”Titta, så många människor!”
utbrister sonen i fascination över kyrkogårdens alla flämtande
lyktor. De speglas i hans ögon. Hundratals, tusentals, oräkneliga lågor kämpar mot
novembervinden där ute. Det annars så kompakta mörkret har
förvandlats till ett dunkelt skimmer runt kyrkan. Det syns redan på
håll över skåneslätten.
Det är Allhelgona. Tid för
eftertanke, tid för minnen. Tid för att stilla sig och låta tanken
vandra till de som en gång fanns men inte längre finns hos oss.
De som gått före. De som är hemma nu. De heliga och alla de andra.
De som genom sina liv möjliggjort våra
liv. De som lärt oss vad kärlek är. De som tröstat och torkat
våra tårar, de som lockat oss till skratt och tålmodigt inväntat
våra vingars flygfärdighet. De som lotsat oss till hemligheterna
och berättat de eviga sagorna. De vars erfarenhet har viskat att även ett brustet hjärta kan sjunga igen. De som sett oss misslyckas och ändå
älskat. De vi känner vid namn, och de namnlösa.
”Tidevarv komma, tidevarv försvinna.
Släkten följa släktens gång.” Psalm 297 har kommit att bli näst
intill obligatorisk som begravningsgudstjänstens sista psalm. Orden
andas förgänglighet, saknad – och hopp. När vi samlas runt
kistan samlas vi också i löftet att döden är inte slutet.
Det liv som skapades i begynnelsen
kommer att spira långt efter det att mitt eget hjärta slutat att
slå. Då, när ingen längre minns min röst eller hur min hands
smekning kändes på kinden, när ingen längre minns vad som lockade
mig till skratt och långt efter det att mitt namn nämnts för sista
gången, ska jag ändå leva.
I Gud.
Den Frälsare som besegrade dödens
mörker ska bära mig in i livets ljus. Av kärlek. Den kärlek som
stavas Kristus.
I natt brinner lyktorna. Fladdrande,
flämtande små revor i det sammetssvarta. Trådar av liv. Från
evighet till evighet.
Hundratals, tusentals, oräkneliga
lågor kämpar mot novembervinden där ute. En dag kommer de att
påminna om det liv som var mitt. Som ett skimmer i ett barns ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar