen inget annat valspråk att välja?

Och kommer ”Allahu akbar” att följa med till ärkebiskopssigillet?

Till sist vill jag bara hälsa en sak: Siri Skare och Joakim Dunger – jag glömmer er aldrig.
Vila i frid.

.

lördag 12 oktober 2013

#117. Pappaledig Gud

Ibland är det fantastiskt skönt att lägga världens brus åt sidan och ägna sig åt den lilla världens ting. Som blöjbyten, till exempel.

Bäst som jag stod där vid skötbordet med unge sonen som fascinerat iakttog combon av taklampa och duschdraperi, så slog det mig plötsligt: De där genusfokuserade liberalteologerna som med jämna och ojämna mellanrum kampanjar för att Gud är en hon (eller allra minst en hen) är ju hjälplöst traditionella! I alla fall när vi liknar relationen mellan människa och Gud vid relationen mellan barn och förälder.

Det finns väl inget som är så traditionellt som en mamma med barn?

Vill man vara riktigt avantgardistisk, så ska man driva tesen om att Gud är en han. Gud som Fader. Eller pappa. En pappaledig pappa. Inte för att Gud hinner vara så mycket ledig, tvärtom, men den som uppfann begreppet ”föräldraledighet” kan knappast ha varit förälder själv. För den delen.

Jonas Gardell lanserade på sin Facebook bilden av Gud som ”en svart, lesbisk kvinna som vaggar omkring i himlen och kokar makaroner åt alla som vill ha”. Jag kompletterar med bilden av Gud som en föräldraledig, ensamstående flerbarnspappa som försöker hinna jobba lite på distans (mellancheferna sköter sig lite sådär) medan han jäktar mellan skolans utvecklingssamtal och BVC-tider.

Han har att göra, Gud.

Barnen har blivit många och mellan dem råder ofta vad som diplomatiskt kan beskrivas som syskonkärlek. I vardagsrummet grälar några över om vilken av dem som tycker om pappa mest. I barnkammaren sitter en och surar över att pappa inte har köpt senaste tv-spelet. En annan skriker ut sin frustration över kravet på att läxorna ska vara avklarade innan datorn får slås på. När det händer brukar Gud ta ett djupt andetag och mobilisera sitt gudomliga tålamod.

Tonåringen har rymt hemifrån. Yngsta familjemedlemmen drack upp all mjölkersättning (en pappaledig Gud ammar inte) bara för att kräkas upp den två minuter senare. Över hela sig, och över pappas himmelska mysbyxor. Nu ligger bäbisen på skötbordet. En ny, torr tröja måste på, och blöjan har visst fått lite innehåll den också.

Gud är en fena på blöjbyten, så mycket som hans barn har hävt ur sig under årens lopp.

I Guds hem råder ibland ett synbart kaos. Men allt detta kaos knyts samman av kärlek – en faders kärlek som alltid finns där men som kan anas allra tydligast under den tidiga nattens timma, när tystnaden följt mörkret och endast stilla andetag från drömmande barnamunnar kan höras i rummet av den som lyssnar riktigt, riktigt noga.

Så tänkte jag i morse. Någonstans i jonglerandet med att sätta en ren blöja på en sprattlande bäbis skapades blöjbytets teologi. Och det är väl en teologi så god som någon som läget är idag.

Så var sonen äntligen ren, torr och färdigpussad. Vi hann ut i vardagsrummet. Då fick sonen plötsligt en mycket allvarlig min där han vilade på min arm. Så sprakade det till i blöjan. Igen.

Sedan log han.

Jag suckade lite, vände med trötta steg tillbaka mot skötbordet och pussade sonen på pannan.

Kanske har vi rätt mycket gemensamt ändå, Gud – min Fader – och jag.

fredag 11 oktober 2013

#116. PONOR

Eftersom rymden är så ogästvänlig måste man, som redan tidigare påpekats, ta med sig allt som krävs för att överleva. Luft. Vatten. Föda och värme. Om en enda av länkarna brister är man dödens lammunge. Före avfärden gör därför alla rymdfarare en ytterst noggrann beräkning av hur länge skeppet kan hålla en vid liv, utan påfyllning av förråden. --- Utifrån detta kan man därefter räkna ut sitt PONOR. --- PONOR är en förkortning för Point of No Return. Den punkt där du slutgiltigt, definitivt tar farväl av Jorden. Där har du din absolut sista chans att helskinnad vända åter.”
Ur 'Svålhålet' av Mikael Niemi

Rymdfararen i Svålhålet berättar om ponoristerna – de rotlösa och risktagande äventyrarna som ger sig ut i universum i sina rymdskepp, för att aldrig återvända. De vet när PONOR inträffar, den magiska tidpunkt när man måste vända hemåt för att överleva, men de väljer att passera den och istället fortsätta resan. In i universum. In i mörkret. In i ett okänt Intet. De kunde vända tillbaka, men valde något annat. När PONOR väl är passerad, är det för sent att ångra sig.

Tisdagen den 1 oktober 2013 i Gottsunda kyrka i Uppsala blev det tydligt att Svenska kyrkan närmar sig sitt teologiska PONOR. Efter att ha sett utfrågningen av fyra av de fem kandidaterna till ärkebiskopsämbetet undrar jag om det inte kan vara så att Svenska kyrkans experimentella upptäcksfärd snart kan ha nått den punkt där det inte längre är möjligt att vända tillbaka till rötterna och sammanhangen.

Under de senaste dagarna har jag fått höra samma sak från så många: Nu orkar jag inte längre... De som inte orkar längre är helt vanliga, mer eller mindre troende och mer eller mindre kyrksamma, medlemmar i Svenska kyrkan och anledningen till att de inte orkar är att de gett upp hoppet om en kyrka de inte längre betraktar som kristen. Alla avslutar på samma sätt: Nu går jag ur Svenska kyrkan!

Det förmodat stundande strömhoppet grundar sig på en specifik faktor, nämligen ärkebiskopskandidaternas syn på Jesus.

Vem säger ärkebiskopskandidaterna att jag är?” frågar sig Tidskriften Evangelium i en parafras på Jesu fråga till lärjungarna i Matteusevangeliet 16:13-18. Bibeltexten bildar en bakgrund till ärkebiskopskandidaternas svar på en fråga som ställdes under den numera historiska utfrågningen i Gottsunda.

Frågan det stormat mest runt är helt okomplicerad: ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?” Svaret borde, för en kristen i allmänhet och för en blivande ärkebiskop i synnerhet, vara ett lika okomplicerat: ”Ja”. Men icke.

Tre av de fyra kandidaterna är märkligt svävande i sina svar. Faktum är att endast en, biskop Ragnar Persenius, svarar ”ja” på frågan. En annan kandidat, biskop Antje Jackelén, svarar de facto som så:

Det är en märklig fråga. Man kan inte reducera hela religionsteologin till en ja- och nej-fråga.”

Jag tycker inte frågan är hälften så märklig som svaret. För är det inte just en ja- och nej-fråga som den kristna identiteten handlar om? Svarar man som Simon Petrus att Jesus är ”Messias, den levande Gudens son” så innebär det att man tackar ja till Kristus och nej till andra så kallade profeter. Det finns ju, som bekant, många som säger sig vara herde men bara en som är den sanne Herden.

En snäll tolkning är att ärkebiskopskandidaterna vill vara snälla. I de lättkränktas land vill de helt enkelt inte förringa andra människors tro. I så fall vill jag hälsa samtliga kandidater (och andra också för den delen) med följande klassiska utrop: Var inte rädda!

Att vara tydlig med vad man själv tror på, innebär inte att man kränker någon annan som tror annorlunda. Tidskriften Evangelium preciserar:

Mikael Stenmark, professor i religionsfilosofi i Uppsala skriver i sin bok 'Kristna och muslimers syn på varandras och andras religiösa tro' att man först och främst behöver skilja på:

Den kunskapsteoretiska frågan: hur man ser på sanningsanspråken i sin egen och andras religioner

och

Den etiska frågan: hur man förhåller sig till de människor som tillhör andra religioner.

Det är alltså inte så att man för att vara vänlig, tolerant och kärleksfull mot andra personer måste anse att deras religion är sann. Detta är självklart och en utgångspunkt för alla meningsfulla diskussioner mellan människor som tycker olika. Att skilja på sak och person.

Om en muslim skulle säga att den tror att Koranen är mer sann än Bibeln skulle jag varken bli förvånad eller upprörd. Att alla inte tycker som jag är inte kränkande. I så fall vore ett pluralistiskt samhälle omöjligt. Inte heller blir jag upprörd när någon säger sig vara ateist, som om det vore en kränkande hållning för mig som teist.”

Eller så tror kandidaterna att medlemmarna ska attraheras av den inkluderande attityden och de numera icke-existerande (men ack så berömda) trösklarna till kyrkan. Men problemet är bara att man slipat ner trösklarna så mycket, att man slipat hål i golvet. Jag har sagt det förr (bland annat i #84) och jag säger det igen: Ingen attraheras av något som inte står för någonting och som inte ens de högsta cheferna anser viktigt.

