söndag 15 juni 2014

#163. Avsked

Predikans form är det talade ordets. Eller idag – de svallande känslornas och de tårfyllda ögonens.

Idag tog jag avsked av min församling, min älskade församling. Min tacksamhet för all värme och kärlek ni visat mig idag och under mina år hos er är större än jag kan uttrycka.

Så här endast timmar efter mässan, är jag inte i stånd att skriva om dagen och mina upplevelser. Det får vänta. Det är fortfarande alltför omtumlande. Istället lägger jag ut min predikan, väl medveten om att predikan ska höras – inte läsas.

Ändå. Ni är många som bett mig om den. Här är den.

Håll till godo!

Men jag börjar med dagens evangelietext:

”Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.””
Joh 11:18-27


Avskedspredikan på Heliga Trefaldighets dag

”Kyrkan var fylld av präster i svarta kaftaner. Överallt brann levande ljus. Det doftade julotta fast det var mitt i sommaren. Orgeln spelade och domkyrkokören sjöng. Det var vackert och högtidligt bortom allt jag tidigare upplevt. Det var prästvigning i Storkyrkan i Stockholm.

Tio förväntansfulla och spända prästkandidater satt på sina platser i koret. Jag var en av dem. In i det sista var jag fullständigt övertygad om att biskop Caroline skulle ändra sig. Jag var fullständigt övertygad om att hon skulle prästviga mina kamrater men att hon, när det blev min tur, skulle titta på mig och ta ett stort kliv förbi. För vem var väl jag att vara värdig? De andra – ja. Men jag?

Jag mindes ju så väl min mammas reaktion när jag berättade att jag hade ansökt om att bli antagen som prästkandidat: ”Men Helena, inte kan väl du bli präst!”

Just den där betoningen av ordet ”du” var väl inte helt smickrande. Men totalt oförberedd var hon nog inte i alla fall, min mamma. Redan som tolvåring hade jag slagit fast att jag skulle bli antingen officer eller nunna. Jag hade tillbringat otaliga lov hos Mariadöttrarna i Vadstena och gjort lumpen. Prästeriet fick väl ses som en kvalificerad kompromiss.

Ändå var jag helt övertygad om att biskopen skulle ändra sig. Ju mer kören sjöng, ju mer det frasade i biskopens sidenmässhake – desto mer övertygad blev jag om att jag inte var värdig.

Inte blev det bättre av att alla andra skulle prästvigas för gamla anrika församlingar. Mässhakar i siden och sammet som skulle få riksantikvarien att gråta om man så bara tittade på dem, låg uppradade och väntade på alla – utom på mig. Jag skulle nämligen prästvigas för Jakobsbergs församling. Den mässhaken skiljde sig från de andra, för att uttrycka det diplomatiskt. Den var en produkt av tidigt 80-tal och påminde mest om en potatissäck i färg och design.

Nej, någon prästvigning skulle det nog inte bli för mig.

Så kom textläsningarna, och en av dem fick mig att sluta fundera och börja lyssna istället. Kyrkvärden tog till orda och läste:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.”

Har ord någonsin gått rakt in i mitt hjärta, så var det dessa! Det var ju mig de talade om! Det handlade inte om att vara värdig – det handlade om att Gud väljer utifrån alldeles egna kriterier. Jag tänkte att den där texten måste jag leta upp och spara när jag kom hem. Den skulle jag nog behöva återkomma till...

Så kanske ändå?

Kanske fanns det ändå en plats för en så otippad och ovärdig människa som mig i detta heliga? Och om – om – det var så, så skulle jag kanske uppfyllas med något i prästvigningens ögonblick. Inte nödvändigtvis något som skulle göra mig viktigare eller större, men liksom göra mig mer. Mer av något jag inte kunde definiera i förväg.

Istället blev det tvärtom.

Så kom ögonblicket. Biskopen gick inte förbi. Jag avgav mina prästlöften och händer lades på mitt huvud. I samma ögonblick hände något märkligt.

Kyrkan och allt och alla runt omkring mig försvann. Jag var inte längre där. Istället fann jag mig omsluten av en fullkomlig kärlek. I denna kärlek svävade jag långt ovanför och långt där nere kunde jag se ett långt tåg av människor. Raderna sträckte sig från horisont till horisont, utan början och utan slut. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det ser ju ut som en myrstig. Människorna var helt lika, där fanns inga drag som utmärkte den ene från den andre. Inga hudfärger, inga kön, inga åldrar, inga språk. Alla rörde de sig framåt, tillsammans, med samma mål och riktning. Från evighet till evighet.