En något mer krass tolkning är att kandidaterna verkligen menar vad de säger och att Jesus, för dem, inte ger ”en sannare bild av Gud än Muhammed”. I så fall har vi nått PONOR – Point Of No Return. I så fall är ärkebiskopsvalet obeskrivligt mycket viktigare än vi någonsin kan förstå. I så fall är det ansvar som vilar på de röstberättigade enormt.

Det handlar i så fall inte längre om tolkningar av Kristus, utan om Kristi själva existensberättigande.

Barbro Matzols frågar sig i Kyrkans Tidnings ledare om Kristus är på väg ut i marginalen i Svenska kyrkan. Frågan är berättigad. Matzols tar upp den teologiska aspekten på ett sådant marginaliserande – att det i ett svep förintar Guds inkarnation i Kristus och Bibelns auktoritet – men hon lyfter också upp en annan viktig aspekt, nämligen den pastorala. Barbro Matzols skriver:

En annan fråga som kan ställas är hur aspiranterna till kyrkans högsta ämbete hanterar det pastorala ansvaret med dessa undfallande svar. Är det att ta ett själavårdande ansvar att så tvivel om Kristi roll och anspråk? Sviker man inte också människor i själanöd som brottas med frågor om liv och död och som ser Jesus Kristus som hoppet ut ur mörkret?

Jesus påstod faktiskt, i bestämd form singularis, att han är vägen, sanningen och livet. Så står det i grundtexten och det måste ärkebiskopskandidater förhålla sig till utan att relativisera eller snurra in sig i tveksamma argument.”

Barbro Matzols har en mycket viktig poäng här. Hur ska vi, som kristna, möta medmänniskor i kris? Människor som kanske längtar efter något de erfar men inte har ord för? När jag får frågan om det finns något som bär i det djupaste mörkret – vad ska jag svara då? Ska jag hänvisa till någon kontextbaserad, relativiserad psykologisk förklaringsmodell? I så fall har kyrkan lyckats förvandla Gud till vad ateisterna så länge hävdat att han är – en tröst för ledsna och rotlösa människor. En låtsaskompis.

Men jag är inte Alfons och Gud är inte Mållgan.

Åter till Jesu fråga till lärjungarna. Frågan om Jesus verkligen är Guds son, kan inte besvaras med ett ljumt ”njae”. Eller kan och kan. Visst kan den det – men på en sådan grund byggs ingen kristen kyrka.

PONOR för Svenska kyrkans del nås den 15 oktober 2013.



Utfrågningen i sin helhet kan ses här.

torsdag 10 oktober 2013

#115. Sista spiken i kistan

Det är en sorgens dag. Eva Hamberg har fått nog. Utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna var sista spiken i kistan. Nu avsäger hon sig prästämbetet, lämnar Svenska kyrkan och sitt uppdrag i läronämnden samt säger upp medlemskapet. ”Jag har en skyldighet att markera. Är jag med i Svenska kyrkan är jag medansvarig för den sekularisering som ätit sig in i kyrkan”, säger Hamberg i en intervju med tidningen Dagen som du kan läsa här.

Det är en sorgens dag, ty en av mina värsta misstankar bekräftas sakta men säkert. Nu senast av Eva Hambergs avhopp.

Egentligen är jag inte förvånad. Eva Hamberg har länge signalerat sitt missnöje över den rådande situationen och hon har, liksom jag själv, oroat sig för den inomkyrkliga sekulariseringen. Att Hamberg reagerat över ärkebiskopkandidaternas åsikter hade jag liksom utgått ifrån, men jag var ändå inte beredd på detta.

Det är nämligen inget litet steg Eva Hamberg tar, och det är inte vem som helst som lämnar. Hamberg sitter som sagt var i Svenska kyrkans läronämnd och hon är därigenom en av de teologer som besitter störst auktoritet och har störst insyn i den kyrkliga maktens korridorer. När hon uttalar sig om tillståndet inom Svenska kyrkan och dess ledning bör orden tas på största allvar. Så vad är det då Eva Hamberg säger? Bland annat detta:

Om Svenska kyrkans blivande ärkebiskop inte kan stå för den apostoliska troskännelsen utan bortförklarar den, då har sekulariseringen gått långt. --- Antje Jackelén säger till exempel att jungfrufödseln är av metaforisk betydelse. Flera av kandidaterna säger att det inte finns någon risk för dubbel utgång trots att Jesus själv aldrig sagt något sådant. Det är allvarligt om Svenska kyrkan vilseleder i sådana frågor.”

Hamberg säger därmed ungefär vad jag själv sa härom dagen, i blogginlägg #114. Även på en annan punkt är Eva Hambergs åsikter samstämmiga med mina egna – nämligen att det råder ett skrämmande krav på åsiktsgemenskap inom Svenska kyrkan och att den som tycker olika riskerar långtgående bestraffningar:

Dessutom finns den en klar brist på tolerans inom Svenska kyrkan. Kandidaterna var ju noga med att prata om vikten av dialog, det låter fint, men det är bara floskler. Egentligen förföljer kyrkans ledning de grupper som tycker annorlunda. Håller man inte med i ämbetsfrågan så blir man inte prästvigd. Det är väldigt lågt till tak.”

Processen är pågående. Kyrkan gör sig sakta men säkert av med de oliktänkande, de kritiska rösterna, de som har sin lojalitet till Kristus och Kyrkan (med stort K) snarare än till karriären och kyrkan (med litet k).

Om målet är att göra sig av med de misshagliga rösterna är man på god väg. Eva Hamberg har stannat kvar tills nu, men många är de som lämnat före henne – inte på grund av att man inte delar den kristna tron, utan för att man anser att Svenska kyrkan vacklar gällande sin kristna tro och steg för steg fjärmar sig från övriga kristna kyrkor.

Eva Hambergs ord ekar illavarslande inom mig. Som medlem i allmänhet och präst i synnerhet är jag medansvarig för den sekularisering som verkar inom kyrkan. Så är det. Jag är en del av kyrkan (även om vissa helst skulle kasta ut mig med huvudet först) och har således ett ansvar och en skyldighet. Som präst har jag tagit på mig ett ansvar och en skyldighet som går långt över den vanliga medlemmens. Frågan är vad jag ska göra med detta ansvar och denna skyldighet.

I mina prästlöften har jag bland annat lovat att ”att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten”. Jag såg biskop Caroline i ögonen när jag lovade detta. Kalla mig gärna inskränkt, men jag hade tänkt stå fast vid mina löften. Tyvärr tycks många tumma lite på detta. Eva Hamberg säger:

Bara det att de får frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet. I och med detta vänder sig Svenska kyrkan ifrån den världsvida kyrkan.”

Det tycks vara en tidsfråga innan vi verkligen inte kan göra det som biskop Persenius sade sig vilja bli ihågkommen för, nämligen att tala om Kristus.

Eva Hamberg har, efter ett kvarts sekel, gett upp kampen om att kunna göra det inom ramen för Svenska kyrkan. Nu söker hon sig till ett annat sammanhang, en kyrka som präglas av ”vördnad för den treenige Guden” och där man ”vågar predika om Jesus under högmässan” som Hamberg uttrycker det.

Hambergs avhopp ställer saker och ting på sin spets. Nu kan vi inte ducka längre, inte längre låtsas som om flodhästen i vardagsrummet inte finns.

Vi måste, jag betonar måste, ställa oss frågan: Vad är det egentligen som händer med Svenska kyrkan? Ska vi behöva lämna henne för att finna ett sammanhang där kärleken till Kristus får finnas och där evangeliet predikas i sin fulla glans – för att ge människor en möjlighet till frälsning och upprättelse?

Jag vill inte tro att svaret på den frågan är ”ja”, i alla fall inte än. Men i så fall finns det bara en enda väg: Att inte ge efter för de destruktiva krafter som verkar, utan att ihärdigt missionera och predika evangelium – inom och utom Svenska kyrkan. Att stärka kyrkans makthavare att hålla fast vid trosbekännelsen och kräva att de gör det. Att bereda plats för Anden att verka i all sin kraft. Att följa Kristus, inte världen.

Förhoppningsvis kan Eva Hamberg, och alla andra som lämnat Svenska kyrkan av längtan efter Kristus, en dag komma tillbaka till den kyrka de så länge kallat sin.

Sista spiken sitter möjligen i kistan, men den är inte driven i botten. Ännu.

torsdag 3 oktober 2013

#114. Missade poänger eller kristendom på fallrepet?

Storfavoriten inför ärkebiskopsvalet kom med tydliga besked under utfrågningen i Gottsunda i Uppsala (utfrågningen kan du se här).

Nu hyser jag en stor respekt för denne biskop, men ändå är jag lite fundersam efter att ha tagit del av den teologiska klartexten. Tidningen Dagen punktar upp:

Jungfrufödseln är en mytologisk term för att förklara det unika. Den som tolkar jungfrufödelsen som en biologisk fråga har helt missat poängen.”

Det är självklart att muslimer och kristna ber till samma Gud. Jag tror att vi i framtiden kommer att inse att vi har mer gemensamt med troende i andra religioner än med dem i vår egen tradition.”