Jag såg dem från min plats där jag svävade. Förvånad. Iakttagande. Jag hörde en fråga ställas, även om jag inte hörde några ord. Vill du vara en del av Mig? Tror du på Mig? Ja, svarade jag. Jag tror!

Så rörde jag mig nedåt. Sakta och stadigt sänktes jag nedåt tills även jag var en av alla de som vandrade. Så var vi ett. Ett i ämbetet, ett i Kyrkan, ett i Kristus. Vi var i Gud och Gud var i oss.

Så var jag plötsligt tillbaka. Ögonblicket hade rymt en evighet. Biskopen hade prasslat vidare. Allt var lika – ändå skulle inget någonsin bli detsamma igen.

Det jag trodde skulle ge mig något, tog istället allt ifrån mig. Att säga ja till prästämbetet innebar att ta farväl från allt som var egenintresse och istället gå in i en tradition, in i ett sammanhang och anta en uppgift. Och uppgiften var att hjälpa människor att möta Kristus.

Varför berättar jag detta för er idag? Jag har aldrig berättat det så här förut, det har varit alldeles för privat. Men idag är dagen när det ska sägas som måste sägas. Fler chanser får jag kanske inte. Därför berättar jag.

Just det ögonblicket förändrade mig så i grunden. Det rörde vid min själ och jag kommer aldrig någonsin att kunna förneka det mötet. Kanske förklarar det något av varför jag har blivit den jag är.

Det har inte varit enkelt. Många gånger har jag sagt till Kerstin (församlingens diakon som jag samarbetat mycket med) att det på sätt och vis hade varit så behändigt om allt vi gör bara var en kul grej, något vi gör för att människor ska må bra och att det egentligen bara är sagor. Lite wellness i vacker miljö för att vilsna människor ska hitta mening för att orka vidare. Du har alltid skakat på huvudet åt mig, Kerstin, för du är så mycket frommare än vad jag någonsin kommer kunna bli.

Men när jag tänkt tanken klart, så minns jag ögonblicket i domkyrkan och inser att det är på riktigt. Det jag predikat för er är inga sagor jag berättat för att ni skulle känna er väl till mods, utan det är helt och hållet verkligt. Den som har mött Kristus, glömmer det aldrig. Jag vet att jag aldrig kommer att glömma och jag betvivlar att Marta någonsin glömde.

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” sa Jesus till Marta i evangelietexten. Sedan spände han ögonen i henne och frågade: ”Tror du detta?”

För mig ryms hela det kristna mysteriet i denna lilla fråga. Vi kan tillbringa våra liv med att be, meditera och producera tusentals lärda texter. Vi kan sitta i morgonsoffor, organisera demonstrationer och fackeltåg. Vi kan få världen att älska oss. Allt sånt faller platt. Det enda som betyder något är mötet när Jesus ser in i dina ögon och frågar: ”Tror du detta?”

Jesus spänner ögonen i mig också. Rätt så ofta faktiskt. Och det är alltid samma fråga som ligger i botten: ”Tror du detta?” Igen och igen. När jag har suttit hemma och skrivit mina predikningar. När jag har mött er och era familjer när jag döpt era barn och begravt era kära. Så fort jag tvivlat och tvekat.

Men också när jag fått rådet, naturligtvis i all välmening, att sluta skriva, sluta hålla fast vid Bibeln och bekännelsen, sluta säga sånt som kan provocera. Senast var det en kollega till mig som föreslog att jag nog skulle vara tyst nu, och vänta på att ”det skulle gå över”. Kanske skulle jag då kunna få ett nytt jobb. Kanske. Om jag var tyst och inte sa sånt som kunde upplevas som illojalt mot organisationen. Kanske skulle jag också, för att öka mina chanser, kanske testa att byta namn?

Det riktigt skrämmande är att jag för ett ögonblick tänkte att jag kanske borde lyda råden.

De senaste veckorna har varit fulla med frågor och tvivel. Vad ska jag säga er här idag? Vad måste sägas? Hade jag kunnat fatta andra beslut?

Men Jesus sa också: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”

För mer än tre år sedan publicerades min första debattartikel i Kyrkans tidning. Den handlade till viss del just om dagens tema, för i den frågade jag hur det kan komma sig att vi i Svenska kyrkans har en så märklig tendens att vilja svara ”nja” när Jesus frågar oss om vi tror på honom som Uppståndelsen och Livet.

Den vanligaste responsen i kommentarsfältet var detta: ”Bra och viktigt skrivet – men stackars människa, hur länge tror hon att hon ska kunna jobba kvar nu..?”

Det har varit hårda år. Anklagelserna mot mig har haglat och många gånger har jag ifrågasatt om jag skulle orka. Hur många gånger jag försökt hitta den där texten som lästes på prästvigningen har jag tappat räkningen om. Jag har letat i evangelieböcker och i sökmotorer. Texten gick inte att finna. I den fanns ingen tröst att få.

Men jag har alltid tröstat mig med att jag har haft er. Jag har haft en fast tjänst i en församling där människor ser mig för den jag är. Och här skulle jag ju förbli. Men för ett år sedan förstod jag att min tid här var utmätt. Och idag vet vi exakt hur länge jag kunde jobba kvar.

Sanningen är ju att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska göra nu. Det är klart att tvivlen smyger sig på.

Genast spänner Jesus ögonen i mig och frågar: ”Tror du detta?” Och jag måste svara ja. Jag tror.

Men sanningen är också att det ställer till det för mig.

Om jag inte tagit det löftet på allvar hade jag kanske kunnat stanna kvar hos er. Kanske hade jag kunnat vinna världen, eller i alla fall Tygelsjö. Men då hade jag förlorat min själ.

Det kan jag inte göra. Om det provocerar eller är en stötesten för andra, kan jag inte bry mig om. Att Kristus är Uppståndelsen och Livet är vad jag lovat att förkunna tills dagen jag dör. Då ska jag också göra just det. Även om det är dåraktigt i världens ögon och även om det innebär att jag måste lämna er.


När jag kom hit till Tygelsjö och Västra Klagstorp så sa Jim (vår dåvarande kyrkoherde) till mig: ”Jag hoppas att du får vara här i många år, att du får lära känna församlingen och skapa relationer.”

Idag vill jag tacka er, var och en av er, för den tid jag fått tillsammans med er. Det har varit en välsignad tid. För kort – men välsignad. Jag ville stanna hos er tills det var dags att ställa tofflorna och att lämna er är svårt, mycket svårt. För jag älskar var och en av er så gränslöst. Varje dag i församlingen, varje dag som del i arbetslaget, har varit en gåva och en glädje.

I valet mellan att omplaceras eller säga upp mig, valde jag det senare. Och jag förklarade varför – att min lojalitet och kärlek finns till er som är min församling. Jag kan inte fortsätta tjäna er och vara er präst, men jag kommer att fortsätta att be för er. Det kan ingen omorganisation i världen sätta stopp för.

Och är det något jag vill be er om, är det att fortsätta att vara en bedjande församling. En bekännande församling. En församling där man vill varandra väl. Fortsätt vara de underbara människor ni är.

Du och jag är kanske inte visa i världslig mening, inte mäktiga, inte förnäma. Många kanske skrattar åt oss eller tycker vi är allmänt jobbiga. Men det som är dåraktigt och svagt och som världen ser ner på, det har Gud utvalt – och vår tro vilar inte på mänsklig vishet, utan på Guds kraft.

Det där sista – att vår tro inte vilar på mänsklig vishet utan på Guds kraft – fick jag förresten höra i ett möte med en av er. Efter en mässa kom du fram till mig och sa: ”Det här är viktigt! Du ska läsa 1 Korinterbrevet 2:5!” Så då gjorde jag det.

Orden var vackra och trösterika. ”Så fina ord står säkert i ett fint sammanhang” tänkte jag och lät blicken vandra. Och vilken text tror ni fanns direkt före? Det är ingen högoddsare. Jo, texten från prästvigningen, den som jag hade sökt efter i flera år utan att hitta. Den fanns där.

Som sagt var: Det är på riktigt.

Så jag slutar mina predikningar med samma text som fick mig att våga tro på att Gud har planer även för dem som är dåraktiga för världen. Aposteln Paulus ord till församlingen i Korint, får bli mina ord till er:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.

Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.