Jesus säger att han är sanningen, men han säger inte att jag är den enda sanningen.”

Helvetet är ett inomjordiskt tillstånd, det finns inga eviga straff.”

Bibeln ska inte ses som en samling sanningar. Vi tror med Bibeln.”

Jag är på intet sätt förvånad. Det som sägs är main stream. Ingen reagerar över det, i alla fall inte negativt och i alla fall inte högt. Tydligen fick biskopen många applåder i Gottsunda.

Kanske är jag inte så smart, men jag dristar mig ändå att sträcka upp en frågande hand i luften.

Jag är ingen teologie professor, men ska man hårdra det hela kan man väl påstå att det som görs i punkterna ovan är att radera en stor del av det som den kristna tron vilar på? Det hade varit intressant att höra mer om detaljer som uppståndelsen? Synd? Förlåtelse? Domens dag? Undren?

En som funderat lite över det är pingstpastorn Christian Mölk, som på sin blogg genom en logisk kedja redogör för hur dessa uttalanden raderar den kristna tron. Läs det gärna här, han har en del poänger den goe' pastorn.

”Jesus säger att han är sanningen, men han säger inte att jag är den enda sanningen” menar biskopen. Nu må jag vara endast en enkel församlingskomminister så rätta mig om jag har fel, men efter vad jag drar mig till minnes så säger Jesus något i stil med ”jag är Vägen, Sanningen och Livet”.

Som humanist tror jag mig ha relativt god koll på det där med singularis. Jesus säger således att det finns en sanning, och att han är den sanningen, även om det är politiskt inkorrekt så det skriker. Jesus brydde sig nämligen inte så mycket om att vara politiskt korrekt – i alla fall om det som står i Bibeln faktiskt är sanningar.

”Det är självklart att muslimer och kristna ber till samma Gud” sa biskopen, och fortsatte: ”Jag tror att vi i framtiden kommer att inse att vi har mer gemensamt med troende i andra religioner än med dem i vår egen tradition.”

Jag undrar om det finns någon rättrogen muslim som håller med biskopen i detta. Min vän imamen i Maticane hade i alla fall skrattat sig harmynt och de flesta andra av mina troende muslimska bekanta med honom.

Jag önskar för övrigt att biskopen hade utvecklat detta en smula. Exakt vad är det vi har mer gemensamt med en buddhist, muslim eller hindu, än med exempelvis en grekiskt ortodox kristen?

Jag skulle kunna vända på det, och fråga: Har vi inte mindre gemensamt med en religion vars största synd (shirq, en synd man aldrig kan bli förlåten för) är att påstå att Gud har en son, än med den katolska kyrka vi var en del av för fem sekler sedan..? 

Jag håller med om att religionsdialog är viktigt, men jag menar att en absolut förutsättning för religionsdialog är att respektive parter vet vad de tror på. Då, och först då, kan parterna mötas i sann respekt för varandra.

Frågan är om framtidens Svenska kyrka vet vad hon tror på?

Om vi tror på en helt vanlig människa som inte hade mer rätt än någon annan, inte lärde ut något specifikt viktigt, inte har ett gudomligt ursprung, vars ord är vilken text som helst och att vår tro eller otro inte får någon som helst faktisk konsekvens när livet här på jorden är över – tja, vad tror vi på då? Robert Lind i Kramfors?

Och tror vi (liksom Hasse Alfredsson aka medmänniskan Lindeman) på Robert Lind i Kramfors, så behövs inga kristna församlingar, inga kyrkor, inga stift, inga biskopar och ingen ärkebiskop. Då tar vi ner skylten och går hem. Den som nödvändigtvis vill tro kan ju alltid ansluta sig till någon annan religion – vi ber ju till samma gud..?

Alternativet är att vi upptäcker att vi bekänner en Levande Treenig Gud – Fader, Son och Ande – och ställer oss bakom den kristna kyrkans trosbekännelse. I så fall låter vi skylten hänga kvar och tar oss an uppdraget att förkunna Evangelium och missionera om Jesus Kristus. Det är ett rätt schysst alternativ, om jag får säga det själv.

Min tröst under utfrågningen kom ifrån en biskop som inte benämns som storfavorit, nämligen biskop Ragnar Persenius. Som ende kandidat vågade sig biskop Ragnar på att hävda att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed, eftersom Gud har uppenbarat sig som Jesus.

Trösterikt var även biskop Ragnars syn på sig själv och sitt uppdrag. På frågan vad biskopen önskade att människor kom ihåg honom för blev svaret nämligen: ”Det var en som talade om Kristus.”

Tack, biskop Ragnar. Och låt oss fortsätta att tala om Kristus!