När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”

1 Kor 1:26-2:5

Er tro ska inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. På kraften hos den Treenige Guden, som i Kristus kommer dig till mötes. Som ser in i dina ögon och frågar: ”Tror du på detta?”

Och väntar på ditt svar. Vad det än kostar.”



35 kommentarer:

  1. All lycka till dig i fortsättningen! Hoppas du får tjänst i en annan församling som vet bättre att uppskatta dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Tack för ditt stöd. Det blir nog bra så småningom. Nu vet dessutom hugade församlingar att jag är "på marknaden"... ;-)

      Varma hälsningar
      /Helena

      Radera
  2. Jag läser med tårar i ögonen och bugar djupt inför dig Helena.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för att ni läser. Dock - jag gör bara det jag måste. Äran tillhör inte mig, utan Kristus! :-)

      Varma hälsningar
      /Helena

      Radera
  3. Jag vigdes i samma "potatissäck" som du. Varje gång jag får fira mässa i den då tänker jag på min vigning, din vigning och alla de andra som vigts i samma mässhake. Jag ber om Guds välsignelse över dig, Helena. Jag ber också för att våra vägar ska korsas igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Krister,

      Tack för din kommentar! Ja, vår "potatissäck" bär på många goda minnen. För mig blev mitt år i Jakobsberg en stor välsignelse, utan det året och utan dig som förebild hade jag aldrig orkat. Nu får vinden blåsa och föra mig dit Gud vill. Allt blir till det bästa!

      Radera
  4. Må Gud leda och välsigna dig också i fortsättningen - det ber vi om!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ivan,

      Tack för dina ord. Ja, nu får Gud leda. Jag litar på Honom, själv har jag ingen aning om vad som komma skall...

      Frid och Nåd,
      /Helena

      Radera
  5. Gud välsigne dig Helena... Låt mig påminna dig i mina böner till Herre... Läste om dig på Facebook... Må Gud ge dig styrka och tacka Gud för allt , allt som Gud gjort går till bästa för de som tror på riktigt...
    Ursäkta min klumpiga svenska- är nyanländ invandrare.
    Stor respekt för dig som vågade hålla dig vid Bibeln och Gud i dagens Sverige...
    Lycka till önskar dig en f.d illegal ensamstående med två barn, f.d asylsökande som blev utvisad, kristen SD-are och numera nyanländ invandrare

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar, Kleo. och tack för dina förböner. Era böner är vad som bär mig nu. Tack för din omtanke - och välkommen till Sverige! Hoppas du känner dig väl mottagen! :-)

      Varma hälsningar
      /Helena

      Radera
  6. Syster

    Du är omsluten av många böner och många gråter med dig. Det är kanske en större rikedom än att hälsas av applåder och fotstampningar.
    Och jag vill ge dig ännu ett ord som en gång ställdes till korintierna:
    Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. 2 Kor 4:7-10

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Mats,

      Tack för din kommentar och bibelordet. Ja, så är det sannerligen! Inget är nytt under solen och den som inbillar sig att det är en enkel match att följa Kristus bedrar sig... Nu kan jag inget annat än att lita på Gud! På något konstigt sätt är det en underbar insikt...

      Frid och Nåd,
      /Helena

      Radera
  7. Det finns ett svenskspråkigt stift i en evangelisk-luthersk kyrka på andra sidan Östersjön. Kanske det är din kallelse att verka här.

    SvaraRadera
  8. Jag är djupt imponerad, men också mycket tagen.

    SvaraRadera
  9. De vigda händer röra
    välsignande vid mig.
    Det susar för mitt öra,
    Guds ande sänker sig.
    Farväl, du tidens gyckel,
    farväl, I jordens band!
    Se, himmelrikets nyckel
    är i min fria hand!

    (Esaias Tegnér 1782-1846)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Andreas!
      Så vackert! Detta ska memoreras... :-)

      Frid,
      /Helena

      Radera
  10. Hanna, Finland16 juni 2014 10:02

    Jag sörjer, och Gud, och många med oss. Jag kan inte förstå detta. En sådan kyrka som Svenska kyrkan (eller åtminstone en del av de svenska kyrkorna, jag är inte så insatt) kan inte kallas kristen längre. Samma sak tänkte jag (och sörjde) när jag under ett studieår i Uppsala såg en kyrka som varje vecka annonserade chi gong för både seniorer och barn - en sådan kyrka kan inte längre kalla sig kristen (och det hade jag lust att gå in och säga), utan en österländsk ring eller vad man vill kalla det. Det är ironiskt och helt otroligt att man tvingas gå från en kyrka för att man tror på Gud och Bibeln. Vad har kyrkan då för uppgift? Inte den uppgift som Bibeln talar om i alla fall. Vilken virrig tid vi lever i - nu hoppas och ber jag bara att Gud skall komma med väckelse i alla kyrkor - annars tror jag att samhället (ännu mer) kommer att gå under. Jag önskar dig Guds välsignelse och ledning! Som du själv säger, allt samverkar till det bästa för den som älskar Gud! Kom ihåg att vi inte får vår lön från människor utan från Gud. All lycka och framgång!

    SvaraRadera
  11. Den spontana applåden i V Klagstorps Kyrka efter avskedspredikan må ha varit ovanlig och opassande, men ur mänsklig synvinkel en rimlig avrundning. Du tycks (Soli Deo gloria) ha förlänats inte bara förmågan att hantera handgranat, Glock och AK5, utan också penna, framträdande, berättarteknik och t o m klassiskt kristet innehåll.

    Uppslutningen runt din avskedspredikan visar att du inte står ensam. Det blåser kallt i ett Sverige och en kyrka besatt av "goda, fina och rättänkande". Kanske har alltid kyrkan varit lierad med och behärskad av de härskande intressena och makten. Sanningssägare har sällan uppskattats före sin död. Du hade drömt om att bli nunna som liten? Kanske kommer du att minnas som S:a Helena av Tygelsjö? Vi är nog en del som redan gör det.

    Undrar f ö om det var sista gången den trinitariska formeln "I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn" hördes under V Klagstorps tempelvalv? Kan det genomförda religionsbytet tydligare illustreras än det numera normala " I Skaparens, Uppehållarens och Livgiverskans namn"??

    Lars Jensen

    SvaraRadera
  12. Sänder dig en hälsning och ber för din fortsatta väg. Vi möttes i potatismässhakens församling, Jakobsberg. Du som Pa och jag som vaktmästare och teologistuderande. Jag minns fortfarande det mötet, din entusiasm, din glädje och krativitet. Jag ser dig fram för mig, blicken, medvetenheten och tron. Jag hör dina kloka ord från samtalet. Tack, du berörde, du gestaltade evangelium.
    Guds rika välsignelse. Hälsningar Veronica Hammar, präst i Järfälla församling

    SvaraRadera
  13. I min vildaste fantasi, kunde jag inte tro, att Svenska kyrkan, var ett vapen och en medaktör till förföljelse och misstro, mot sina medmänniskor, precis som övrig media. Du Helena, är att ljus i det alltmer mörkare, och skrämmande landet Sverige. Jag tror på dig, och önskar dig all lycka:)
    MVH RF

    SvaraRadera
  14. Fantastiskt bra och kärnfull predikan.
    Bibelcitat och det personliga tilltalet till åhöraren om Tro, men den stängda retoriska frågan "Tror du detta?"

    Det är samlingen av människor som tror detta som är församlingen, oavsett geografiska gränser, medlemskap eller annat.
    Så länge du samlas tillsammans med andra i den tron är du en del av församlingen, ta vara på det.

    SvaraRadera
  15. Meget, meget smukt og hjerteskærende. Du er ikke alene Helena, mange gode tanker går til dig fra folk som ville handle præcis som du har gjort og du har gjort det eneste menneskeligt rigtige - du har været ærlig mod dig selv og dine. Kom til Danmark, vi har stadig plads til mennesker som dig.

    SvaraRadera
  16. Tack för alla fina predikningar du gett i Tygelsjö/V Klagstorp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Filippa,

      Och tack för allt du bidragit med!
      Saknar er så mycket redan. :-(

      Varma kramar
      /Helena

      Radera
  17. Det ligger inte för rättfärdiga människor att "hålla tyst" om oförätter.Själv tillhör jag den skaran.Även jag har drabbats av maktens ondska.Förlorade mitt arbete,brännmärkt för kanske livet av samhället.Jag fortsätter dock att höja min röst och kämpa.Jag har numera endast livet att förlora.Det finns en tid för hat,den är nu...
    Kämpa på du också!!

    SvaraRadera
  18. Tack för ditt mod! Du har betytt mycket för mig!

    SvaraRadera
  19. Guds Välsignelse tillönskar jag Dig och all lycka i Din fortsatta tjänst, var den än blir. Du är både modig och frimodig! Guds rikes utbredande är sannerligen beroende av Din tjänstegåva! /Andreas (frivillig inom FM och pingstvän med förflutet inom SveK)

    SvaraRadera
  20. Hej Helena!
    Finns det någon möjlighet att kalla dig för att predika? Sverige behöver en röst som din! Hur får jag kontakt med dig? /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anna,

      Tack för din uppmuntran! Du (och andra) når mig enklast via min mailadress helenaedlund@gmail.com eller via Facebook.

      Varma hälsningar
      /Helena

      Radera
  21. Jag letar efter Gud. Det är glädjande att det finns sådana som du som kan ge en indikation om vart man skall leta. Hoppas det löser sig - skulle du hamna i en församling i närheten av mig så kommer jag varje söndag.

    Vandra i frid,

    // H

    SvaraRadera
  22. Fortsätt skriv och fortsätt tjäna! Allt gott till Dig.

    SvaraRadera
  23. Per Ingemar Persson18 juni 2014 19:44

    Helena Edlund, vi känner inte varandra men jag har av och till läst det du skriver. Vi har lite olika uppfattningar, inte minst om kyrkopolitik. Och kanske en del annat. OM det är som har sagts, att du mer eller mindre tvingats bort från din tjänst, borde jag och "min sida" alltså dra en lättnadens suck ?

    Men nej, det kan jag inte. Du har en förmåga att nå fram och ditt hjärta brinner för Kristus. Det är till slut det enda som har betydelse. Du borde, mänskligt att döma, ha fått fullborda din gärning i den församling där du så tydligt upplevt din kallelse. Det tycker jag verkligen.

    Men. Guds tankar är inte alltid människors tankar. Det kan tänkas att när en dörr stängs, så öppnas andra möjligheter för dig att bli till välsignelse för Kristi kyrka. Under alla förhållanden så tillönskar jag dig Guds välsignelse i din blivande tjänst, var än det blir. Och Svenska Kyrkan bör betänka att den inte bara behöver präster som är socialister och mer eller mindre PK (som jag själv ... visserligen pensionerad, men ändå). Kyrkan behöver också dig, Helena Edlund !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Per Ingemar,

      Tack för din kommentar och dina uppmuntrande ord! Vet du vad? Vi behöver varandra. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - det är när olika åsikter och tolkningar gnuggas mot varandra i respektfulla möten som vi och teologin utvecklas och lever! Och ännu har jag ju inte ställt tofflorna, så vi får väl se vad som väntar på andra sidan om det där öppna fönstret... ;-)

      Varma hälsningar
      /Helena

      Radera
  24. En kyrkoherde som får 70.000 i månaden för att låta som en papegoja i TV eller en komminister som leder hjärtskärande gudstjänster och har modet att säga sådant som måste sägas. Vem blir Guds alldeles egna favorit tror ni? Det är ingen högoddsare.

    SvaraRadera
  25. Att veta är för de svaga, att tro är för de starka. Det är mina ord, jag har alltid känt så.De som har dömt dig har gjort det för att de lever i en värld där det bara finns rätt och fel.

    När de dömer dig gör de det utifrån samma fenomen av gruppykos som folket som frikände Barabas och dömde Jesus till döden på korset. Gruppen följer med de som för närvarande har makten i den rätta läran.

    Dagens Sverige är så politiserat att man nästan måste ha politiskt korrekta tandborstar. Men man trodde väl aldrig att Gud skulle bli politisk.

    Jag själv kan köpa att det finns någon slags universiell Gud men att den funktionella makten över oss alla ser olika ut beroende av vilken religion maman bekänner sig till.

    Som jag ser det så är den kristna treenigheten en personlig Gud genom den helige anden. Anden kopplar upp oss s a s. Du Helena kan uttrycka det betydligt vackrare.

    Nu när det politiskt korrekta har
    fört oss till en värdesupplösning så gäller det att mobilsera änni mer tro på den sanna läran

    Jag tror på dig Helena som en Guds representant som håller ut i en förvriden tid. Du har gått igenom ditt Getsemane, förrädarnss och medlöparnas lögner. fast sådant straffar sig alltid. Kom ihåg hur värdefull du är.

    SvaraRadera